Davoseliten gör kapitalismen sämre

World Economic Forum brukar samla politiska och finansiella höjdare i Davos vid den här tiden på året. På grund av pandemin blev mötet i år virtuellt, men i övrigt lät det ungefär som vanligt.

Tongångarna från Davoseliten har på senare år utmärkts av en retorik kring att göra om kapitalismen. Grundaren av dessa möten, Klaus Schwab, har ihop med Peter Vanham formulerat det som att en stakeholder capitalism (intressentkapitalism) måste ersätta en tidigare shareholder capitalism (aktieägarkapitalism), men fortfarande utan att bli en state capitalism (statskapitalism).

Intressentkapitalismen utmärker sig på två sätt. Dels ska alla slags intressenter som påverkas av ett företags verksamhet kunna ha ett inflytande, inte bara ägarna. Det handlar om exempelvis anställda, kringboende, kommunen etc. Dels ska företag verka inte bara för vinstutdelning, utan även för bredare mål som samhällens hälsa och välstånd och hänsyn till planeten, miljön och kommande generationer.

Polemiken är framför allt riktad mot Milton Friedman, och hans klassiska text om att företagens kärnverksamhet är att göra affärer, inte att försöka eftersträva allehanda goda och önskvärda mål. Friedmans position har vantolkats och ryckts ur sitt sammanhang – han gör tydligt att vinsten är resultatet av en affärsverksamhet som respekterar lagar och regler samt bygger på det fria samhällets fria konkurrens och alltså inte är överordnad sådana bredare hänsyn. Men även välvilliga kritiker som Deirdre McCloskey har påpekat att Friedman inte riktigt insett hur mycket gott också detta avgränsade uppdrag rymmer.

Att omfamna allt som låter bra tenderar att mest resultera i retorik och byråkrati.

Rebecca Henderson argumenterar i Reimagining capitalism (Hachette USA, 2020) för hur företag kan bli en tydligare kraft för goda och önskvärda mål som ekologisk och social hållbarhet. Hon hämtar exempel från det digra arbete som redan görs, och som ofta hänger ihop med företagens kärnverksamhet.

Ett företag som säljer sjukförsäkringar inser hyckleriet i att inte betala sina telefonreceptionister tillräckligt för att de ska ha råd med ett eget skydd och kostar därför på sig höjda löner. Walmart har i decennier pressat priserna så att vanliga amerikanska familjer fått mer över i plånboken, och varit en organisation där man kunnat göra karriär genom att en stor del av ledningen rekryterats inom organisationen. När företaget engagerade sig i hållbarhetsfrågor insåg de snabbt att de även kunde spara pengar på sänkta uppvärmningskostnader. Precis som inom övrig affärsverksamhet handlar det om att agera lyhört inom sitt verksamhetsområde.

Det handlar inte om att omfamna allt som låter bra, eftersom detta tenderar att mest resultera i retorik och byråkrati. Och det var detta som var Milton Friedmans kritik och farhåga när företag började se sig själva som ett slags godhetsproducenter i största allmänhet.

Denna Milton Friedmans kritik är fortfarande relevant, och Davosretoriken illustrerar på en hel del sätt just varför. Det finns en mängd sätt en välskött kärnverksamhet i ett företag har med samhällets väl att göra, men att dutta med allt är inte att göra någonting särskilt bra.

Vi såg det på 1970- och 1980-talet när koncernmodellen var på modet. Tanken var att man skulle hitta stordriftsfördelar i stora konglomerat av disparat verksamhet. Experimentet föll inte väl ut. Ett företag som ser som sitt uppdrag att verka för alla stora och goda målsättningar samtidigt skulle sannolikt åstadkomma lika lite.

Ett innovativt, pluralistiskt och fritt samhälle kan inte bygga på konsensus.

Framför allt riskeras företagens innovationskraft. Radikalt nydanande produkter och tjänster följer ofta av att stundtals rätt excentriska ägare, eller ledare med fria händer inom företagen, kan välja en egen väg och gå emot rådande visdom. Ett innovativt, pluralistiskt och fritt samhälle kan inte bygga på konsensus. Det bygger tvärtom på rätten att gå sin egen väg trots att man är ifrågasatt av konkurrenter, kritiker, samhälle, folkmajoriteten eller andra ”intressenter”. Den som däremot försöker hålla alla existerande parter nöjda och glada kommer sällan att åstadkomma disruptiva förändringar, eftersom sådana förändringar sällan är i de existerande intressegruppernas smak. Företag är bra arenor för sådana experiment eftersom det är ägarnas egna resurser som riskeras, ofta visar experiment nämligen att den valda vägen kanske inte är värd att följa.

En illustration av detta var Emmanuel Macrons inlägg på mötet. Han var på väg att närma sig något intressant i en kritik mot finanskapitalismen, men missade att den och de inkomstskillnader som uppstått är resultatet av staters penningpolitik och valet att stimulera med billiga krediter över hela konjunkturcykler trots skenande inflation på tillgångs- och bostadsmarknader. Macron kritiserade istället en kapitalism som ska ha gynnat konsumenter och företagsledare på de arbetandes bekostnad. Med andra ord en kapitalism som låter människor välja produkter och tjänster som är billigare och bättre, det som driver innovation och utveckling. Macrons tal om hänsyn till de arbetande handlar om att genom politiska ingrepp som handelshinder och styrning göra existerande produktion till självändamål, och därmed att motverka och försvåra den innovation som redan avtagit.

Företag har redan utifrån nuvarande vinstmotiv ett intresse av att involvera grupper och samarbeta med människor.

Företag har redan utifrån nuvarande vinstmotiv ett intresse av att involvera grupper och samarbeta med människor. Deras makt bygger på frivilliga avtal med såväl anställda som kunder och leverantörer. Många företag arbetar redan idag lyhört med miljö, hälsa och välbefinnande eftersom detta är viktigt för de flesta av oss, och detta arbete kan absolut bli ännu bättre. Men det är inte intressentmodellen som tar oss dit, utan tvärtom fortsatt specialisering, där företag är bra på att vara just företag snarare än att låta som och börja agera som små stater.

Tyler Cowen har i en av sina många böcker Big business noterat att storföretagen för alla sina brister erbjuder oss resor, kläder, det mesta vi äter, livräddande mediciner som nya vacciner, telefoner, böcker och information. De ger oss också givande karriärer och trygga, rena miljöer, i en värld som i övrigt präglas av polarisering, fattigdom och otrygghet.

Det är därför lite magstarkt att höra företag, vinstintresse och konkurrens fördömas av politiker i ett sammanhang som också rymmer de grymmaste av diktaturer. Ruchir Sharma beskriver i sin bok The Rise and Fall of Nations (Norton, 2017) hur Kinas auktoritära modell sågs som ett föredöme i dessa elitkretsar redan åren efter finanskrisen 2008. Vurmen för att med Thomas Friedmans ord ”bli Kina för en dag” och med upplyst auktoritärt styre få igenom klimatpolitiska restriktioner utan att behöva ta hänsyn till ett trilskande folk blev förvisso kortvarig. Men det är fortfarande ingen som frågar Kinas ledare Xi Jinping om hur han tillmötesgår ”intressenter” som uigurer eller demokratitörstande hongkongbor.

Det kan låta som whataboutism för att flytta fokus från företagens ansvar och frågan hur kapitalismen mår, men det finns en poäng i detta påpekande. Att vara för allt gott är att gapa över mycket. Ett problem med det är att man är beredd att svälja en hel del, utan särskilt stor urskiljning. Intressentmodellen handlar mycket om att överheten förväntas lyssna, men i slutänden framför allt vara den självklara beslutsfattaren som alla andra har att vända sig till. Att den enkelt låter sig förenas med diktatur såväl som demokrati är ännu en av dess svagheter, och visar att fagert tal om fluffiga mål också kan släta över brutala övergrepp. Även i FN, en annan arena för bekväm samvaro mellan demokrati och diktatur, är man mycket förtjust i dessa ”holistiska” modeller där man tryckt in allt lovvärt mellan himmel och jord – utom frihet och rätten att avvika och säga ifrån.

Även demokratiska stater kan illustrera vad som är fel med intressentmodellen. Storbritanniens Tony Blair introducerade redan på 1990-talet tanken om ett intressentsamhälle (stakeholder society). Det var en pigg och postmodern teori om att hitta nya sätt för demokratin att jobba på. Man skulle kunna engagera sig i enskilda frågor och med lösa band, och från statens sida uppvakta sådana grupperingar, inte bara traditionella partier och folkrörelser.

Tanken var lyhördhet och flexibilitet, men resultatet blev i många avseenden motsatsen. En mängd så kallade quangosar, quasi-autonomous non-governmental organisation (kvasiautonom icke-statlig organisation), fick inflytande och gavs uppdrag i ett slags parallell styrning av staten. Detta försvårade insyn eftersom beslut inte fattades med den transparens och förutsägbarhet som präglar offentlig förvaltning. Utnämningarna styrdes också från Blairs kansli och blev på så vis likriktade och toppstyrda. I pluralistiska demokratier betonar vi ofta och av goda skäl maktdelning, och vikten av att granska maktutövningen. Intressentteorin kan låta pluralistisk, men bygger på motsatsen. Det är i slutänden någon som samordnar andras inkommande önskemål och balanserar dem mot varandra.

Till likriktningen bidrog också en annan faktor. Vilka är intressenter mer specifikt? Om man ska vara lite krass: Andra från samma tjattrande klass. De har förvisso varierande representationshattar och agendor, men är på många sätt lika i tankesätt och bakgrund och är ofta som nämnt handplockade uppifrån snarare än med mandat underifrån.

Det är vinstintresset som driver företag att tillgodose de många och fattigas behov.

I en av panelerna i det digitala Davosmötet deltog Anand Mahindra från Indiska Mahindra Group. Han påpekade att företagen har stora vinster att göra på att tillgodose de många människornas behov. Ingen noterade att det finns en spänning mellan detta budskap och intressentmodellen. Det är vinstintresset som driver företag att tillgodose de många och fattigas behov. Men företag som gör det, som IKEA eller Walmart, blir knappast älskade för det av de professionella intressentföreträdarna i den akademiska medelklassen.

I intressentmodellen, liksom i Davos paneldiskussioner, riskerar denna företagens väsentliga funktion och stora dygd – att genom ständigt förbilligande förvandla vara efter vara och tjänst efter tjänst från lyx för fåtalet till vardag för flertalet – att reduceras till en mindre sidopoäng.