DEBATT: Dagens liberaler har en övertro på människan

Det är glädjande att en liberal som Ulf Öfverberg vill delta denna diskussion. Det berikar samtalet att inte bara konservativa deltar i arbetet med att rita upp kartan över det aktuella tankelandskapet.

Öfverberg inleder sitt svar till mig med att redogöra för hur en liberal ser på sin tanketraditions barndom. Det är svårt för mig att se att hans beskrivning skiljer sig markant från min. Han hävdar att jag håller mig med en klassisk missuppfattning när jag hävdar att liberalismen innebär ett förnekande av relationer. Han visar dock inte att jag fått detta om bakfoten. Tvärtom bekräftar hans beskrivning av liberalismens bidrag till mänskligheten att det faktiskt rör sig om att bryta ned relationer. Jag har från första stund varit tydlig med att dessa relationer inte alltid har varit av godo. Kanske ser Öfverberg min deskriptiva redogörelse som normativ.

Öfverberg menar att det förnuftets primat som en gång räddade världen från 1600-talets religionskrig skulle vara något som förknippas med liberaler i dag. Det finns gott om passionerade liberaler som i dag har svårt att göra sin ”medvetenhet om människans begränsning” trovärdig. Ett exempel är EU som liberaler, däribland de svenska med stort L, önskar omstöpa till en federation med allt större maktkoncentration. Syftet är förstås gott: att förhindra stridigheter mellan europeiska stater och öka välståndet för kontinenten. Men hur kan någon som är förtrogen med människans begränsande förmåga till att följa förnuft och göra gott tro att en sådan maktkoncentration skulle bli bra? Vad är det som gör att liberaler kan lyfta sig i håret när andra inte kan det?

Det är svårt att se att någon med en konservativ människosyn och förtrogenhet med människans ofullkomlighet skulle göra dessa vägval.

Det är intressant att Öfverberg använder Alexis de Tocqueville som exempel på en liberal som försvarar det öppna samhällets institutioner. Tocqueville var ju också mycket tidig med att identifiera den liberala demokratins fallgropar. I sin bok Demokrati i Amerika från 1835 målar han upp vad som kan hända om demokratin frånkopplas den kultur som den uppstått ur:

an innumerable multitude of men, all equal and alike, constantly circling around in pursuit of the petty and banal pleasures with which they glut their souls. Each of them, withdrawn into himself, is almost unaware of the fate of the rest. Mankind, for him, consists in his children and his personal friends. As for the rest of his fellow citizens, they are near enough, but he does not notice them. He touches them but feels nothing. He exists in himself and for himself… In the absence of genuine community, the central government is becoming a power that is ”absolute, thoughtful of detail, orderly, provident, and gentle… [that] tries to keep [its citizens] in perpetual childhood.”

Förra veckan lanserade Frankrikes president Emmanuel Macron sin vision för att få bukt med Fake News och den är knappast frihetlig. I Sverige har Liberalerna gått i bräschen för att minska enskildas handlingsutrymme genom att driva frågor som kvoterad föräldraförsäkring. Det är svårt att se att någon med en konservativ människosyn och förtrogenhet med människans ofullkomlighet skulle göra dessa vägval.