Därför borde du fira nationaldagen
Midsommar brukar hyllas som den ”riktiga” svenska högtidsdagen, men underskatta inte nationaldagen. Firandet av de svenska institutionerna – demokratin, grundlagarna, kungahuset, vår gemensamma kultur och historia – är, framför allt i kombination med de nya medborgarskapsceremonierna, ett värdefullt sätt att fylla det svenska medborgarskapet med innehåll.
Inget är så svenskt som midsommar. Därför hör väl ingen tradition mer nationaldagen till än åsikten att 6 juni lika gärna kunde avskaffas och midsommarafton uppgraderas till nationaldag.
Det är begripligt. Midsommarhelgen är ursvensk, med inhemska traditioner framväxta över sekler och närmast oberörda av kulturella influenser från kontinenten och den anglosaxiska världen, till skillnad från julen och påsken.
6 juni däremot – vad firar vi ens? Inte förrän 1916 instiftades den svenska flaggans dag. Det dröjde till 1983 innan flaggdagen blev nationaldag och först 2005 blev 6 juni rödmarkerat i almanackan. I efterhand framstår det mest som en sifferexercis av Göran Persson. Genom att skrota annandag pingst till förmån för nationaldagen kunde regeringen få till en marginell ökning av BNP då 6 juni, till skillnad från annandag pingst, ibland infaller på helger.
Ändå har nationaldagen en potential som midsommar har svårare att erbjuda. Inför midsommarhelgen packar svensken bilen och lämnar staden för landställe, små grodorna, sillar och snapsar. Städerna blir öde och igenbommade trots att midsommarafton inte ens är en röd dag.
Den mest sannolika flaggviftande nationaldagsfiraren är antingen född utanför Europa, eller har föräldrar som är det.
Annat är det med nationaldagen. När SOM-undersökningen frågar är den mest sannolika flaggviftande nationaldagsfiraren antingen född utanför Europa, eller har föräldrar som är det. Utrikes födda har inte alltid varit överrepresenterade, men införandet av de medborgarskapsceremonier som alla kommuner ansvarar för att bjuda in nya medborgare till ser ut att ha lyft nationaldagsfirandet.
Om midsommar är urtypen av en etniskt präglad högtid är nationaldagen den enda helgdagen där vi firar det offentliga Sverige: demokratin, grundlagarna, kungahuset, vår gemensamma kultur och historia. På nationaldagen förenas vi genom det svenska medborgarskapet, varför ceremonier för nya svenska medborgare är ett lika givet som välkommet inslag.
Fram till 2015 var det upp till kommunernas goda vilja att arrangera ceremonier för nya medborgare. Nu måste alla kommuner arrangera medborgarskapsceremonier och först på senare år har politiker, från höger till vänster, börjat förstå vilken inkluderande potential ceremonierna kan fylla, men fortfarande finns inget krav på deltagande som i de flesta andra länder.
Medborgarskapet ekar också tomt på innehåll. Nästan alla europeiska länder ställer krav på språk- och samhällskunskaper för att bli medborgare, vilket först nu ser ut att införas i Sverige genom en punkt i januariöverenskommelsen.
När norska forskningsinstitutet Kifo i en undersökning 2013 frågade svenskar, danskar och norrmän vad de tyckte var viktiga kännetecken för att identifieras som riktigt svensk, dansk respektive norsk, nämnde nio av tio språket och respekt för nationella lagar och regler. Mindre vikt lades vid det som är svårt att förändra, som att vara född eller ha levt länge i landet. Allra minst vikt vid det lade svenskarna.
Behovet av samhörighet och gemenskapskänsla blir större i samhällen som präglas av etnisk och kulturell pluralism.
Om medborgarskapet ska vara den faktor som identifierar vem som är svensk måste det präglas av ett innehåll som motsvarar förväntningarna. Därför är det så viktigt att vi ställer krav på grundläggande språk- och samhällskunskaper för nya medborgare.
Behovet av samhörighet och gemenskapskänsla blir större i samhällen som präglas av etnisk och kulturell pluralism, där gemenskapen inte lika lätt kan tas för given. I länder som Sverige är det därför särskilt viktigt att medborgarskapet fylls med ett tydligt innehåll.
Om regeringen nu uppvärderar medborgarskapet borde också ceremonierna göras obligatoriska för alla nya medborgare. Det skulle ytterligare visa på att medborgarskapet inte bara är en formalitet, utan biljetten in i det svenska samhället. När Storbritanniens införde obligatoriska medborgarskapsceremonier 2002, var inrikesminister David Blunketts motivering att medborgarskapet skulle vara mer än ”en papperslapp i ett brunt kuvert”.
Tillströmningen av nya nationaldagsfirare är det bästa skälet till varför Sverige borde följa efter.