Borgerligheten och präktigheten
När borgerliga företrädare blir mer upprörda över bengaler på fotbollsläktarna än över brinnande bilar i förorten beror det på vad som på samma gång är borgerlighetens styrka och svaghet: präktigheten. Samma skötsamhetsmoral som borgerliga frihetsideal vilar på riskerar att slå över i präktighet och intolerans gentemot dem som tänjer på ramarna.
En av de aspekter av borgerligheten som jag har allra svårast för är präktigheten. Att borgerligheten är präktig och lite småtråkig är i och för sig ingenting konstigt. Det blir lätt en konsekvens av den skötsamhetsmoral som också utgör dess främsta styrka. Borgerlig moral bygger på att var och en gör rätt för sig, sköter sitt och respekterar andras integritet. Den borgerliga sfären är den privata sfären och det borgerliga politiska projektet har varit att skydda denna sfär från politikens ingrepp.
Ibland kan dock präktigheten gå över styr. Det är när de borgerliga med indignerat darr på stämman ondgör sig över någon som rört sig en smula utanför de socialt accepterade ramarna, någon som inte har anpassat sig till den nymoderata drömmen om en skyhögt belånad bostadsrätt och en italiensk lättviktscykel.
Som fotbollssupporter stöter man på den här reaktionen från borgerligt håll mest hela tiden. Annars balanserade borgare tappar helt koncepten vid åsynen av sjungande fotbollssupportrar och blir plötsligt beredda att frångå alla de principer som de annars säger sig värna om. Hur ofta har jag inte sett borgerliga debattörer kräva att kostnaden för polisbevakningen skall läggas på de arrangerande klubbarna.
Annars balanserade borgare tappar helt koncepten vid åsynen av sjungande fotbollssupportrar och blir plötsligt beredda att frångå alla de principer som de annars säger sig värna om.
Som om idrottsevenemang inte skulle omfattas av samma principer som resten av samhället. Som om fotbollspubliken inte skulle omfattas av samma rätt till skydd och upprätthållande av ordning som det övriga samhället. Som om inte klubbarna redan lade stora summor på säkerhetsarbete, både förebyggande och i samband med evenemangen, och bedrev ett nära samarbete med sagda polis.
Indignationen har dessutom mycket lite att skaffa med verkligheten. Det faktum att allsvenska fotbollsmatcher är oerhört lugna tillställningar i förhållande till publikens storlek rör inte de indignerade i ryggen. Enligt en rapport från Rikspolisstyrelsen greps eller omhändertogs under hela den allsvenska säsongen 2012 totalt 268 personer enligt 13 § polislagen (1984:387) under totalt 229 matcher, med en sammanlagd publik på drygt 1,7 miljoner personer, vilket utgör 16 personer på 100 000.
När de indignerade borgarna kräver att klubbarna skall ta ansvar bemödar de sig sällan eller aldrig om att sätta sig in i det ansvar som redan tas, eller de resultat som uppnås. Det faktum att Allsvenskan inte på decennier har varit så befriad från bråk och stök som nu har inte heller haft någon inverkan på graden av indignation, snarare tvärtom. Ju lugnare det har blivit på matcherna desto mer indignerade låter borgarna.
Att upprördheten har mycket litet med verkligheten att skaffa framgår också av den oproportionella vreden över bengaliska eldar på läktarna jämfört med brinnande bilar och dödsskjutningar i förorterna. De förra blåses upp till orimliga proportioner, medan den som uppmärksammar de senare riskerar att bli anklagad för att fiska i grumliga vatten.
Nej, det verkar vara något annat än problemens storlek som väcker dessa känslor hos det skötsamma borgerskapet vid åsynen av firande fotbollssupportrar. Förmodligen är det en kombination av orsaker. För det första är kravaller i förorten lättare att bortse ifrån för den som bor i ett välbeställt område långt från lukten av brinnande bilar. För det andra finns ett slags nedlåtande inställning till dem som kravallar i socialt utsatta områden, att det är vad som förväntas av dem.
Fotbollspubliken däremot, har den dåliga smaken att väsnas och leva om på gator och torg där den välbetalda medelklassen själv rör sig. Dessutom består den av personer som borde veta bättre. Hur kan högutbildade, vuxna människor hemfalla åt att svära och gorma över ett spel? Det strider ju mot allt vad god ton heter!
Fotbollspubliken har den dåliga smaken att väsnas och leva om på gator och torg där den välbetalda medelklassen själv rör sig.
En ironisk sak i sammanhanget är att personer som står till vänster i politiken, och som annars inte drar sig för att vilja reglera sönder varenda aspekt av den mänskliga tillvaron, tycks ha lättare att fördra den här typen av ordningsstörningar. Åtminstone är det sällan jag läser opinionsbildare på vänsterkanten som kräver att polisbeskyddet dras in vid fotbollsmatcher, eller att idrottsklubbar skall vara tvungna att betala för polisnärvaron.
Själv tror jag att varje samhälle behöver sina karnevaler. I det medeltida Europa, genomsyrat av kristendomen, var undantagen institutionaliserade. Vid vissa högtidsdagar var det legitimt att under avgränsade former ställa samhällets gängse regler på huvudet, att bryta mot god ton, håna överheten och bete sig. Sådana andningshål behövs än i dag, oavsett om vi talar om Prideparader med halvnakna människor eller firande fotbollsfans.
Ytterligare en förklaring till somliga borgares aversion mot just supporterkultur kan springa ur den konsumistiska ideologi som under senare decennier kommit att dominera delar av borgerligheten. Från detta perspektiv är allsvensk fotboll en del av en underhållningsindustri, och de brölande supportrarna ett störningsmoment för nöjeskonsumtionen. Från supportrarnas perspektiv är fotboll däremot en fråga om kultur, om genuint engagemang. Och det finns ingenting som sticker så mycket i ögonen på den som ser hela världen som någonting som ska konsumeras som genuint engagemang.