Ekonomi Essä
Kapitalismkritiken missar målet även i klimatkrisens tid
I klimatkrisens tid gror återigen den civilisationskritik som säger att marknadsekonomin är ett grundläggande problem. Men det är inte nedväxt och fattigdom som är svaret på utmaningarna, utan samma kraft som gett oss bättre hälsa, bostäder, miljö och trygghet, skriver Robert Gidehag.
Man skall inte bita den hand som föder en, är ett klassiskt uttryck. Ändå är det vad vi genom historien ofta gör i förhållande till kapitalismen och marknadsekonomin som bidragit till att skapa de ojämförligt bästa samhällen som människan någonsin levat i. På i storleksordningen 200 år, av de ca 10 000 som människan har varit bofast, har vi slutat svälta, slutat frysa, förvandlat tidigare dödliga sjukdomar till förkylningar, ser våra barn i allt annat än ovanliga extremfall överleva oss och har bytt ut bekymren att överleva mot bekymmer om personlig utveckling. Men ändå ser vi nu breda idéströmningar av civilisationskritik som, precis som i tidigare fall, lätt resulterar i politiska ingripanden som skadar marknadsekonomin eller i värsta fall avskaffar den. Att vi lyckades ta oss ur misären tycks som ett varigt sår som inte går att sluta peta i.
Marknadsekonomin och kapitalismen är ständigt ifrågasatt i Västvärlden. Alltid från delar av samhällets eliter, i Sverige fördes exempelvis planhushållningsdebatten på 40-talet. Ibland får kritiken en bredare folklig förankring. Svante Nordins bok ”1900-talet” ger en bra bild av bland annat den politiska utvecklingen under detta århundrade. Efter kriget och med ökande intensitet under slutet av 60-talet började en våg av kritik mot marknadsekonomi i västvärlden som kulminerade på 70-talet. Från början var en viktig del i denna att det då sågs som att det fanns ett konkret alternativ. Förebilden var någon form av planekonomi som införts i en rad socialistiska länder med Sovjetunionen som främsta företrädare. Debatten handlade alltså om att faktiskt byta ut den kapitalistiska modellen mot något konkret annat. Sannolikt beroende på okunskap – det var för många helt enkelt inte känt hur de socialistiska ekonomierna utvecklades i relation till västvärlden. Sannolikt också till del beroende på förnekelse.
Så småningom ändrades kritiken när det blev mer känt vad som hände i de socialistiska länderna – Solzjenitsyns publiceringar bidrog. Som exempel kan nämnas den tyskfödde akademikern Herbert Marcuse. Han menade att ”överflödssamhället” låste in arbetarklassen i en sorts materiell bekvämlighet som underminerade deras vilja att kasta det förtryckande systemet över ända. Han gav därmed röst åt en växande proteströrelse som delade den övertygelsen. En märklig logik kan tyckas – grundtanken med socialismen får ändå sägas vara att förbättra arbetarklassens levnadsvillkor. Nu visade det sig att ett annat system var mycket bättre på detta, men ändå ansågs det alltså vara ett problem eftersom viljan att införa det sämre systemet minskade.
Förenklat kan man säga att debatten om ekonomiska system svalnade för att ersättas mer av civilisationskritik.
Förenklat kan man säga att debatten om ekonomiska system svalnade för att ersättas mer av civilisationskritik. Den västerländska kapitalistiska ekonomin – som i grunden gick ut på att gå till jobbet, försörja sig själv och gradvis kunna förverkliga mer eller mindre materialistiska drömmar så som bil och sommarstuga – sågs helt enkelt av många som ytlig. Detta kunde gott ersättas med ett fritt och obundet liv fyllt av utsvävningar. Detta gavs uttryck av intellektuella så som författaren Susan Sontag. I Sverige är Ulf Lundells roman ”Jack” ett belysande exempel på tankegångarna.
Men Marcuses kritik sätter också fingret på en annan ingrediens i 70-talets politiska våg – våldsförhärligandet. Detta tog sig många uttryck. Ett exempel var den folkliga vurmen för Baader-Meinfof-ligan (Röda arméfraktionen). Detta var en terroristsekt med tydlig socialistisk inriktning som härjade i Västtyskland under början av 1970-talet. När ligan fängslades och bland annat hungerstrejkade (en av medlemmarna svalt sig till döds i fängelset) utbröt omfattande protester i Tyskland. Att tiden i fängelset föregåtts av bankrån, sprängattentat och mord tycktes spela en mindre roll. Ändamålen fick helt enkelt helga medlen.
Ja, vi vet ju vad som hände sedan. Det kommande decenniet präglades av marknadsekonomiska reformer och kulmen för det marknadsekonomiska segertåget blev murens fall 1989 och Sovjetunionens upplösning. Det som gradvis blev uppenbart för den politiska ledningen i Kreml – att den socialistiska ekonomin helt enkelt inte var i närheten av att generera motsvarande välstånd som i väst och att detta inte bara innebar fattigdom för länders befolkningar utan också minskade förmågan att bygga samhällsfunktioner som sjukvård och militär styrka – blev nu uppenbart för en hel värld. Det folkliga motståndet mot den kapitalistiska modellen klingade av och kritiken fördes återigen mer av en smal grupp intellektuella. Problemet för de senare var att det nu blev än svårare att peka på ett konkret alternativ. På ett sätt hade Fukuyama rätt. Historien var slut i så måtto att striden om vilket ekonomiskt system som är bäst på att skapa materiellt välstånd var avgjord. I stort råder det än i dag konsensus om detta.
Sett i historiens backspegel var 60- och 70-talet förfärliga decennier för marknadsekonomin. Även om marknadsekonomin aldrig avvecklades fördes en politik som underminerade dess funktion och i Sverige var det nära att näringslivet socialiserades med löntagarfonder. Dominerande idéer spelar roll. Frågan är om något liknande kan hända igen? Eller till och med är på väg att hända?
***
Helt klart står vi inför en ny våg av kritik mot marknadsekonomin. Denna våg tar sitt avstamp i miljö- och kanske främst klimatfrågan. Det återstår att se hur bred och folkligt förankrad denna trend kommer att bli. Det är alltid svårt att fastslå en trend när man är mitt inne i den – det är lättare att betrakta 70-talet med några årtiondens distans. Anekdotiskt ser jag i mitt eget flöde åsikter av typen ”Sverige begår klimatbrott. Spärra av och stäng ned – under coronaperioden visade vi att vi kunde” eller ifrågasättande om det är bra med forskning som kan förlänga livet – ”vi är ju redan för många”. Aktivister som på senare tid limmar fast sig på vägar är ytterligare exempel. Men det finns också opinionsmätningar (Timbro 2023) som visar att sju av tio svenskar tror att koldioxidutsläppen har ökat när de i själva verket har minskat. Och det saknas inte tyngre röster med liknande kritik av själva demokratin, som är intimt sammanlänkad med marknadsekonomi, så som Torbjörn Tännsjö som talade om en ”global despoti” vilket miljöpartisten Pär Holmgren twittrade positivt om. Det tycks heller inte saknas stöd för detta i opinionen. Enligt en färsk SOM-undersökning säger sig 63 procent av svenskarna vara beredda att ”pausa demokratin” för att hantera klimatkriser (DN-debatt 28/3 -23). Den frågan ligger, bland ett antal andra, tvåa i listan över hur många som säger sig vara beredda att pausa demokratin för att hitta lösningar – efter hantering av pandemi.
Även om yttringar som dessa skulle kunna avfärdas som extrema och ovanliga – något man nog bör vara försiktig med – är väst inne i en allmänpolitisk trend där staten tar en allt större (och därmed marknaden en mindre) och styrande roll för ekonomin. Coronapandemins (ofta motiverade) statliga insatser har påskyndat denna trend. Det händer i USA (IRA), det händer i EU och i Sverige.
Onekligen utgör klimatfrågan en bra kontext för marknadsekonomisk kritik. Till skillnad från tidigare behöver argumentet inte vara att vi ska lämna marknadsekonomin, eller reglera den till oigenkännlighet, för att vi vill – utan för att vi måste.
Men marknadsekonomin kommer att leverera det vi vill – en grönare värld och mindre koldioxidutsläpp.
Men även denna gång kommer marknadsekonomin att leverera det vi vill – en grönare värld och mindre koldioxidutsläpp. Och ett kontinuerligt ökande välstånd, vilket de flesta trots allt önskar när de tänker efter. Men detta är förstås under förutsättning att den inte avskaffas eller regleras sönder.
Den kanske mest springande punkten här är också den svåraste. Hur sannolikt är Harmagedon – är mänskligheten hotad av klimatförändringar? Om tillräckligt många börjar tro att vi står på randen till avgrunden kan den politiska utvecklingen ta sig vilka obehagliga former som helst.
I grunden är detta en fråga för naturvetenskapen och det finns alarmerande röster. Men helt klart saknas inte seriösa naturvetenskapliga röster som förvisso inte förminskar problemen men som sätter dem i perspektiv. Den svenska professorn Lennart Bengtsson är en av dessa röster. Hans bok ”Vad händer med klimatet” är en gedigen genomgång av vad som driver klimatförändringar och dess konsekvenser. Huvudpoängen i hans bok kan sägas vara att ”jordens temperatur stiger långsamt, och allt tyder på att ökningen ligger i den nedre delen av IPCC:s intervall”, att vi med modern teknik och ekonomi blivit bättre på att anpassa oss till extrema väderhändelser samt att sannolikheten är stor för att vi i framtiden får andra och bättre system för energiförsörjning.
Det finns många fler liknande röster. I samband med förra årets toppmöte i Sharm el-Sheikh uppmärksammades en ny studie publicerad i ”Science” som tonar ned de värsta scenarierna. Det var ”Die Welts” chefreporter i vetenskapliga frågor, Axel Bojanowski, som skrev om detta. Han beskriver RCP-banan 8,5 (alltså värsta-scenariot) som ”fullständigt vilseledande”. Listan kan göras längre. Men följer man svenska medier blir bilden en helt annan – dessa röster får helt enkelt inte genomslag. För egen del har jag svårt att befria mig från tanken att den ensidiga medierapporteringen i dessa frågor liknar religion snarare än journalistik. Det är svårt att inte dra parallellen till hur migrationsdebatten tidigare fördes.
Ett annat uppenbart viktigt försvar för marknadsekonomin är att den helt enkelt har gjort – och gör – oss tåligare för saker som händer som en följd av klimat och väder. Skogsbranden i Sverige 2014 var förstås förfärlig. De som främst drabbades var ett antal skogsägare men ingen svalt som en följd av detta. I dag måste de flesta svenskar påminna sig för att minnas den. I ett historiskt perspektiv får detta sägas vara ytterst milda konsekvenser av en naturkatastrof. Detta är inte bara ett anekdotiskt exempel. Antalet dödsfall i naturkatastrofer per 100 000 människor och år har i världen minskat från sin topp om knappt 30 (början av 1900-talet) till ca en idag. En enorm minskning. Mekanismen är i grunden ganska självklar. ”När en jordbävning slår till är det färre människor som krossas av kollapsande murverk eller dör i bränder. När regn uteblir kan de använda vatten som finns lagrat i reservoarer. När temperaturen störtdyker eller skjuter i höjden kan de stanna inomhus i klimatkontrollerade byggnader…” – som Steven Pinker skriver i sin ”Upplysning nu”. Detta gäller naturligtvis i högre grad ju rikare landet är.
Tillväxtkritiska röster tycks ofta tro att ekonomiskt framåtskridande handlar om lyxiga handväskor eller om onödigt många billiga kläder från Kina. Men den enastående ekonomiska utvecklingen de senaste 200 åren har varit intimt förknippad med bättre kost, bättre bostäder, bättre sjukvård, högre utbildning och vetenskapliga framsteg (kausalitet med ekonomisk tillväxt i detta fall kan förstås gå i två riktningar) – något som bidrar till att lindra effekten av alla oförutsedda katastrofer, inklusive naturkatastrofer. Marknadsekonomin och den välståndsutveckling den skapar gör mänskligheten tåligare.
En tredje viktig observation är att vi till del redan är inne i den så kallade ”gröna omställningen”. I boken ”Mer för mindre” visar forskarna Jonas Grafström och Christian Sandström hur en rad olika miljöfarliga utsläpp har minskat över tid i Sverige. Mellan 1990 och 2018 har utsläpp av svaveldioxid minskat med 83 procent, utsläpp av bly med 97 procent, kväveoxider med 54 procent och arsenik med 86 procent – för att ta några av många exempel. Användningen av bensin har minskat med 48 procent och energikonsumtionen hade fallit med en procent trots att BNP ökat med 85 procent under den här tidsperioden. Utvecklingen går alltså redan på vissa områden häpnadsväckande fort. Men även utsläppen av växthusgaser har i rika länder börjat falla. I Sverige föll utsläppen av växthusgaser från 71 miljoner ton till 46 miljoner ton mellan 1990 och 2020 samtidigt som befolkningen ökade med 1,8 miljoner invånare och ekonomin växte.
Även de så kallade konsumtionsbaserade utsläppen har fallit över tid.
Även de så kallade konsumtionsbaserade utsläppen (hänsyn tas till vad som släpps ut i andra länder som en följd av vår konsumtion) har fallit över tid (9,9 ton per person 1990 och 6,8 ton per person 2019). I de 27 EU-länderna föll koldioxidutsläppen med 25 procent mellan 1990 och 2019 samtidigt som ekonomin växte med 63 procent enligt en genomgång som Timbro låtit göra. Koldioxidintensiteten (koldioxidutsläpp per dollar BNP) minskar i USA, Kina och Indien vilket Pinker visar i ”Upplysning nu”. I Kina och USA liksom EU planar nu därför de totala utsläppen ut och har börjat minska. Denna utveckling är att förvänta i marknadsekonomier. När politiken sätter ramar och prissätter externaliteter innebär marknaden en ständig spontan och experimentell process för att utveckla teknik, produkter och tjänster som tillfredsställer konsumenternas efterfrågan. En efterfrågan som nu markant förskjuts i miljövänlig riktning. Bättre exempel på att näringslivet leder en grön omställning är svår att få.
Det talas om en försiktighetsprincip i meningen att eftersom vi inte riktigt vet var klimatfrågan leder bör vi agera hårdare snarare än mjukare. Detta betyder för förespråkarna oftast att tillväxten ska begränsas och marknaden regleras. Jag skulle vilja vända på försiktighetsprincipen. Mot bakgrund av vad vi vet om den ekonomiska utvecklingens betydelse för mänskligheten i stort, vad den gör för att skydda oss mot naturkatastrofer och vad den tycks kunna innebära för utsläpp bör vi vara försiktiga med att reglera sönder marknadsekonomierna och bromsa tillväxt. Vi som lever i dag skördar frukterna av att tidigare generationer inte förnekade oss det genom att förstöra marknadsekonomin (i alla fall inte fullständigt och för evigt). Vad ger oss rätten att förneka framtida generationer motsvarande utveckling? Den som talar om problemen med att i framtiden leva längre glömmer lätt att man själv skulle ha ett väsentligt kortare liv om utvecklingen brutits någon gång tidigare. Frågan är inte heller begränsad till framtida generationer, utan handlar om jämlikhet i dag. Fattigare delar av världen och fattigare grupper i rika länder är de som är mest betjänta av en högre ekonomisk tillväxt.
Inget av detta betyder att klimat- och miljöfrågorna inte är viktiga eller alarmerande – för det är de. Även om utvecklingen går i rätt riktning går den för långsamt och sker inte i alla länder. Problemen med ett varmare klimat tycks tillta. Och jag menar inte heller att politiken saknar roll för lösningar på dessa frågor – självklart har bra miljöpolitik en viktig roll att spela. Men vi behöver en miljö- och klimatpolitik som är rationell och löser viktiga frågor (tillståndsprocesser) snarare än symbolfrågor (plastpåseskatt). Och vi behöver en grön politik som snarare än att reglera och subventionera sönder marknadsekonomin underlättar för dess ständiga experimenterande och innovationskraft att lösa de problem vi står inför. Och vi behöver vara vaksamma mot en idéströmning som är djupt fientlig mot marknadsekonomi och därmed mot den bästa kraft vi känner för mänsklig välståndsutveckling.