David Eberhard: Borgerliga partier ska inte söka socialistiska lösningar

Under veckan före valet har jag hamnat i en Twitterdebatt med Centerpartiets kommunikationschef. Detta eftersom jag ifrågasatte partiets röstfiskeförslag om att fördela 6,4 miljarder kronor av våra skattepengar till att motverka lönediskriminering. Jag svarade Annie Lööf när hon gick ut med förslaget att det skulle vara billigare för staten (och därmed alla skattebetalare) om hon i stället köpte min bok ”Det stora könsexperimentet” som kommer ut i veckan. I den kan man få uppslag till varför det finns skillnader mellan män och kvinnor överlag.

Partiets kommunikationschef Ola Spännar svarade på min tweet. Återkommande insinuerar han att jag skulle vara för lönediskriminering eftersom jag inte gillar kvoterande socialistiska omfördelningsprojekt med skattemedel. I synnerhet om de är tänkta att lösa en fråga som kanske inte ens är ett problem. Han missförstår medvetet det jag skriver gång på gång. Han tror att jag menar att en eventuell lönediskriminering får man helt enkelt bara köpa. Att det skulle vara därför jag ogillar förslaget. Jag återkommer till det.

Först bör man dock fundera på förslaget som sådant. Vi låtsas för en stund att det faktiskt finns en lönediskriminering. Det är ju trots allt en medial sanning att så är fallet. Gudrun Schyman och andra pålästa debattörer har länge berättat det för oss. Så låt oss köpa deras argument en sekund eller två. Även i ett sådant parallellt universum är Centerpartiets förslag anmärkningsvärt.

Att socialdemokrater eller vänsterpartister vill lösa alla tänkta orättvisor med hjälp av att ta folks intjänade pengar och ge till någon de anser vara förfördelad må vara hänt. Det ligger i linje med deras politik och är alltså inte något att uppröras över. När däremot ett parti som lanserar sig som liberalt (i vissa tidigare sammanhang nästan libertarianskt) gör likadant, finns det anledning att dra öronen åt sig. Så långt tycks den svenska partipolitiken ha blivit indoktrinerad med kollektivistiska socialistiska lösningar att inte ens liberalerna tror att människor kan lösa detta på egen hand.

Så internaliserad i samhällsdebatten är en av de tyngsta grundbultarna i identitetspolitiken, nämligen föreställningen om den strukturella diskrimineringen. Ingen ifrågasätter, inte ens Centern, trots att identitetspolitik är föreställningen om att vi är vårt kön (enbart) eller vår ras alternativt etnicitet. Det är sådant som i andra sammanhang skulle kallas för sexism respektive rasism. Om vi nu ändå påstår att det finns några osakliga löneskillnader mellan män och kvinnor så borde inte Centerns lösning vara en identitetspolitisk kollektivistisk omfördelning. Det borde handla om att stärka individen, den enskilda kvinnan.

Ett borgerligt parti föreslår en socialistisk lösning grundad på identitetspolitik för att åtgärda ett strukturellt problem som inte existerar.

Framför allt borde emellertid hela jämställdhetsfrågan bygga på fakta. Inte på känslor eller signalerande att vi minsann också är ett feministiskt initiativ.

Så tillbaka till huvudfrågan. Finns det överhuvudtaget någon lönediskriminering? Enligt Medlingsinstitutets undersökning 2017 är det ytterst tveksamt. Visserligen är löneskillnaderna mellan könen 9,4 procent. Det kan ju låta mycket även om det minskar för varje år som går (utan Centerpartiets skattefinansierade 6,4 miljarder). Fast i de obearbetade siffrorna har man inte ens tagit hänsyn till yrke, ännu mindre andra så kallade confoundingfaktorer. När man korrigerar för yrke minskar skillnaden till 3,9 procent. Och det, vilket Medlingsinstitutet också är tydliga med, är inte i sig en osaklig löneskillnad utan kan sannolikt förklaras med en mängd andra faktorer än lönediskriminering.

Sammanfattningsvis har vi alltså ett borgerligt parti som föreslår en socialistisk lösning grundad på identitetspolitik för att åtgärda ett strukturellt problem som inte existerar. Och så undrar politikerna varför människor inte litar på dem. I morgon är det val. Cirkulera. Här finns inget att se.