Samhälle Essä
Dags att vakna kring den civila beredskapen
Sveriges civila beredskap är inte god, den är undermålig. Påståendet är inte taget ur luften, utan en av slutsatserna i försvarsberedningens rapport Kraftsamling. Det är ett underbetyg för det politiska systemet, skriver Jonas Gummesson.
Försvarsberedningar och försvarsbeslut har kommit och gått under tio års tid efter den ryska annekteringen av Krim och krigsutbrottet i östra Ukraina i mars 2014. För att sammanfatta det hela väldigt enkelt är det svenska totalförsvaret ändå ingen vacker syn våren 2024. Sverige saknar fortfarande ett fungerande befolkningsskydd och en försörjningsberedskap värd namnet.
Vid Folk och försvars rikskonferens i Sälen i veckan var rubriken på civilförsvarsministern Carl-Oskar Bohlins anförande talande nog ”Att skapa samhällelig motståndskraft kan inte vänta”. Det är just det. Den isande fråga som inställer sig i vinterkylan är när och hur politiken och myndighets-Sverige ska lyckas med detta och vilket priset kan bli om man inte gör det.
I slutet av april ska den sittande försvarsberedningen lägga fram sitt slutbetänkande inklusive ekonomiska ramar för perioden 2025 till 2030 inför det försvarsbeslut som ska fattas innan året är till ända, tidigarelagt med ett år på grund av kriget i Ukraina. Utgångspunkten för beredningens överväganden är Sveriges ”vitala” säkerhetsintresse, det vill säga att försvara landet mot angrepp, och ”medlemskap i Nato”. Men om Natodimman ligger lika tät som under 2022 och 2023 och Turkiet och Ungern fortsätter att blockera inträdet i alliansen kan regering och riksdag tvingas agera i blindo när man går till beslut.
Om Natodimman ligger lika tät som under 2022 och 2023 kan regering och riksdag tvingas agera i blindo när man går till beslut.
Samtidigt utgår överbefälhavarens militära råd till regeringen från att medlemskapet är ett faktum. Av det skälet vill ÖB Micael Bydén trots erfarenheterna från striderna i Ukraina satsa på spetskompetens, inte bredd: ”Två av arméns brigader prioriteras för att tidigt kunna delta i Natos markoperationer” (Svensk försvarsförmåga inom ramen för Natos kollektiva försvar, FM2023-23092:14). Övriga två brigader vill ÖB i strid med redan fattade politiska beslut skjuta fram till 2035 med hänvisning till Natos kravbild och att försvarsanslagen inte når två procent av BNP förrän 2028 mot föreslagna 2026. Det är ingen önskvärd situation.
När Vladimir Putin tog Krim i besittning tog han också väst och Nato på sängen efter ett par decenniers säkerhetspolitisk törnrosasömn.
I Sverige hade alliansregeringen ägnat två mandatperioder åt att driva nedrustningspolitiken till sin spets, redan i ett tidigt skede i sådan omfattning att försvarsministern Mikael Odenberg såg sig nödgad att avgå i protest 2007 mot finansministern Anders Borgs budgetnedskärningar.
Så sent som i januari 2013 var försvaret ”ett särintresse” i statsministern Fredrik Reinfeldts ögon. När dåvarande ÖB Sverker Göranson varnade för konsekvenserna av ett ”en-veckas-försvar” på en begränsad del av landets yta belönades han med ett rapp över fingrarna av regeringschefen (29/1-13).
Med blott ett halvår kvar vid makten tvingades Reinfeldt & Co krypa till korset och dela ut tilläggsdirektiv till den då sittande försvarsberedningen med anledning av ”den senaste händelseutvecklingen i Ukraina och Rysslands agerande därvid” (4/3-14). Så kan man också beskriva en militär invasion av ett annat lands territorium.
***
I försvarsberedningens rapport Starkare försvar för en osäker tid (Ds 2014:20) blev slutsatsen ”att den enskilt viktigaste delen i den kommande försvarsinriktningsperioden efter 2015 är att öka den operativa förmågan i krigsförbanden”. Halvt i panik ställde regeringen ut löften om mer pengar till det militära försvaret. I mycket allmänna termer talades det om att ”det civila försvaret tar sin utgångspunkt i samhällets krisberedskap”. I övrigt lämnades frågan därhän i hastigheten.
Efter Reinfeldt kom Stefan Löfven. I sin första regeringsförklaring i oktober 2014, ett halvår efter Krim-invasionen, levde den nye statsministern och hans S-ledda regering kvar i föreställningen att Sverige klarade sig bäst på egen hand: ”Den svenska militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl. Den skapar en god grund för ett aktivt ansvarstagande för såväl vår egen som andras säkerhet. Sverige ska inte söka medlemskap i Nato.”
Löfven såg ingenting komma som skulle kunna rubba svensk försvars- och säkerhetspolitik. Tvärtom lanserade han den befängda tanken på fördelen med ”geografiskt fria zoner”, en slags buffert av alliansfria stater mellan Natosfären och Ryssland som skulle bidra till en fredlig utveckling i Europa, dvs länder som Ukraina och Sverige.
Efter det ryska införlivandet av Krimhalvön har den försvarspolitiska målsättningen på det hela taget varit densamma under hela perioden fram till nu, måvara att S-regeringen tvingades skyffla alliansfriheten över bord när verkligheten trängde sig på med den ryska invasionen i februari 2022.
I försvarsbeslutet 2015 kompletterades målet om ökad militär förmåga med skrivningar om att återupprätta det civila försvaret. Riksdag och regering enades om att ”det enskilt viktigaste under försvarsinriktningsperioden är att öka den operativa förmågan i krigsförbanden och att säkerställa den samlade förmågan i totalförsvaret” (Försvarspolitisk inriktning 2016-2020, prop 2014/15:109).
Magdalena Andersson trampade vidare i Anders Borgs fotspår och försökte sig på ett skambud på en halv miljard om året.
I kronor och ören fanns det begränsad insikt om de faktiska behoven för att vända utvecklingen. Dåvarande finansministern Magdalena Andersson trampade vidare i Anders Borgs fotspår och försökte sig på ett skambud på en halv miljard om året i förhållande till försvarets begärda fyra miljarder. Kompromissen blev två miljarder per år i ökade anslag, likväl en droppe i havet i sammanhanget (SvD 16/2-15). Det civila försvaret och beredskapsfrågorna fick i princip ligga kvar i fortsatt träda, avvecklat och bortglömt efter det kalla kriget trots att försvarsbeslutet alltså talade ett annat språk.
Pandemiutbrottet våren 2020 avslöjade hur lagerhyllorna gapade tomma på hälso- och sjukvårdsutrustning när covid-19 spreds över världen och vad ett system med ”just in time”-leveranser betyder i praktiken när krisen slår till. Det fanns inga lager och det fanns inga reserver.
Skillnaden mot vårt grannland Finland, där en särskild myndighet – Försörjningsberedskapscentralen – disponerade överlägsna resurser och välfyllda förråd med läkemedel, skyddsutrustning livsmedel, bränsle och andra förnödenheter som vi svenskar bara kunde drömma om, framstod som monumental. När smittspridningen tilltog höjdes beredskapen och systemet aktiverades av regeringen med statsminister Sanna Marin i spetsen medan Stefan Löfven talade om att tvätta händerna och hålla avstånd.
Om det politiska Sverige hade omsatt intentionerna för totalförsvaret från försvarsbeslutet i praktisk handling kunde beredskapen varit på en annan och bättre nivå även på vår sida av Östersjön, skrev jag i Svenska Dagbladet när det begav sig:
Ett starkare totalförsvar var ett uttalat mål 2015. Civila och militära sjukvårdsresurser och förråd hade varit ett användbart vapen i kampen mot coronaviruset. Men på fem år har mycket lite hänt.
SvD 16/3 -20
I stället för att genomföra konkreta åtgärder med omedelbar verkan tillsattes i vanlig ordning en rad utredningar, bland annat om ledningsstrukturen för det civila försvaret på ”central, regional och lokal nivå” och om näringslivets roll i totalförsvaret. Nu har ytterligare ett antal år passerat. Samma frågor som tidigare är fortfarande olösta och fortsätter att engagera den senast tillsatta försvarsberedningen.
Staten har också fortsatt att mobilisera det svenska utredningsväsendet på bred front. Bara under de senaste åren har tusentals sidor producerats under överinseende av både S- och M-ledda regeringar, exempelvis i form av omfångsrika rapporter om Hälso- och sjukvårdens beredskap (SOU 2022:6, 1140 sidor), Ett stärkt skydd för civilbefolkningen vid höjd beredskap (SOU 2022:57, 692 sidor) och En modell för svensk försörjningsberedskap (SOU 2023:50, 620 sidor).
Sida upp och sida ner betonas betydelsen av beredskapsfrågorna och det civila försvaret.
Försvarsberedningar i olika skepnader har på motsvarande sätt levererat ett antal rapporter med till synes förpliktigande ambitioner och titlar: Motståndskraft (Ds 2017:66, 249 sidor), Värnkraft (Ds 2019:8, 355 sidor), Allvarstid (Ds 2023:19, 217) och Kraftsamling (Ds 2023:34, 347 sidor).
Sida upp och sida ner betonas betydelsen av beredskapsfrågorna och det civila försvaret. Men för att uttrycka det väldigt enkelt igen har mycket lite hänt sedan riktlinjerna om att återställa totalförsvaret drogs upp i försvarsbeslutet 2015. Vår civila beredskap är inte god, tvärtom till och med sämre än när statsministern Per Albin Hansson höll sitt berömda beredskapstal på tröskeln till andra världskriget 1939. Då haltade framför allt det militära försvaret efter 30-talets nedrustningsår. Med den svenska folkförsörjningen var det inte lika illa ställt.
I det senaste betänkandet, Kraftsamling, framlagt i december 2023, drar försvarsberedningen upp riktlinjerna för utformningen totalförsvaret och det civila försvaret åren 2025-2030 och konstaterar i full enighet mellan samtliga riksdagspartier att den civila beredskapen med ett ord är undermålig:
Försvarsberedningen anser att det civila försvaret i närtid måste utveckla en högre samlad totalförsvarsförmåga. Uppbyggnaden sker från en låg nivå. Ett förhållningssätt där en aktör avvaktar åtgärder i väntan på ytterligare resurser eller styrning fördröjer denna utveckling. Uppgifter, regelverk, ansvar och möjligheten att bygga upp en högre totalförsvarsförmåga är till del på plats, men det saknas en samhällsplanering, en kultur och ett förhållningssätt hos beslutsfattare i såväl offentlig som privat verksamhet som utgår från de krav ett krig ställer. Ansvaret för uppgifterna i det civila försvaret behöver klarläggas.
Det är en välförtjänt kritik, en total sågning. Och det är alltså ingen svartmålning tagen ur luften. Det är partiernas främsta företrädare på området som delar ut ett rungande underbetyg till sig själva, den svenska förvaltningsmodellen och samhället i stort. Ingen har varit bättre än någon annan. Ingen står utan skuld. Ingen kan peka finger och skylla ifrån sig på den ena eller andra regeringen.
Nu står utvecklingen och stampar medan utredningarna duggar tätt. Ansvarstagande och konkret planläggning saknas. Inblandade aktörer släpar benen efter sig. Det är ”mycket bråttom” att vända utvecklingen, sammanfattade det ansvariga statsrådet Carl-Oskar Bohlin när rapporten presenterades i julveckan.
Vid Folk och försvars konferens upprepade han det budskapet:
Det räcker inte bara att umgås med frågan. Civilt försvar är inte primärt en seminarieövning. Medvetenheten måste omsättas i praktisk handling. Åtgärder som faktiskt höjer tröskeln.
Trots att den insikten sattes på pränt redan för snart ett årtionde sedan misslyckades den nuvarande försvarsberedningen med att skriva ihop sig om hur det civila försvaret ska styras i framtiden. Majoriteten är överens om en modell och vill ge Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) en nyckelroll. S förespråkar en annan lösning med flera nya myndigheter. Det ger ett illavarslande intryck och tyder på allt annat än en verklig kraftsamling.