Christofer Fjellner: Alarmismen gör ingen nytta för klimatet

Jag har suttit som ledamot av Europaparlamentet i 15 år. Lika länge har jag suttit i miljöutskottet, eller utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet som det formellt heter. Jag har sett många miljö- och klimatministrar och ännu fler talespersoner komma och gå. Det finns nog få svenska borgerliga politiker som har deltagit aktivt i klimatpolitiken lika länge som jag.

Det har gett mig möjlighet att påverka politiken. Det har också gett mig perspektiv på hur klimatpolitiken och debatten om densamma har förändrats över tid. Fastän mycket fortfarande kan bli bättre, är utvecklingen positiv.

När jag kom in Europaparlamentet 2004 var det få om ens någon som talade om effektivitet i klimatpolitiken. Effektivitet vad något som endast hörde den ekonomiska politiken till. Klimatpolitiken var finare och viktigare och skulle inte behöva underkasta sig tråkigheter som siffror och budgethänsyn.

I själva verket förhåller sig det precis tvärtom. I stort sett alla klimatforskare är överens om att utsläppen av växthusgaser måste minska kraftigt, och snabbt, om vi ska hålla uppvärmningen av vår planet under två grader och undvika de värsta konsekvenserna. Det är bråttom och resurserna är begränsade. Varje krona måste generera så stora utsläppsminskningar som möjligt. Förut var detta kontroversiellt. Nu går det inte längre att göra anspråk på att vara en seriös deltagare i klimatdebatten utan att ta sådan hänsyn. Det är en stor framgång.

Kina är inget klimatföredöme i dag. Sovjetunionen var det inte i går.

Det är många som erkänner att klimatfrågan är gränsöverskridande. Det är färre som låter det genomsyra sin politik. Ska vi hejda uppvärmningen måste alla stora utsläppsländer visa fullt engagemang. Vi sitter alla i samma båt och klarar det bara om alla bidrar.

Sverige gör mest i EU och EU gör mest i världen. Så ska det fortsatt vara. Samtidigt står Sverige bara för en promille av världens utsläpp. Europa står för mindre än tio procent. Redan i dag släpper Kina ut mer än EU och USA tillsammans. Kinas BNP per capita är betydligt lägre än EU:s men utsläppen per person är mycket högre i Kina.

Enligt Parisavtalet behöver Kina inte nå kulmen på sina utsläpp förrän 2030. Indien har enligt samma avtal ingen tidsgräns alls. På samma gång har China Electricity Council (CEC), en inflytelserik organisation som representerar Kinas kraftindustri, bett landets myndigheter om tillstånd att bygga mellan 300 och 500 kolkraftverk till år 2030. Indien, som redan nu eldar näst mest kol i världen, har också långtgående planer på att bygga fler kolkraftverk.

Sverige och EU ska vara konstruktiva röster som får andra att följa vårt exempel, genom att visa att ekonomisk utveckling kan förenas med minskade utsläpp. Det gör vi inte genom grandiosa visioner, utan genom faktisk politik. Vi ska vilja, men ännu hellre göra. Det förutsätter en politik som inte begränsas av gamla dogmer och ideologiska skygglappar, utan som frimodigt omprövas i takt med nya forskningsrön, innovationer och den tekniska utvecklingen. Det är inte en politik som väljer antingen förnybar energi eller kärnkraft. Det är en politik för både och.

Vi behöver en modern miljö- och klimatpolitik sätter människan i centrum och tror på människans förmåga och på fler löftesrika teknikgenombrott. En politik som betraktar människan som en del av lösningen, men ingen enskild människa som frälsare, och inte problemet. Som tror på vetenskapen och förnuftet och avstår från alarmism och att exploatera människors rädsla. Som aldrig ens tänker tanken att offra demokratin på klimatets altare. Det är moraliskt förkastligt och empiriskt korkat. Kina är inget klimatföredöme i dag. Sovjetunionen var det inte i går.

Jorden är inte museum där människan är på besök. Det är en plats där människor lever och strävar efter att få det bättre.

Det duger inte, vare sig i miljö- eller klimatpolitiken, att avfärda forskning eftersom den inte passar ihop med ens egen ideologi. När Donald Trump i anslutning till FN:s klimatkonferens COP24 avfärdade en rapport från 300 forskare som varnade för effekterna av klimatförändringarna kom kritiken direkt, med rätta.

På samma sätt som det råder konsensus i forskarsamhället om att mänskliga aktivitet bidrar till uppvärmningen, råder det konsensus om att GMO-grödor inte är farligare för människan eller miljön än konventionellt odlade. Och att ekologisk odling har en större påverkan på klimatet än konventionellt jordbruk. Och att glyfosat, den aktiva substansen i många växtskyddsmedel, inte innebär en fara för människan och miljön på sättet vi använder det i EU. Det gynnar varken klimatet, miljön eller den politiska debatten att man är selektiv när det kommer till vetenskapen. För att minska våra utsläpp måste vi använda alla de tekniker och innovationer som står till vårt förfogande.

Felaktiga föreställningar om att det naturliga per automatik är bättre än människans innovationer och lösningar, måste motas bort med full kraft. Utgångspunkten ska vara att göra vardagen och livet bättre för människor, i lokalsamhället, på nationell nivå, i EU och globalt. Inte att sätta upp gränser och med en moralism som tangerar det religiösa begränsa och krympa människors liv. Vi ska hushålla med jordens resurser, men jorden är inte museum där människan är på besök. Det är en plats där människor lever och strävar efter att få det bättre.

Miljö- och klimatpolitiken kommer att vara helt central under lång tid framöver. Olof Palme sade att politik handlar om att vilja, men också i det hade han fel. Politik handlar om att göra. Lika viktigt som att politiken är ambitiös är att den är genomförbar. Allmänhetens förtroende för politiken minskar när den ställer ut löften som inte infrias. Det görs redan i dag i hög grad, i Sverige, i EU och globalt. Om vi i stället arbetar tillsammans för att infria våra löften, om vi behåller optimismen, tron på förnuftet och vetenskapliga innovationer, kan vi göra skillnad för klimatet på riktigt.