DEBATT: Förbjud inte stötande musik
En uppmärksammad låt av artisten Mr Cool har väckt krav på att stötande musik ska censureras bort. Problemet är bara att sådan lagstiftning endera skulle bli verkningslös eller inskränka yttrandefriheten. Kanske borde man snarare ignorera sådant material än ge det uppmärksamhet, om man nu vill minska spridningen, skriver Marcus Björk, vice ordförande i FMSF.
Den gångna veckan har Twittermobben förfasats över artisten Mr Cools låt ”Knulla barn” från 2015. Naturligtvis var jag själv – som aldrig hört talas om låten tidigare – tvungen att söka upp och lyssna på den för att ta reda på vad som låg bakom upprördheten.
Låten innehåller grova anspelningar på pedofili och övergrepp på barn. Jag förstår att mångas ryggmärgsreflex är att den är högst motbjudande och inte bör finnas tillgänglig för allmänheten – i synnerhet inte på Spotify där många barn och ungdomar lyssnar på musik. Twitterprofiler kräver därför i vanlig ordning att deras följare massanmäler låten på Spotify för att få den nedtagen.
Här gäller det dock att hålla huvudet kallt och tänka ett steg längre. Även om det kanske i just det här fallet kan tyckas solklart att låten är över gränsen för all anständighet, så skulle ett förbud mot den typen av låtar få oönskade konsekvenser – för var och hur drar man gränsen?
Frågan är om inte så kallade ”influencers” bidrar till en ökad spridning av stötande material.
Ett förbud mot den typ av låtar som ”Knulla barn” kan kategoriseras som, skulle antingen medföra en grav inskränkning i yttrande- och tryckfriheten, eller bli helt verkningslös. Antingen blir förbudets konsekvens att många typer av satir förbjuds, eller så kommer satir att användas som ett svepskäl för att ändå få publicera stötande material.
För att sätta situationen i ett historiskt perspektiv skulle exempelvis Jonathan Swifts satiriska skrift ”Ett anspråkslöst förslag” från 1729, i vilken han kritiserar den brittiska regeringen genom att föreslå att den rådande hungersnöden på Irland skulle kunna lösas genom att äta upp de egna barnen, aldrig ha kunnat publiceras om ett brett förbud mot stötande texter existerat. ”Ett anspråkslöst förslag” upprörde många människor som inte uppfattade Swifts ironi, men i dag utgör den en kulturskatt som har inspirerat otaliga efterkommande författare och skribenter att angripa samhällets orättvisor.
Slutligen, hur många människor hade inte missat Mr Cools ”Knulla barn” ifall krav på dess borttagande inte hade lyfts? Jag hade knappast hört talas om låten ifall Twitterprofilerna inte gjort en sådan affär av den. Frågan är om inte så kallade ”influencers” bidrar till en ökad spridning av stötande material genom att göra en stor sak av något som inte hade behövt bli en sak alls. Det är som att säga ”tänk inte på elefanter” och förvänta sig att färre ska tänka på elefanter, jämfört med om man inte hade nämnt dem över huvud taget.