Dagens moderater driver S-politik
Moderaterna befinner sig i ett besvärligt läge. Väljarna vet inte längre var de har partiet. Det kanske inte är så konstigt, när partiet som en gång stod mellan medborgarna och skattemyndigheterna nu obekymrat höjer skatten för att kunna sänka åldersgränsen för allmän förskola.
Mars 2017. Moderaterna har problem. Böjda över den politiska spelplanen glömde spelteoretikerna i partitoppen bort att politiken behöver ha ett innehåll, så väljarna försvann.
Och nej, det räcker inte med ”Hela Sverige ska jobba” eller ”Sverige kan mer”. En vision som är så generisk att samtliga riksdagspartier hade kunnat stämpla sin logga på den, är inte en vision över huvud taget. Den är ett dåligt slagord.
Så vad gör Moderaterna för att locka tillbaka sina väljare? De går ut med att de vill höja skatten. Statens 980 miljarder kronor i intäkter behöver tydligen drygas ut lite. Budgeten behöver balanseras.
Mars 1979. I ett annat Sverige talade Moderaternas partiledare Gösta Bohman på ett gymnasium i Stockholm.
Socialdemokraterna kräver skattehöjningar för att få ”ordning på ekonomin”. För att minska budgetens stora underskott. För att öka produktionen, för att öka investeringarna och sysselsättningen. För att förbättra balansen gentemot omvärlden och pressa ner inflationstakten. Och det låter ju bra. Men leder verkligen skattehöjningar till det de påstår sig vilja uppnå?
Bohman svarade med ett rungande nej. Det var en självklarhet på den tiden. Medan Socialdemokraterna tog varje chans de fick att höja skatten, med de andra borgerliga partiernas goda minne, sade Moderaterna nej. De stod mellan medborgarna och skattemyndigheterna, i medvind och motvind. Inte för att det alltid var ett bekvämt ställningstagande, utan av princip, för att den som arbetar har rätt till sin lön.
I dag är Sverige på många sätt annorlunda. Trots åtta års borgerligt maktinnehav är det dock fortfarande ett av världens mest extrema högskatteländer. I början av valåret 2014 förklarade Anders Borg att de skattelättnader som genomförts visserligen var bra för att öka sysselsättningen, men nu behövdes inte mer stimulanser i ekonomin. Det var viktigare att höja diverse punktskatter.
”Stimulanser”. Som om skattesänkningar bara vore ett praktiskt verktyg för att få de ekonomiska kurvorna att peka uppåt. Som om det inte fanns något egenvärde i att vi får behålla de pengar vi tjänar.
Nu, en valförlust senare, vill Moderaterna höja momsen med närmare tre miljarder kronor. ”Vi är i ett läge där försvaret och det svenska rättsväsendet inte svarar mot de krav som svenska folket ställer”, förklarade partiets finansministerkandidat Ulf Kristersson för DI. ”För båda dessa områden krävs långsiktiga åtaganden och det känns naturligt att prioritera dem, men det kommer naturligtvis att konkurrera med skattesänkningar.”
Det är en falsk dikotomi. Moderaternas budget är 129 sidor lång och strösslad med förslag och utgiftsposter. Den innehåller väldigt mycket mer än skatteintäkter, poliskostnader och finansiering av försvaret. Exempelvis:
- Examensbonus för lärarstudenter
- Allmän förskola från två års ålder
- ”Idrott för integration”
- Höjt bostadsbidrag
- Höjt bostadstillägg
Det finns också mycket budgeten inte innehåller. Till exempel skulle staten kunna sluta finansiera blufforganisationer och våldsbejakande extremism via MUCF. Den skulle kunna sluta hälla miljarder över Arbetsförmedlingen, som lägger 8,4 miljarder kronor bara på administration varje år och varken lyckas förmedla jobb eller ens spendera alla sina pengar. Att sälja Systembolaget skulle förmodligen ge en del intäkter, det också.
I stället väljer Moderaterna att höja skatten för ett av världens tyngst beskattade folk. Om inte staten får ta denna extra tugga ur våra plånböcker, är det hellre polisen som får ryka än allmän förskola.
Som sagt har Moderaterna problem. Enligt en sammanställning av de senaste opinionsmätningarna skulle partiet knappt få 18 procent av väljarnas stöd om det vore val i dag.
Förklaringarna är många. Moderaterna tillbringade frivilligt nio månader som Socialdemokraternas officiella stödparti, och fortsatte sedan i mer än ett år som deras inofficiella dito. De har inte varit överdrivet tydliga med sin inställning till Sverigedemokraterna. De har inte kommit med någon bild av hur de vill förändra Sverige, bara sakpolitiska förslag.
Till exempel en skattehöjning, så att åldersgränsen för den allmänna förskolan ska kunna sänkas.
Det är inte bara ett svek mot oss skattebetalare. Det är ett svek mot partiet självt, ett brott mot de värden Moderaterna stod för i decennier. Skulle Gösta Bohman över huvud taget känna igen det skattehöjarparti som har ersatt hans 80-talsmoderater?