Bildningsidealets uppgång och fall

För ungefär hundra år sen växte en pojke upp i Järfälla utanför Stockholm. Hans pappa jobbade på det lokala reningsverket och lät pojken plocka bland böckerna som slängts. På så vis kunde pojken bygga upp ett eget bibliotek och bekanta sig med klassiker av Strindberg, Tolstoj och Gorkij. Gossen, som hette Gunnar Sträng, växte upp och blev landsvägssagitator, riksdagsman och finansminister. En klassresa som hette duga, och som Sträng återkommande menade att bildningen varit en central del i.

Under 1900-talet växte folkrörelserna fram i Sverige, och i nära symbios med dem folkbildningsrörelsen. Bildningen, som tidigare främst varit tillgänglig för de högre samhällsskikten, skulle tillgängliggöras för allmänheten. Genom folkhögskolor, studiecirklar, bibliotek, brev- och kvällskurser förkovrade sig folket och skaffade sig kunskaper om klassisk litteratur, kultur, historia och språk. Både arbetarrörelsen såväl som kvinnorörelsen arbetade aktivt med folkbildning, det sågs som en väg mot frigörelse och ökad makt. 

De flesta arbetarförfattarna var autodidakter, utan någon formell utbildning inom litteraturhistoria eller skrivande.

I samklang med folkbildningsrörelsen växte den svenska arbetarlitteraturen fram. Författare som Ivar Lo-Johansson, Moa Martinsson, Vilhelm Moberg och Sara Lidman växte alla upp i arbetarhem under knappa förhållanden. De flesta arbetarförfattarna var autodidakter, utan någon formell utbildning inom litteraturhistoria eller skrivande. Det betydde inte att de var obildade. Flera av dem kom tidigt i kontakt med folkbildningsrörelsen, ofta via socialdemokratin eller vänstern, och förkovrade sig mer eller mindre på egen hand. 

Flera av de äldre arbetarförfattarna bidrog också till folkbildningsrörelsen genom att föreläsa på folkhögskolor. Flera av deras verk cirkulerade även i Folket i Bilds Folkboksserie, som gav ut illustrerade noveller och följetonger av främst arbetarförfattarna riktad till en mindre läsvan publik. Arbetarförfattarna var således både sprungna ur bildningsidealet och folkbildningsrörelsen samt starkt bidragande till den. 

I få länder fick arbetarförfattarna sådant inflytande som i Sverige. Deras, ofta delvis självbiografiska, skildringar av den svenska arbetarklassens verklighet fick brett genomslag.  De blev också viktiga röster i den samtida samhällsdebatten inom såväl kultur som politik. Harry Martinsson, Eyvind Johnson och Artur Lundkvist valdes alla in i Svenska Akademien. De gav, med sin bildning som grund, den svenska arbetarklassen en stark röst i den offentliga debatten. 

Men vad är egentligen bildning? Genom historien har kunskap förmedlats från generation till generation. En del kunskap i rent nyttosyfte – bonden lär sin son att så och skörda så han en dag kan utföra arbetet själv. Bildning är något annat än den nyttofokuserade inlärningen. Bildning försöker ge individen en slags helhetsbild av samhället, historien och kulturen. Visst släktskap finns med termen allmänbildad – bildning är att besitta breda kunskaper i flera områden snarare än snäv specialisering inom ett. 

Faktakunskaper är en grundläggande förutsättning för bildning, men inte dess enda beståndsdel. Mänsklighetens samlade kunskapsbank är idag större än någonsin, och tillgänglig för de flesta en googling bort. Många frågar sig varför man då ska behöva lära sig fakta utantill. Att information är så lätt att få fram är självklart revolutionerande, men att informationen finns räcker inte – vi måste ta del av den. För att faktauppgifter ska bli relevanta och begripliga måste de också sättas i ett sammanhang. Att bilda sig är inte bara att inhämta fakta, utan att förstå hur uppgifterna förhåller sig till varandra. Att ha uppgifter i huvudet gör den processen enklare, en del av bildningsprocessen är just att skapa en kunskapsgrund att stå på, i vilken den nya informationen kan placeras in. 

Under 1900-talets senare decennier växte en ökad skepsis mot just faktainlärning fram i skolsystemet. Istället för att mata barnen med faktakunskaper skulle skolan nu fostra dem i kritiskt tänkande. Den postmoderna kunskapssynen, som ifrågasätter hierarkier och objektiva värden, fick allt större genomslag. Att förespråka klassisk bildning har blivit mossigt, och nästintill förknippat med elitism. När hierarkier skulle upplösas och fler inkluderas fick bildningsidealet kliva åt sidan. 

Trots att allt fler har tillgång till högre utbildning, är det tveksamt om det gjort att fler är bildade.

Till hösten är ovanligt många antagna till högre utbildning vid Sveriges högskolor och universitet. Trots att allt fler har tillgång till högre utbildning, är det tveksamt om det gjort att fler är bildade. Universiteten ägnar sig allt mer åt att antingen tillfredsställa studenters intressen genom smala kurser om allt från Harry Potter till katters psykologi, eller utbilda studenter enligt arbetsmarknadens behov. Att läsa fristående kurser för att bygga ihop en fil kand blir allt ovanligare, programmen har nästan helt tagit över. Universitetens utbildningar liknar allt mer regelrätta yrkesutbildningar där syftet med en examen främst är att komma in på arbetsmarknaden. Bildningsidealet har gett vika för ett nyttoideal. 

Parallellt med att att universiteten blivit allt mer arbetsmarknadsfokuserade, har yrkesutbildningarna tappat i anseende. De yrkesförberedande programmet på gymnasiet blir allt mindre attraktiva, trots att de i hög utsträckning leder till jobb direkt efter studenten. Målet tycks vara att så många som möjligt ska ha ett papper på att de är akademiker, huruvida de faktiskt är bildade är mindre viktigt.

Men bildning sker inte enbart på universiteten. Att själv erövra ny kunskap på biblioteken var en viktig pusselbit i folkbildningsrörelsen. Tyvärr har biblioteken allt mer fått ge upp sitt kunskapsförmedlande uppdrag för att bli mer en slags allmän mötesplats. Viktigt är att många kommer till biblioteken, vad man väl ägnar sig åt där har blivit mindre viktigt. 2017 rasade en debatt om tystnad på bibliotek, efter att det dåvarande kulturborgarrådet i Stockholm, Roger Mogert (S), hävdade att tystnadskrav var grundade i främlingsfientlighet och klassförakt. Att inkludera tycks synonymt med att sänka kraven. 

Arbetarklassen klarade av att vara tysta på bibliotek för hundra år sen. Att hävda att de inte skulle göra det idag är inget annat än klassförakt.

Målet för folkbildningsrörelsen var att inkludera genom att göra bildningen tillgänglig för alla. Bildning är delvis hierarkiskt, vissa kommer bilda sig mer än andra. Bildningsideal bygger dock på tron att man vinner på att skaffa sig mer bildning, och att ständig strävan efter mer kunskap utvecklar människor. Den som inte söker ska heller aldrig finna. Arbetarklassen klarade av att sitta i skolbänkar, vara tysta på bibliotek och tillskansa sig bildning för hundra år sen. Att hävda att de inte skulle göra det idag är inget annat än klassförakt. 

Författaren och läraren Ellen Key skrev att ”Bildning är icke vad vi lärt utan vad vi hava kvar när vi glömt allt vi lärt”. Bildningsidealet är en grundförutsättning för bildning. Utan det riskerar vi att glömma allt vi lärt oss, och stå kvar med ingenting.