Civilsamhälle på låtsas
Bit för bit har den svenska staten slukat civilsamhället. Det är därför organisationerna som ingår lägger så mycket energi på värdesignalering och godhetsmarkörer. Den som är beroende av statliga medel är nämligen även beroende av statens goda vilja.
Det finns ett motsatsförhållande mellan stat och civilsamhälle. Den förra lever på skatter och bygger på tvång. Det senare drivs av enskildas bidrag och engagemang, och bygger på frivillighet. I propositionen ”En politik för det civila samhället” fastslog regeringen 2009 uttryckligen att det civila samhället är en arena skild från staten (ironiskt nog, eftersom den sedan går vidare till att behandla det statliga stödet till denna arena):
Begreppet det civila samhället används i betydelsen av en arena, skild från staten, marknaden och det enskilda hushållet, där människor, grupper och organisationer agerar tillsammans för gemensamma intressen.
Tyvärr har stora delar av svensk offentlighet missat den här skillnaden. Därför kan det vara på sin plats med ett upplysande exempel. Förra veckan skrev representanter för ”civilsamhället” en lång debattartikel i DN om att hatet vinner terräng och – nu blir det kontroversiellt – politikerna måste vara civiliserade. Texten är strösslad med signalord: grupper som ställs mot varandra, människovärde, mångfaldens möjligheter, destruktiva krafter i samhället. Invandring och asylpolitik, fastslås det, debatteras ofta utifrån ett problemperspektiv.
Därefter gör civilsamhällets representanter flera modiga ställningstaganden, som att alla människor är lika värda och att rasism är dålig.
Att producera 6 500 tecken skriftlig sockervadd kan verka som en konstig sak för civilsamhällesorganisationer att hålla på med. Skribenterna leder organisationer som Rädda Barnen och Svenska Röda Korset, som rimligtvis har betydligt tyngre uppgifter att ta sig an.
Men så är skribenterna inte heller representanter för civilsamhället. De är representanter för organisationer i det statliga bidragssystemet, och för dem är värdesignalering en överlevnadsstrategi. Den vars verksamhet är beroende av pengar från staten behöver inte bara anpassa sig efter vad den offentliga åsiktskorridoren för tillfället är tapetserad med, utan även göra detta så tydligt som möjligt för allmänheten.
Civilsamhället kan bara vara fritt och självständigt om det lämnas ifred.
Mycket riktigt framstår debattartikeln i DN i ett förklarat ljus när man tittar på årsredovisningarna från de undertecknande organisationerna. Svenska kyrkan har beskattningsrätt, vilket den såklart är beroende av staten för att behålla. Riksidrottsförbundet får hela 96 procent av sina intäkter från staten och Forum för idéburna organisationer med social inriktning 61 procent. För Svenska Röda Korset är siffran 45 procent, för Rädda Barnen 65 procent och 9 procent av Sveriges Stadsmissioners omsättning utgörs av bidrag.
När den sortens organisationer blir beroende av staten blir de känsliga för politiska vindar, vilket möjligen är positivt för den som gillar den tillfälliga vindriktningen, men knappt ens det med tanke på hur snabbt opinionen kan vända. Dessutom blir det logiskt för organisationerna i fråga att lägga energi och resurser på att framhäva hur mycket de håller med sin ekonomiska välgörare. Risken är att det till slut blir ett ändamål snarare än ett medel, så att strävan efter offentliga medel helt överskuggar verksamhetens ursprungliga syfte.
En debattartikel kan verka som en liten sak i sammanhanget, men den är bara ett exempel på en tendens som genomsyrar hela det så kallade civilsamhället. I Almedalen, där ett enkelt seminarietält kostar ens förstfödde, arrangerade exempelvis Riksidrottsförbundet förra året ett seminarium på temat ”När ska maskulinitetens sista högborg rivas?”. Det var inte långt efter att vänsterpartisten Rossana Dinamarca uttryckt missnöje med idrottsrörelsens jämställdhetsarbete. Generalsekreteraren bekräftade flera gånger att det handlade om en ”överlevnadsfråga”:
– Arbetar inte vi med att bli ungefär lika många killar som tjejer i idrottsrörelsen då kommer vi inte att vara relevanta (…) om kanske 15–20–30 år. En folkrörelse som inte når ut till män och kvinnor lika mycket är inte en relevant folkrörelse.
Egentligen finns det inget som säger att alla folkrörelser måste vara lika relevanta för män och kvinnor (i så fall skulle myriaden av kvinnonätverk ha ett problem). Men den folkrörelse som till 96 procent finansieras av staten har ett stort behov av att vara relevant för staten, och Riksidrottsförbundet känner vart vinden blåser.
Civilsamhället kan bara vara fritt och självständigt om det lämnas ifred. När staten steg för steg invaggar det i bidragsberoende bleknar det bort och ersätts av den bidragsfinansierade organisationsstruktur som exempelvis Riksidrottsförbundet och Rädda Barnen ingår i. Tills staten drar sig tillbaka och ger det verkliga civilsamhället lite luft kommer vi inte heller ha mycket annat än ett låtsascivilsamhälle.