Bilismens tid är nu

Elbilar, förnyelsebara bränslen, förarlösa bilar. Som vanligt är det teknikutvecklingen och industrin som skapar en bättre och miljövänligare framtid, medan politiken och aktivisterna står med hängande hakor och tittar på.

Det mesta tyder på att den individuella mobiliteten går en lysande framtid till mötes. Åtminstone finns förutsättningarna för en sådan. Med elmotorer och förarlösa bilar minskar utsläppen och bullret, och fler som i dag inte har körkort kommer att kunna använda sig av detta förnämliga färdmedel. Förutsatt att infrastrukturen hänger med.

Med elmotorer och förarlösa bilar minskar utsläppen och bullret, och fler som i dag inte har körkort kommer att kunna använda sig av detta förnämliga färdmedel. Förutsatt att infrastrukturen hänger med.

I Stockholm Direkt, som allt mer ter sig som ett organ för Miljöpartiet i stadshuset, ondgör sig trafikborgarrådet Daniel Helldén oemotsagd över att biltrafiken i Stockholm ökat med 20 procent sedan 2012.

Detta är emellertid inte särskilt konstigt med tanke på att Storstockholm är en av de snabbast växande regionerna i Europa och att folkmängden ökar med i genomsnitt 46 personer per dag. Att alla dessa människor behöver ta sig fram märks överallt, i så väl den redan överbelastade kollektivtrafiken som på gator och vägar. Att Helldén gör allt han kan för att försvåra framfarten kommer inte att ändra på den saken.

För att hantera den ständigt ökande folkmängden behövs en variation av trafikslag. Kollektivtrafiken, framför allt i form av tunnelbana, hade behövts byggas ut redan i går. Cykelbanenätet för cykelpendlare behöver byggas ut. Det behövs fler parkeringar för motorcyklar och mopeder eftersom tvåhjulingar tar mycket mindre plats än fyrhjulingar. Motorcykelpendlingens värde har man insett i de flesta storstäder, som inte är förblindande av verklighetsfrånvänd ideologi.

Förbifarten behövs för att leda den tunga trafiken från norr till söder förbi stadskärnan och avlasta flaskhalsen Essingeleden. En östlig förbindelse, som Miljöpartiet nu blockerat, behövs för att knyta ihop de sydöstra delarna av staden med de norra. Det skulle minska trängseln i innerstaden – något som Helldén och de övriga påstår sig ha som mål men i själva verket motarbetar. I dag tvingas många av dem som bor söder om stan att köra genom city för att komma till den norra sidan, något som ingen vinner på.

Bland Miljöpartister och ledarskribenter bosatta i innerstaden finns en uppenbar motvilja mot dem som bor utanför tullarna och som behöver bil i sin vardag.

Bland Miljöpartister och ledarskribenter bosatta i innerstaden finns en uppenbar motvilja mot dem som bor utanför tullarna och som behöver bil i sin vardag. Varje åtgärd som syftar till att underlätta för denna majoritet av Storstockholms befolkning motarbetas från den aktivistiska innerstadslobbyn. I sin kamp mot den individuella mobiliteten griper de varje halmstrå de kan komma över: buller, avgaser, trängsel.

När nya miljövänliga, tysta och inte minst billiga bilar står för dörren finns inga skäl att anta att efterfrågan kommer att minska. Då gäller det att infrastrukturen följer efter. Om medborgarna föredrar den frihet som bilåkandet innebär, bör politiker av alla partier sträva efter att tillgodose denna önskan genom att anpassa infrastrukturen.

Framtidens bilism är miljövänlig, tyst, effektiv och billig. Skall Stockholm fortsätta att växa behöver förutsättningarna för samtliga trafikslag förbättras.

Det finns lärdomar att dra från utlandet. När Los Angeles politiker uppmuntrade till samåkning och bilpooler ökade bilismen. Det var nämligen inte de som hade egen bil som anslöt sig till bilpoolerna, utan de som dittills inte hade haft bil. Människor tenderar att uppskatta den frihet som tillgången till bil medför.

Framtidens bilism är miljövänlig, tyst, effektiv och billig. Skall Stockholm fortsätta att växa behöver förutsättningarna för samtliga trafikslag förbättras. Att infrastrukturen tillåtits att släpa efter sedan 90-talet är inte ett argument för att fortsätta låta den göra det. En liten ljuspunkt i sammanhanget är att stockholmarna slutligen har tröttnat på Miljöpartiets framfart och av allt att döma kommer att rösta ut partiet ur stadshuset i höst. Då återstår att se om också övriga partier kommer att sluta att driva Miljöpartiets politik.