De hetaste kulturpolitiska frågorna inför valåret

För första gången på många år har kulturfrågorna hamnat i den politiska debattens centrum. I och med detta har också kulturpolitikens betydelse vuxit på ett sätt som tagit de traditionella maktpartierna på sängen.

Under alliansåren tonades såväl kulturpolitiken som kulturfrågorna ned. Inom kulturpolitiken gällde det att sitta lugnt i båten, tycktes man resonera; något mandat för kulturpolitisk förändring fanns inte. Det var genom den ekonomiska politiken som väljarnas sympatier skulle vinnas och maktinnehavet säkras.

De politiska partierna gör klokt i att rusta sig för de kulturpolitiska debatter som engagerar stora väljargrupper och som sannolikt kommer att påverka valutgången nästa år.

Men det som är sant vi en tidpunkt är inte nödvändigtvis det vid en annan. Det gäller inte minst inom politiken. Ett ensidigt fokus på den ekonomiska debatten var uppenbarligen taktiskt riktigt för de borgerliga partierna 2006. 2018 är det inte lika självklart.

De politiska partierna gör klokt i att rusta sig för de kulturpolitiska debatter som engagerar stora väljargrupper och som sannolikt kommer att påverka valutgången nästa år.

Kulturarvet

Kulturarvspolitiken är ett sådant område som tidigare präglats av en skenbar konsensus men som plötsligt hamnat mitt i den politiska hetluften. Anledningarna är flera, dels en ökad politisering av de institutioner som förvaltar det fysiska kulturarvet, dels identitetspolitikens frammarsch i den offentliga sektorn, dels debatterna om ”svenskhet” och ”svenska värderingar”.

Svenskhet har under större delen av 1900-talet i huvudsak varit något som svenskar tagit för givet. Något behov av att diskutera dess definition och gränser har inte förelegat. Ända sedan Per Albin Hanssons socialdemokrater internaliserade nationalromantiken från 1800-talet och sammansmälte den med den demokratiska socialismen i folkhemstanken har nationalism varit en ickefråga i Sverige. Inte för att vi var mindre nationalistiska än andra folk, tvärtom, men eftersom det rådde en sådan konsensus var nationalitet inte något som behövde dryftas offentligt.

De senaste åren har emellertid svenskhet och det som kallas ”svenska värderingar” kommit på snart sagt allas läppar. Huvudorsakerna härtill är två: den ökade invandringen och Sverigedemokraternas opinionsframgångar. Genom invandringen har fler svenskar i sin vardag exponerats för uttryck för andra kulturer och på så sätt även kommit att se sin egen kultur framträda i relief.

Svenskhet har under större delen av 1900-talet i huvudsak varit något som svenskar tagit för givet.

De integrationspolitiska debatterna har kommit att kretsa kring vad som krävs för att betraktas som svensk – utan svenskhet finns ju ingenting att integreras i – och förbluffande ofta har företrädare för offentligheten landat i slutsatsen att det inte finns något som är svenskt överhuvudtaget. Det är naturligtvis en inställning som inte underlättar möjligheterna för invandrare att integrera sig.

Lågvattenmärket härvidlag var förmodligen när chefen för den statliga myndigheten Forum för Levande Historia Ingrid Lomfors på en konferens som regeringen ordnade på Münchenbryggeriet i Stockholm 2015 slog fast att det inte finns någon ”inhemsk svensk kultur”.

Förutom invandringen har diskussionerna om svenskhet påverkats starkt av Sverigedemokraternas tillväxt i opinionen. Så länge det rådde en slags socialdemokratisk konsensus kring den outtalat nationalistiska folkhemstanken fanns inget behov av att debattera dessa frågor. Inträdet av ett nationalistiskt parti i riksdagen har upplöst denna konsensus och ställt frågeställningarna på sin spets.

En olycklig bieffekt av de övriga partiernas i och för sig sunda reflex att markera avstånd mot Sverigedemokraterna är att Sverigedemokraternas intresse för kulturarvsfrågor har medfört ett närmast demonstrativt ointresse för motsvarande frågor hos de övriga. Risken med en sådan hållning är att Sverigedemokraterna ges monopolställning på ett kulturpolitiskt område som intresserar och engagerar många medborgare.

Risken med en sådan hållning är att Sverigedemokraterna ges monopolställning på ett kulturpolitiskt område som intresserar och engagerar många medborgare.

En annan påtaglig risk med denna utveckling är att diskussionerna om kulturarvsfrågor kommer att föras mellan den identitetspolitiska vänster som likt Ingrid Lomfors hävdar att ingen svenskhet finns, och en identitetspolitisk nationalistisk rörelse som vill formulera en exkluderande, identitetspolitiskt grundad syn på det svenska kulturarvet.

Museerna

Museerna är de institutioner där medborgarna framför allt kommer i kontakt med kulturarvspolitiken. Det är också kring museerna som de tydligaste striderna kring kulturarvsfrågor och identitetspolitik har rasat på senare år. Som Johan Lundberg visar i sin bok Det sista museet har ett antal svenska museer blivit tongivande megafoner för den identitetspolitiska agendan, och museichefer som anmäler en avvikande uppfattning har uppmanats att lämna.

Lundberg beskriver förändringen av institutionerna som en kulturrevolution, genomförd i det tysta:

”Genom att en ideologi sipprar ner genom det finmaskiga nät som byråkratin utgör, tills ideologin i fråga omfattas av alla och envar inom en mängd organisationer eller myndigheter – från generaldirektörer via mellanchefer till handläggare.”

I Svenska Dagbladet har journalisten Ola Wong skildrat turerna kring statens museer för världskultur, som hotas av sammanslagning och dränering av fackkompetens. ”Regeringen förvandlar museer till propagandacentraler”, menade Wong.

Det är en utveckling som går att iaktta på fler håll i museivärlden: den akademiska fackkunskapen får ge vika för kommunikatörer och politiskt rättrogna aktivister, samtidigt som samlingarna göms undan i magasin för att ge plats åt interaktiva utställningar om normkritik. Ett uppmärksammat exempel på detta är utställningen Playground på Etnografiska museet i Stockholm.

I takt med att fler människor får upp ögonen för utvecklingen vid de svenska museerna lär debatten kring dessa institutioner hårdna.

Ett annat aktuellt exempel där aktivismen tillåtits trumfa fackkunskapen står Annika Larsson för, forskare i textilarkeologi vid institutionen för arkeologi och antik historia vid Uppsala universitet. Larsson hävdade nyligen i samband med en utställning på Enköpings Museum att vikingatida textilband hade kufisk skrift med namnen Allah och Ali, vilket påstods bevisa att vikingar varit muslimer.

Att vikingarna hade kontakter med den islamiska världen är historiskt belagt. Problemen med Larssons påståenden är att den typ av kufisk skrift som hon hänvisar till uppstod flera hundra år senare än de aktuella textilbanden. Efter förödande kritik från både svenska forskare och internationella valde Enköpings museum att dra tillbaka den delen av utställningen.

I takt med att fler människor får upp ögonen för utvecklingen vid de svenska museerna lär debatten kring dessa museer hårdna, inte minst eftersom både den identitetspolitiska vänstern och Sverigedemokraterna flyttat fram sina positioner i kulturarvsdebatten.

Identitetspolitiken

För vems skull bedrivs kulturpolitiken och i vilket syfte? Det är frågor som sällan diskuterats under de senaste decennierna av skenbart konsensus på det kulturpolitiska området. Under tiden har identitetspolitiska idéer fått inflytande vid en rad offentliga kulturinstitutioner, inte minst de myndigheter som fördelar kulturstöd i projektform.

Med identitetspolitik menas idén om att politiken skall anpassas efter olika gruppers behov, genom till exempel kvotering utifrån tanken på representativitet baserad på hudfärg, kön, sexuell läggning eller motsvarande. Enligt det identitetspolitiska synsättet anses en kvinna som kvoteras in i till exempel en bolagsstyrelse, representera alla andra kvinnor, och en mörkhyad man i en film anses representera andra med samma hudfärg. Detta är tankegångar som länge florerat i radikala kretsar vid amerikanska universitet men som de senaste åren fått stort inflytande i den svenska debatten.

I sin granskning av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor här på Smedjan visade frilansskribenten Sofie Löwenmark hur pengar avsedda att gå till kultur- och ungdomsföreningar hamnade i fickorna på religiösa och politiska extremister. Kultur- och föreningsbidrag har på senare år blivit en fullständig guldgruva för den identitetspolitiska rörelse som lärt sig att formulera sina verksamhetsmål i termer av ”mångfald” och andra slagord som kulturbyråkrater tycker om att höra. Som Löwenmark kunde visa är uppföljningen av vad bidragen faktiskt används till mycket bristfällig på många håll.

Att skattepengar avsedda för kulturändamål hamnar i fickorna på identitetspolitiska aktivister har retat upp många när det kommit till allmänhetens kännedom.

Att skattepengar avsedda för kulturändamål hamnar i fickorna på identitetspolitiska aktivister har retat upp många när det kommit till allmänhetens kännedom. På samma sätt är det många som upplever offentliga kulturinstitutioners identitetspolitiska ställningstaganden, till exempel i museivärlden, som ett utslag av en politisering av myndighetsutövningen som rimmar illa med myndigheternas uppdrag. Som en följd av det identitetspolitiska inflytandet har även den producerade kulturens innehåll påverkats, till exempel genom filminstitutets identitetspolitiskt riktade stöd.

En annan sida av det identitetspolitiska inflytandet som väckt missnöje i kultursektorn handlar om kvotering utifrån identitetspolitisk representativitet, där en person som tillhör en viss grupp anses representera alla andra i den gruppen och därför kan kvoteras in på en arbetsplats eller i exempelvis en film eller på en festival i egenskap av representant för den gruppen.

Men som med alla former av kvotering så innebär det att för varje person som kvoteras in är det någon som kvoteras ut. Dessutom är det inte alla som är bekväma med att anses representera en grupp, eller anses vara representerad av någon inkvoterad person av samma grupp.

Sedan 2013 har det identitetspolitiska tänkandet stärkt sitt grepp om såväl samhällsdebatten som över de offentligt finansierade kulturinstitutionerna. Under 2017 har dock missnöjet med denna ordning kommit att vädras på allt fler håll, inte minst inom den vänster som länge såg med antingen entusiasm eller åtminstone med överseende på dessa tankeströmningar. Identitetspolitikens ställning kommer med stor säkerhet att bli föremål för intensiva debatter under åren som kommer.

Sedan 2013 har det identitetspolitiska tänkandet stärkt sitt grepp om såväl samhällsdebatten som över de offentligt finansierade kulturinstitutionerna.

Identitetspolitiken sätter fingret på några av de centrala kulturpolitiska frågor som allt för sällan debatterats på senare år: för vems skull bedrivs kulturpolitiken? Är det för kulturutövarna, för kulturpubliken, för ett högre politiskt syfte, eller rentav för konstens egen skull? Den utmanar också medborgarskapstanken: representerar varje medborgare sig själv gentemot det allmänna, eller ingår hon i det större sammanhanget enbart som representant för en grupp?

Biblioteken

Bibliotek är de enda kulturinstitutioner som kommunerna är skyldiga enligt lag att tillhandahålla. Biblioteksfrågorna är således helt centrala kulturpolitiska frågor och på senare år har bibliotekens situation blivit föremål för intensiva debatter. Det handlar dels om bibliotekspersonalens arbetsvillkor, men också om vilken roll biblioteken har att fylla i det digitala samhället och förändrade medielandskapet.

2015 rasade en stor upphovsrättsdebatt mellan Svensk Biblioteksförening och Svenska Förläggarföreningen avseende bibliotekens möjligheter att låna ut e-böcker gratis. Bokbranschen menade att gratis utlåning av e-böcker skulle slå undan fötterna på marknaden för just e-böcker. Skillnaden mellan en e-bok och en fysisk bok är som bekant att e-boken kan dupliceras i oändlighet. Debatten om e-böcker på bibliotek, som ännu inte är avslutad, är bara ett exempel på bibliotekens svårigheter att finna sin roll i ett förändrat medielandskap.

Men det är inte bara de digitala formaten som förändrat bibliotekens relevans. Även tryckta böcker är billigare och lättillgängligare i dag än när folkbiblioteken växte fram. Många fler har i dag råd att köpa egna böcker.

Under försåtliga omskrivningar som ”mötesplatser” har biblioteken förvandlats till ett slags uppsamlingsplatser för de som inte har någon annanstans att ta vägen.

Även från politiskt håll tyck bibliotekens roll som offentlig bildningsinstitution vara ifrågasatt. Läsandet och utlåningen av böcker utgör en krympande del av bibliotekens verksamhet, samtidigt som de får fylla allt fler funktioner som det övriga samhället inte mäktar med. Under försåtliga omskrivningar som ”mötesplatser” har biblioteken förvandlats till ett slags uppsamlingsplatser för de som inte har någon annanstans att ta vägen.

En bibliotekarie berättade att den vanligaste fråga hon får under en arbetsdag är ”kan man kopiera här?”. I Malmö finns ett bibliotek som utöver böcker också lånar ut sällskapsspel, träningsredskap och handverktyg såsom borrmaskiner.

Denna utveckling, där biblioteken blivit uppsamlingsplatser för dem som inte har någon annanstans att gå, utgör bakgrunden till den mer skrämmande trend som varit föremål för några av de senaste årens intensivaste debatter. Skribenten Paulina Neuding har i en serie uppmärksammade artiklar, bland annat på Svenska Dagbladets ledarsida, lyft frågan om hot och våld på svenska bibliotek.

Ungdomsgäng och kriminella som lever rövare, hotar och misshandlar bibliotekspersonal och besökare har blivit vardagsmat på många svenska bibliotek.

Ungdomsgäng och kriminella som lever rövare, hotar och misshandlar bibliotekspersonal och besökare har blivit vardagsmat på många svenska bibliotek. Det är en utveckling som man hade kunnat tro skulle oroa alla läger i svensk offentlighet. Häpnadsväckande nog har dock tunga makthavare försökt tona ned och skyla över problemen.

Det senaste exemplet är Stockholms kulturborgarråd Roger Mogert som insinuerat att Neuding och andra som uppmärksammat problematiken i själva verket skulle drivas av en främlingsfientlig agenda. Andra har försökt styra bort debatten från de allvarliga problemen genom att låtsas om att den handlade om en förlegad ”tysthetsnorm” som måste brytas för att göra biblioteken ”inkluderande”.

Frågan om hot och våld på svenska bibliotek är en ödesfråga inom kulturpolitiken. När ansvariga politiker som Mogert duckar för problemen är det inte bara ett svek mot de biblioteksanställda som drabbas av hoten och våldet utan också mot alla de som skulle kunna ha glädje av den miljö för studiero och bildning som välfungerande bibliotek kan utgöra.

Mediepolitiken

Det förändrade medielandskapet, med sociala medier på frammarsch, tidningsdöd och hårdnande konkurrens mellan vad som tidigare var tryckt press respektive etermedier men som nu konkurrerar på samma digitala marknad, har medfört förändrade förutsättningar för mediepolitiken.

Förra hösten presenterade medieutredningen sitt förslag till förändrat mediestöd. Det tidigare driftsstödet skulle ersättas av ett produktionsstöd och villkoren för att beviljas sådant skulle bli hårdare. Förslaget hade en tydlig identitetspolitisk prägel, i och med att representativitet och ”inre mångfald” skulle premieras, liksom tidskrifter som vände sig till minoriteter.

Även åsiktslikriktningen skulle stärkas, genom att en särskild mediestödsnämnd, utsedd av de redan etablerade medieföretagen, skulle få avgöra vilka som uppfyllde medvetet luddigt formulerade kraven på rätt värdegrund. Medieutredningens förslag riskerar därmed att ytterligare cementera de motsättningar som finns i dagens medielandskap, och den misstro som många hyser mot vad som uppfattas som ett mediekotteri av de gamla medieföretagen.

Även åsiktslikriktningen skulle stärkas, genom att en särskild mediestödsnämnd, utsedd av de redan etablerade medieföretagen, skulle få avgöra vilka som uppfyllde medvetet luddigt formulerade kraven på rätt värdegrund.

Tidigare i år presenterade public serviceutredningen sitt förslag till förändrad finansieringsmodell för de statliga mediebolagen. Verkligheten kom till slut i kapp den urmodiga lösningen med radio- och tv-avgift kopplad till mottagare och indrivarmyndigheten Radiotjänst i Kiruna AB.

Enligt det nya förslaget, som med all sannolikhet går igenom, skall public service istället finansieras genom en extra skatt, som är knuten till varje enskild individ. För en vanlig familj med två yrkesverksamma innebär det en årskostnad på 2616 kronor. För den som inte tar del av public service utbud är det troligtvis en ovälkommen extra utgift.

Det gamla systemet med tv-avgift var förlegat och syftade framförallt till att upprätthålla en illusion av oberoende gentemot den politiska makten. Att systemet avskaffas är välkommet enligt många, men innebär förmodligen att public serviceanhängarna går ur askan i elden.

Den nya public service-skatten, som du är tvungen att betala vare sig du vill det eller inte, kommer sannolikt att snabba på den nödvändiga debatt om public service som har väntat på att bryta ut i decennier: ska vi verkligen ha statliga medier i det nya medielandskapet och vilken funktion skall de i så fall fylla?

Kulturfrågorna är hetare än på mycket länge och för första gången på decennier ser kulturpolitiken ut att spela roll för en valrörelse. Det ger en fördel åt ytterkantspartier som Vänstern och Sverigedemokraterna som båda har en tydlig idé om vad de vill med kulturpolitiken.

Kulturpolitiken står inför ett vägval: skall den fortsätta på den inslagna vägen av politisering och instrumentalisering, eller ska den återgå till ett synsätt där bildningen och konstarterna står i centrum? Det mesta pekar på att 2018 blir ett intressant år i den kulturpolitiska debatten.