Samhälle Krönika
Civil Rights Defenders skadar det politiska samtalet
Civil Rights Defenders menar i svepande påståenden att Sverige slagit in på vägen mot autokrati. Men man vrider och vänder på innebörden i begrepp för att de ska passa den egna slutsatsen. Dålig politik och olämpliga företrädare är något helt annat än att demokratin hotas, skriver Adam Danieli.
Att tala om demokratins förestående sammanbrott har blivit något av en egen genre. Organisationer, debattörer och partier har återkommande antytt att det skulle finnas allvarliga hot mot vårt samhälles styrelsesätt. Innan valen 2018 och 2022 väcktes det också liv i en debatt om huruvida ett maktskifte i Sverige skulle hota folkstyret. Detta trots att Sverige återkommande rankas som ett av världens mest stabila demokratier.
Basen för argumentationen är inte så mycket konkreta reformer eller förändringar som en känsla – någonting är på väg att hända. Vissa, såsom tidigare S-ledaren Håkan Juholt, har till och med tillåtit sig själv att sätta ett datum. 2016 spådde han att vi inte hade mer än tio år kvar som demokrati. Om tre år är alltså Sveriges sekel som demokrati över.
Som exempel är Juholt kanske mest en kuriositet. Men genom diverse korsbefruktningar så har han och ett stort antal andra profeter skapat ett starkt och allt mer problematiskt narrativ där vårt samhälle står under akut hot. Utvecklingen i exempelvis Polen och Ungern, två unga och förhållandevis svaga demokratier, måste helt enkelt visa också Sveriges framtid.
Senast i raden av fantomsmärtade är Civil Rights Defenders, som i en serie rapporter och inlägg har granskat Tidöavtalet. På DN Debatt presenterar man den vid det här laget välbekanta slutsatsen att Sverige slagit in på en autokratisk väg. Oron är utan tvekan genuin, men uttrycket den tar är rent ut sagt skadligt för vårt politiska samtal.
För vad är det egentligen organisationen menar med sina påståenden om att det demokratiska utrymmet minskar?
För vad är det egentligen organisationen menar med sina svepande påståenden om att det demokratiska utrymmet, “på det hela taget”, minskar? Har man underbyggt ett så allvarligt påstående med lika tunga argument? Nej. Man har sökt efter tecken på en utveckling som man redan bestämt sig för finns.
Inledningsvis finns det en mängd uppenbara fel i CRD:s analys. Exempelvis så innebär inte neddragna bidrag till folkbildning ett angrepp på civilsamhället eller föreningsfriheten. Tvärt om finns starka skäl att hålla civilsamhällets organisationer fristående från politiken.
Att högre straff för gängkriminella gröper ur principen om likhet inför lagen och att det är ett hot mot enskildas rättigheter att inte förbjuda koranbränningar är resonemang som inte går ihop.
Och att ställa miljödemonstranter inför rätta för att de avsiktligen stoppat trafiken är heller inget påhopp på demonstrationsfriheten. Väl motiverade och på förhand kända sanktioner för att hindra andra människors liv hindrar inte människor från att uttrycka sin åsikt, radikala såväl som konventionella.
Det “bekanta mönstret” av att tysta kritiska röster som organisationen hänvisar till finns helt enkelt inte i verkligheten. Att organisationens företrädare känner annorlunda är inte ett argument.
***
Men det här är en större fråga än en häpnadsväckande bristfällig analys i en enskild skrift. Bit för bit underminerar den här typen av inlägg trovärdigheten i hela idén om individuella, i konstitutioner och konventioner skyddade rättigheter.
Begreppen rättsstat, demokrati och rättigheter blandas konsekvent ihop. Man vrider och vänder på innebörden för att passa sin slutsats. I sin jakt på argument får rekommendationer från ett FN-organ samma dignitet som de grundläggande fri- och rättigheter som vår egen rättsordning vilar på.
Man vrider och vänder på innebörden för att passa sin slutsats.
CRD:s och andras sammelsurium skadar vårt kanske viktigaste gemensamma verktyg som värnare av rättsstaten. För om fri- och rättigheter i praktiken bara kan motivera egna politiska preferenser så förlorar de helt sin tyngd som politisk grindvakt. Här krävs varsamhet och nyans.
Det finns onekligen delar av Tidöavtalet som motiverar kritik. Förslag som visitationszoner riskerar att öppna för godtycke i maktutövningen. Ett snabbare lagstiftningsförfarande kan ske på bekostnad av kvaliteten. Säkerhetsintresset har utan tvekan prioriterats upp i förhållande till den personliga integriteten.
Det finns också uttalanden från ledande SD-företrädare som bör kritiseras i de starkaste ordalag. Men det här är avvägningar och debatter som vår demokrati är fullt kapabel att hantera. Dålig politik och olämpliga företrädare är något helt annat än att demokratin hotas.
Sverige har ett vitalt politiskt klimat. Det innebär inte att det saknas institutionella svagheter som behöver åtgärdas, tvärtom. Det behöver bli svårare att ändra vår konstitution. Vi behöver stärkta rättigheter och ge enskilda betydligt bättre tillgång till rättvisa. Civilsamhället och kulturinstitutioner behöver också stå betydligt mer fristående från politiken. Den internationella utvecklingen ger oss särskild anledning att se om vårt eget hus.
Men dessa frågor bör adresseras på sina egna villkor. Inte med generaliserande övertoner från en organisation som blir allt svårare att ta på allvar.