Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Blanche Sande: Världen går inte under för att man skämtar om #Metoo

På ett studentflak hängde några studenter en banderoll som driver med #Metoo-kampanjen, och såväl kvällstidningarna som rektorn reagerade som om himlen rasat ned över dem. Sverige skulle må bra av en lite mer avslappnad attityd till skämt.

I torsdags förra veckan briserade nyhetsbomben att studenter på Upplands-Bro-gymnasiet hängt upp en banderoll med ett skämt på sitt studentflak. Stackars studenter. För unga för att ha upptäckt att det finns vissa saker man inte får skämta om i Sverige.

Texten på studentflaket löd: ”#Metoo – för kvinnor som försökt ligga sig till framgång men misslyckats”.

I kontexten studentflak är detta långt ifrån det grövsta som skrivits. Att skämta om en (inte oproblematisk) kampanj i sociala medier är faktiskt rätt oskyldigt. Skulle man kunna tro.

I själva verket kom förstås den mediala förskräckelsen som ett brev på posten. Expressen publicerade exempelvis en intervju med Natalie, 18, vars expertutlåtande ger vid handen att det rör sig om ”sexistiska uttryck”. Gymnasieminister Anna Ekström menar att det inträffande är ”oerhört tragiskt” och gymnasiets rektor har publicerat en väldigt allvarlig text om den ”mycket kränkande” banderollen. Han passar även på att uppmärksamma läsaren på skolans medvetna arbete med värdegrunden, och meddelar att polis (!) kommer att finnas på plats för att godkänna studentflaken i samband med avfärd.

Det rör sig alltså om en banderoll som driver med en hashtag – och omvärlden reagerar som om studenterna vid Upplands-Bro-gymnasiet grundat en förening för att döda hundvalpar.

Jag är tämligen övertygad om att ingen trigger warning skulle ha utfärdats om den snygga dumma karaktären hade varit en man.

Reaktionerna är löjeväckande. Men inte bara det; de utgår från unkna premisser. Tidigare i år intervjuade jag den brittiska akademikern och författaren Joanna Williams om identitetspolitik och yttrandefrihet vid brittiska universitet. Hennes tankar är dock giltiga långt utanför den brittiska universitetssfären:

– Inom idén att alla är känsliga och sårbara, finns idén att somliga grupper är mer känsliga och sårbara än andra. Svarta och andra minoritetsstudenter, HBTQ-studenter, arbetarklasstudenter, kvinnliga studenter, de anses alla behöva extra skydd.

Williams kallade resonemanget nedlåtande och förolämpande, vilket påminde mig om första gången jag själv fick en trigger warning. Jag studerade ett kort ögonblick språk vid universitetet och eftersom det saknades en svensk kursbok i det aktuella språket fick vi klara oss med en dansk. Vid kursintroduktionen kände sig föreläsaren tvungen att varna för den stereotypa framställningen av en karaktär som förekom i boken. Danskarna, förklarade han, har en lite annan syn på vad man skämtar om.

Stereotypen i fråga visade sig vara en kvinnlig karaktär vars kvaliteter på det visuella området inte motsvarades av ett knivskarpt intellekt. Tanken att ett rum fullt av vuxna människor skulle behöva varnas för denna stereotyp kändes bisarr. Och jag är tämligen övertygad om att ingen trigger warning skulle ha utfärdats om den snygga dumma karaktären hade varit en man.

Jag kunde inte vara mindre kränkt, förorättad eller traumatiserad av studentbanderollen i Upplands-Bro.

Ofta hör jag från feminister att det är en form av osynliggörande och misskreditering att säga att ”man måste kunna ta ett skämt”. När Paolo Roberto hade fräckheten att dra en ordvits om #Metoo (”Vad kallar man en sexuellt trakasserad robot? – R2 #metoo”) möttes han av liknande reaktioner.

I själva verket behöver folk i allmänhet, även vi som råkar vara kvinnor, faktiskt kunna ta ett skämt. Idén att vissa människor, på grund av sitt kön, sin etnicitet eller liknande, skulle vara så mycket känsligare än andra är betydligt mer förolämpande än en vits om sextrakasserade robotar.

Världen går inte under för att ett gäng studenter skämtar om #Metoo. Man kan till och med skämta om #Metoo och fortfarande ta avstånd från sexuellt våld. Och jag kan intyga att jag, som råkar vara kvinna, inte kunde vara mindre kränkt, förorättad eller traumatiserad av studentbanderollen i Upplands-Bro.

Däremot är jag rätt provocerad av att så stora delar av samhället resonerar som om jag, på grund av att jag råkar vara kvinna, inte skulle kunna hantera förekomsten av #Metoo-skämt i Upplands-Bro.