Därför vägrar regelmonstret att dö

Det är inte enkelt att vara företagare. Först och främst behöver man komma på en affärsidé som är ekonomiskt gångbar, och sedan ta risker för att få verksamheten att fungera. Men företagarens uppgift är mer än att bara sälja sina varor och tjänster, man måste också följa och förhålla sig till olika regler. Lagen om anställningsskydd, medbestämmandelagen, arbetsmiljölagen, diskrimineringslagen, skattelagen, bokföringslagen, arbetsmiljölagen, arbetstidslagen, lokala föreskrifter och särskilda branschregler är bara några exempel på olika regelverk som en företagare måste förhålla sig till. Enligt en ny undersökning uppger hela ett av fyra företag att deras expansion har hindrats eller försvårats på grund av reglers utformning och tillämpning.

Ju mindre tid företag måste lägga på att följa regler desto mer tid kan de lägga på att göra produktiva aktiviteter i sin verksamhet. Med andra ord minskar alla onödiga regler det välstånd vi får ta del av. Regelkrånglet är något de flesta politiker känner till och ofta pratar om, men pratet resulterar sällan i några konkreta reformer. Regeringar har under lång tid i alla fall uttalat ambitionen om att minska regelbördan. Vilka regler som ska avskaffas för att lätta på bördan talas det emellertid mer sällan om.

När Mona Sahlin utnämndes till arbetsmarknadsminister 1998 skulle hon bli småföretagens bästa vän. Hon startade simplex-gruppen, vars uppdrag var att förenkla företagande och minska på regeltrycket. Resultatet var mindre imponerande. Fyra år senare kom avgångskrav från flera distrikt inom Företagarna på grund av att regeringen inte gjort tillräckligt för att förenkla företagande. Det kom även kritik från Riksrevisionen där de uttalade att det i påfallande liten utsträckning sker ett arbete med att förändra lagar och förordningar med det primära syftet att förenkla för företag.

När Maud Olofsson blev näringsminister lovade hon att minska företagens administrativa kostnader med 25 procent under Alliansens första mandatperiod. Resultatet blev visserligen en minskning, men bara med 7,3 procent. 

De senaste socialdemokratiska regeringarna var aldrig särskilt profilerade i regelförenklingsfrågor, och utvecklingen mellan 2014 och 2022 var tydligt negativ. Enligt Näringslivets regelnämnds företagareundersökning från år 2022 tycker 21 procent att reglerna har blivit krångligare det senaste året  Enbart runt 3 procent tycker att regelverket blivit enklare. Den senaste gången en majoritet av företagare ansåg att regelverket blivit enklare var 2011. När de i 2022 års undersökning intervjuades om vad som var det största hindret för att växa, svarade de att specifika branschregler var det största hindret efter skatteregler. 

Tillväxtverket uppskattade att företagens totala årliga regelkostnader uppgick till 377 miljarder år 2020. Om man skulle minska dessa kostnader lika mycket som Alliansen lyckades med för de administrativa kostnaderna i procent skulle det minska kostnader för företagen med 27 miljarder kronor. Det är nästan lika mycket som hela reformutrymmet 2023. 

Hur kommer det sig att ingen tar tag i problemet när det finns så stora ekonomiska vinster att göra? Det enkla svaret är att det är svårt att peka på en enskild regel som felaktig, när det istället är reglerna i ackumulerad form som är problemet. Om man ser till varje regel var för sig så kan de se rimliga ut, men tillsammans bildar det en massa som tar mycket tid och energi från företagen. Det finns dock vissa regelfrukter som är lägre hängande än andra, som inte bör innebära några svårigheter att avskaffa för en regering som bryr sig om företagares villkor.

Bokföringslagens krav på att papperskvitton ska sparas kostar företagen 4 miljarder per år.

Ett uppenbart exempel är att den svenska bokföringslagen kräver att papperskvitton ska sparas, även om det finns en digital kopia. De samlas i långa rader av pärmar som tar plats i bokhyllor innan de ska slängas några år senare. Det kostar företagen ungefär fyra miljarder kronor per år. 

Ett annat exempel är kravet på personalliggare infördes 2007 i restaurang- och frisörbranscherna för att motverka svartarbete. Kravet har sedan stegvis utökats att gälla fler branscher, som byggbranschen och skönhetsvård. Det innebär att de anställda ska anteckna när de börjar och slutar, och om någon glömt att skriva in eller ut sig riskerar företaget att drabbas av en sanktionsavgift.

Enligt företagarna i de berörda branscherna leder personalliggare inte till mindre svartarbete, utan i stället till onödiga kontrollavgifter för seriösa företag, och är verkningslöst för att motarbeta fuskare. Skatteverket publicerade en utvärdering 2019 om hur restaurang- och byggbranschen påverkats, som visade att personalliggare inte har haft någon effekt på de inrapporterade lönesummorna. Handelns Forskningsinstitut har också utrett hur företagen påverkas av personalliggarkravet. Deras slutsats var att kravet i bästa fall haft en marginell positiv effekt på löneinbetalningar, men att de totala direkta kostnaderna är över en miljard kronor och konstaterar att det inte är samhällsekonomiskt försvarbart.

Ett väldigt färskt exempel är Arbetsmiljöverkets utformning av nya föreskrifter som bland annat innehåller nya regler för pannoperatörcertifiering. I de nya reglerna ska alla användare av värmepannor vara certifierade för att få använda dem. Myndigheten hade enligt sina egna beräkningar kommit fram till att kostnaden per värmepanna skulle bli 34 000 kronor under en femårsperiod. Det är en grov felräkning, och kostnaden per panna kommer att bli fyra gånger så stor. Företagens totala kostnader skulle totalt bli 2,37 miljarder kronor under en femårsperiod. En hög kostnad för att öka säkerheten inom ett område där det inte finns en enda dokumenterad olycka. Det visar att en certifiering inte fyller något syfte. Certifieringskravet skulle vara infört i slutet av förra året, men på grund av högljudd kritik från både fack och näringsliv har Arbetsmiljöverket skjutit fram ikraftträdandet till 2025 och säger sig arbeta med att se över reglerna. 

Dessa exempel är bara några droppar i regelhavet, men bör snarast styras upp av en regering som vill uppfattas som företagarvänlig.

Det går inte heller att prata regler utan att nämna EU. Uppskattningsvis är hälften av företagens regelbörda baserad på EU-lagstiftning. Det betyder inte nödvändigtvis att bördan ökat på grund av det, tvärtom kan det finnas effektiviseringsvinster. Det som med all säkerhet leder till ökad regelbörda, och försämrad konkurrenskraft för företagen, är däremot överimplementering av EU-direktiv. EU-kommissionen har uppskattat att 32 procent av den administrativa bördan för företagen beror på så kallad gold-plating. Vid implementering av EU-direktiv finns vanligen minimikrav om vad som måste lagstiftas om, till exempel skyddsregler för uppfödningsdjur, men ett land kan välja att införa hårdare djurskyddsregler än vad direktivet kräver. 

Ett klassiskt exempel på sådan överreglering är när EU genomförde det så kallade hiss-direktivet för att minska olycksrisken. För att minska klämskador skulle nybyggda hissar ha en innerdörr, medan gamla hissar kunde ha skyltar eller fotocellslösningar. Sverige var ett av få länder som gick längre, och krävde att många gamla hissar också skulle ha innerdörr. Resultatet blev att många fungerande hissar var tvungna att bytas ut. Fastighetsägarnas nota för bytena blev totalt två miljarder kronor.

Vad är då regeringens inställning? Den är förstås som de tidigare regeringarna negativt inställda till onödig regelbörda, och i Tidöavtalet finns den väldigt försiktiga punkten att företagens administrativa kostnader ska minska. Det finns dock några hoppfulla glimtar i regeringens arbete hittills. Den nya regeringen har bland annat uppmärksammat gold–plating-problematiken, och har aviserat att de ska införa ett implementeringsråd för att försöka få bukt med problemen. Inrättandet av ett sådant råd är dock fortfarande under beredning i regeringskansliet.

För att politiker ska kunna veta vad deras beslut leder till i praktiken krävs det ordentliga konsekvensutredningar

Regeringen har även beslutat att ge Regelrådet fem miljoner kronor extra per år fram till 2025. Regelrådet är ett särskilt beslutsorgan inom Tillväxtverket, och har som uppgift att granska konsekvensutredningar till författningsförslag som kan få större effekter på företag. Tyvärr håller konsekvensutredningarna ofta en för låg kvalitet, och har blivit kritiserade av bland andra OECD. Regelrådet har på grund av för lite resurser inte heller kunnat hantera alla inkomna remisser, och av de konsekvensutredningarna som granskades uppfyllde 67 procent de uppställda kraven. Dessutom kommer Regelrådet in sent i processen, vilket kan göra det svårt att ändra förslag som i princip är färdiga.

För att politiker ska kunna veta vad deras beslut leder till i praktiken krävs det ordentliga konsekvensutredningar, annars jobbar de i blindo. Det bör därför vara angeläget att Regelrådet får komma in tidigare i processen, men också att de har möjlighet att återremittera konsekvensutredningar som inte håller måttet.

Anledningen till varför regelkrånglet verkar svårgreppbart är regleringarna, när de betraktas som en massa, är så omfattande, och därmed svåra att överblicka. Det finns alltså inte ett Alexanderhugg som kan lösa de generella problemen. Istället är lösningarna som krävs för att minska regelbördan mindre spektakulärt, som tydlig målsättning, politiskt ledarskap och systematiskt arbete. 

I början av maj anordnades ett riksdagsseminarium som handlade om vilka lärdomar Sverige kan ta med sig av bland andra Danmarks regelförenklingsarbete. Danmark har ett implementeringsråd som jobbar med nationell och europeisk lagstiftning. Rådets uppgift är att bidra till en effektiv implementering, och det är svårt för politiker att ignorera deras rekommendationer eftersom att det då utkrävs ansvar. Om politiker väljer att inte följa deras rekommendationer så förväntas de förklara varför. Den danska modellen bör vara förlaga för den svenska regeringens arbete.

***

När finansministern skyller på inflation och lågkonjunktur för att inte genomföra skattesänkningar, är regelförenklingar ett utmärkt förslag för att minska företagens kostnader utan att det kostar statsbudgeten en krona. Det kräver dock ett kravställande styre. Om arbetet mot regelkrångel inte genomsyrar myndigheterna kommer reglerna och kostnaderna oundvikligen att öka. Att det tog sju år från det att riksdagen lämnade ett tillkännagivande för att avskaffa danstillståndet tills att det genomfördes visar hur svårt det kan vara att upphäva lagar, till och med sådana som ingen egentligen efterfrågar.  

Förutom de 377 miljarder i regelkostnader har krånglet ett annat pris som är svårare att räkna på, nämligen hur många som gav upp sina företagardrömmar på grund av allt tjorv.