Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Rapport från Europas sista diktatur

Var helgens val i Belarus början till slutet för Europas sista diktatur? Gustaf Göthberg reste till Minsk för att bevaka valet och träffa oppositionen. På plats greps han av polis för brottet att ha filmat utanför en vallokal. Nu berättar han om upprinnelsen till ett val som gjort unga belarusier politiskt medvetna, ibland med konsekvensen att de nu sitter fängslade i överfulla gymnastiksalar, samtidigt som omvärlden vänder ryggen till.

Kampanjmöte till stöd för Svetlana Tichanovskaja i Minsk. Bild: Homoatrox/Wikimedia (CC BY-SA 3.0)

Det är de breda, imponerande avenyerna och de många parkerna som kännetecknar den belarusiska huvudstaden Minsk. Längs den milslånga Självständighetsavenyn tornar den stalinistiska arkitekturen – ofta förskönande kallad socialrealism – upp sig med massiva byggnadskomplex och imponerande hus. Det är denna stad som kommit att bli skådeplatsen för de senaste dagarnas internationella blickfång, när Europa ser ut att stå inför en revolution mot kontinentens äldsta diktatur. Och det är längs de breda avenyerna och i de lummiga parkerna som regimen kommit att visa sitt våldsamma ansikte mot omvärlden.

Officiellt som historiestuderande med ett särskilt intresse för Central- och Östeuropas politiska utveckling under 1990-talet kom jag till Minsk för lite över en vecka sedan. Den genommilitariserade statsbyråkratin visade sig mangrant redan på Minsks nyrenoverade internationella flygplats med omfattande passkontroller, bagagegenomgångar, utfrågningar och stor skepsis inför ytterligare utlänningars ankomst till ett land präglat av sommarens våldsamheter, oro och stilla förväntan inför vad en sensommar efter presidentvalet skulle kunna innebära.

Under lördagen fick jag plötsligt ett besked att jag skulle få träffa oppositionsledare Svetlana Tichanovskaja.

Taxichauffören som körde in till tvåmiljonersstaden Minsk, med anor som går tillbaka till 1000-talet, berättade för mig efter att noggrant ha vevat ned rutorna och satt på radion på hög volym av rädsla för nyfikna öron och en målmedveten säkerhetstjänst, att Lukasjenko antagligen skulle vinna med 70 procent.

Det var lika klart som att solen skulle gå upp dagen efter. Det var i högsta grad vad alla jag sedan träffade kom att berätta. Skämtsamt skojade en vän att ett talesätt spridit sig i landet under sommaren om någon glömt att göra en utlovad syssla: ”Jag gör det i andra valrundan”. Någon sådan skulle givetvis aldrig äga rum. Jag strålade samman med hbt-aktivister, journalister, bloggare, oppositionspolitiker. Och i takt med att det återstod färre och färre timmar till att vallokalerna skulle stänga minskade också frekvensen på skämten och skratten. Spänningen ökade och blev närmast fysiskt påtaglig.

Svetlana Tichanovskaja. Foto: Serge Serebro/Vitebsk Popular News/Wikimedia (CC BY-SA 4.0)

Under lördagen fick jag plötsligt ett besked att jag skulle få träffa oppositionsledare Svetlana Tichanovskaja. Snabbt slussades jag till ett av flera kampanjhögkvarter för oppositionen. Väl där fick jag besked om att mötet fått ställas in – Tichanovskajas stab hade noterat att de förföljts av säkerhetstjänsten KGB under dagen. Men kanske skulle jag få träffa henne om någon timme på ett annat kampanjhögkvarter.

När planerna gjordes upp anlände så Maria Kalesnikava, en av medlemmarna i oppositionstrion – de tre kvinnor som under sommaren lett oppositionsrörelsen – till kampanjhögkvarteret. Hon fick höra att jag var svensk och berättade för min tolk att hon dessvärre inte kunde tala med mig. Hon hade tidigt under kampanjen bestämt sig för att överhuvudtaget inte tala med utlänningar eftersom det omedelbart skulle hagla anklagelser från regimen om utländsk inblandning i valet. Vårt möte bestod därför endast av varsitt leende mot varandra. Väl vid den andra mötesplatsen med Tichanovskaja var väntan lång i det kvalmiga sensommarvädret. Till slut meddelade en av Tichanovskajas medarbetare att det inte gick att ordna ett möte alls: oppositionens kampanjchef hade precis gripits av säkerhetstjänsten.

Foto: Gustaf Göthberg

Under en kvällspromenad i Segerparken på väg hem till hotellet förklarade en bekant att det var denna stillsamma park som ett dygn efter skulle komma att stå i centrum för de protestmöten som oppositionen redan inplanerat. Man befarade givetvis närvaro av polisen och säkerhetstjänsten KGB.

Men jag kunde aldrig ana vilka scener som faktiskt skulle komma att utspela sig där bara ett par timmar senare.

Att härda ut

En person som varit aktiv i oppositionen sedan 1990-talet gav i ett samtal ett uppgivet intryck om landets framtid. Vederbörande medgav att det visserligen varit lika förvånande som välkommet att så många belarusier blivit politiskt medvetna och trotsat hot från myndigheter och självklara fängelsestraff för att visa sitt missnöje med Lukasjenko. Det följdes av en suck, och sedan påminde han om vad poeten Rainer Maria Rilke (1875–1926) sagt en gång: ”Vem talar om att segra här? Att uthärda är allt”.

Under söndagseftermiddagen stängdes så internet och stundtals telenätet av. Det blev omöjligt att komma i kontakt med någon, såväl inom landet som utanför. Samtidigt ringlade köerna långa till de många vallokalerna i Minsk.

Ingen verkade bry sig om att det i sig var en handling som kunde innebära 15 dagar i fängelse.

Oppositionens galjonsfigur, presidentkandidaten Svetlana Tichanovskaja, hade uppmanat sina anhängare att säkerställa att rösta på själva valdagen. Förtidsröstning skulle inte bara ge regimen större möjligheter att förfalska röster och fiffla med valdeltagandet. Det skulle också ge regimen tid att förbereda sig på oppositionens reaktioner om den märkte att stödet för oppositionen var större än befarat.

På många platser fick Minskborna stå timmar i kö. Det spreds uppgifter om att de röstande som burit vita armband – vilket under sommaren kommit att känneteckna oppositionsaktiva – fick valsedlar som var markerade på sådant sätt att de redan innan de nådde väljarens hand skulle vara ogiltiga. Flera valobservatörer anhölls av polis. En del vallokaler stängde redan vid lunch trots att röstberättigade köade utanför.

Efter att själv ha kvarhållits av polis i ett par timmar kom jag så ut på gatorna igen när vallokalerna precis stängt vid 20-tiden.

Det var ett annat Minsk som mötte mig då. Hundratals bilar körde runt och tutade frenetiskt – ett av få sätt för oppositionen att göra sin röst hörd när Lukasjenkos regim de facto förbjudit valmöten och demonstrationer – och skanderade politiska slagord som krävde frihet och demokrati för Belarus. Den rödvita flaggan hängdes ut från fönster och bars av många människor som mantel eller viftades med i gathörn. Ingen verkade bry sig om att det i sig var en handling som kunde innebära 15 dagar i fängelse. Överallt applåder och omfamningar; en stolthet över vad man lyckats åstadkomma i en valrörelse som varit uppgjord på förhand, präglad av våldsamheter och massgripanden, men som ändå lett till att hundratusentals belarusier samlats gemensamt i en appell för frihet och demokrati.

Bänkar och soptunnor bars fram för att bygga barrikader när vattenkanonerna kördes fram.

Vi visste att de inte skulle vinna något presidentval. Men det låg en segerkänsla i luften över att de förmått hålla ut och för första gången göra sina röster hörda.

Så ankom kravallpolisen. Med sköldar som slogs taktfast mot varandra bildades en ljudkuliss som påminde om militära marschsteg. I hundratals anlände de. Belarusier i alla åldrar fick snabbt väja när konvojerna med autozaker – ett belarusiskt ord som kommer från orden bil och fängelse, alltså bilbunra, bepansrade häkten – anlände till centrala Minsk.

Foto: AP Photo/Sergei Grits

Samlingsplatsen för kvällens oppositionsdemonstrationer som spridits i chattgrupper och mellan människor på gatan var Segerparken, vars namn nu hade fått en särskild klang för oppositionen. Snabbt lyckades kravallpoliser separera folkmassan. Rökbomber kastades. Framryckningar gjordes av polisen. Bänkar och soptunnor bars fram för att bygga barrikader när vattenkanonerna kördes fram.

Plötsligt uppenbarade sig små prickar av ljus bakom kravallpolisernas ryggar, ett par hundra meter bort. Demonstranterna som separerats från klungan jag befann mig i började lysa med sina mobiltelefoners ficklampor. Detta besvarades med hundratals små ljus från min sida av kravallpoliserna. Det var en övermäktig kraft som ingen polis eller vattenkanon kunde göra något åt.

Det var då kravallpolisen bestämde sig för att gå till anfall.

Foto: Gustaf Göthberg

Den sista Sovjetrepubliken

Sedan frigörelsen från Sovjetunionen 1991 har Belarus haft ett fritt val. Det vanns 1994 av Aleksandr Lukasjenko, som sedan dess svetsat sig samman med statsbyråkratin, säkerhetsstyrkorna och haft en järnhand över utvecklingen i landet.

Men emellan kom den förre KGB-agenten Vladimir Putin, som sedan dess gäckat Lukasjenko.

Snart efter sitt maktövertagande visade han prov på sina despotiska metoder. Den rödvita belarusiska flaggan förbjöds och ersattes med en gamla sovjetiska rödgröna, måhända utan alla kommunistiska attribut den haft under 1900-talet. Det inhemska språket trycktes ned och ryska blev det språk på vilket myndigheterna och Lukasjenko själv kommunicerade. När parlamentet försökte ställa honom inför riksrätt försvann flera ledande kritiker för att aldrig återfinnas. Säkerhetstjänsterna fördes under direkt kontroll till presidentkansliet.

Sedan Lukasjenkos makttillträde har ekonomin körts i botten. Stagnation råder i landet och Belarus har inte haft ekonomisk tillväxt sedan 2012.

Men Lukasjenko hade under 1990-talet större ambitioner än att leda Belarus. När den ålderstigne ryske presidenten Boris Jeltsin började gå mot slutet av sin gärning var Lukasjenko drivande i ett projekt i syfte att etablera en personalunion med Ryssland. Målet: att Lukasjenko själv skulle bli president för denna nya stormakt. Men emellan kom den förre KGB-agenten Vladimir Putin, som sedan dess gäckat Lukasjenko. De två sägs inte tåla varandra men har funnit sig i att vandra sida vid sida i över två decennier, där den ena är beroende av den andra.

Belarus har en särställning bland de förra sovjetannekterade centraleuropeiska staterna. Till skillnad från Moldavien och Ukraina finns det knappt oligarker i landet. Till skillnad från de baltiska staterna är Belarus inte medlem i EU eller Nato. Till skillnad från Ryssland behölls det statliga inflytandet över industri och ekonomi under 1990-talet, och inte heller genomdrev man den chockdoktrin som kommit att prägla den ekonomiska utvecklingen i Ryssland till dessa dagar. Till skillnad från närmast samtliga före detta Sovjetrepubliker saknar Belarus nära internationella allierade. Det gäller i högsta grad också landets ledare Aleksandr Lukasjenko.

Aleksandr Lukasjenko. Foto: Serge Serebro/Vitebsk Popular News/Wikimedia (CC BY-SA 4.0)

I upptakten inför valet greps två av de mest namnkunniga oppositionella kandidaterna. Den förre belarusiske ambassadören till Washington, Valerij Tsepkalo, och affärsmannen Viktor Babaryka har bägge stått regimen och Lukasjenko nära. Deras beslut att kandidera mot honom var oväntat och saknar motstycke under 2000-talet. Babaryko greps omgående och Tsepkalo gick i landsflykt efter att ha hotats till livet. Även den kände oppositionelle bloggaren Sergej Tichanovskij, som också deklarerat sin presidentkandidatur, greps. Då fattade hans hustru, den engelsklärarutbildade hemmafrun Svetlana Tichanovskaja, beslutet att kandidera i sin makes ställe. Hennes vallöften var två: att omedelbart frige alla politiska fångar och arrangera ett nytt, fritt presidentval. I det skulle hon själv inte kandidera.

Gensvaret blev massivt. Tichanovskaja har lett massmöten med tiotusentals deltagare. Hon arrangerade konserter, reste runt i landet och hade alltid säkerhetstjänsten i släptåg. Som den ofrivillige galjonsfiguren är hon den enda oppositionspolitikern i landets moderna historia som lyckats samla hela oppositionen bakom sig. Till sin hjälp hade hon Tsipkalas hustru Veronika Tsipkala och Babarykos kampanjchef förre Maria Kalesnikava. Denna trio av kvinnor togs inte på allvar av Aleksandr Lukasjenko. Det kom han att få ångra djupt.

Ett land i ovisshet

Sedan valresultatet tillkännagavs har omfattande protester präglat den belarusiska vardagen. Två dagar efter valet kom beskedet från den litauiske utrikesministern Linas Linkevicius att Tichanovskaja flytt till Litauen där hon återförenats med sina barn som redan under sommaren fick söka sin tillflykt utomlands. Internet i landet släpptes på av myndigheterna först under onsdagen, men har varit fortsatt nedstängt i centrala Minsk under nätterna. Generalstrejk har utlysts och det läcks rapporter från det stängda landet att enskilda polischefer säger upp sig i protest mot övervåldet, väl medvetna om att konsekvensen blir att de då grips av sina forna kollegor.

Trots att landets fängelser nu är så överfulla att skolor och gymnastiksalar börjat användas som förvaringsläger för demonstranter.

När detta skrivs kommer uppgifter från Minsk om att kravallpolis och oidentifierade militärer tömmer Minsks samtliga hotell på utlänningar som i kollektiv misstänks vara endera utländska agenter eller journalister. Bägge kategorier ger samma bittra eftersmak i munnen hos myndigheterna.

En intressant dimension är det utrymme som kvinnor tagit i protesterna. Belarus är ett utpräglat patriarkalt samhälle och Lukasjenko själv uttryckte i somras att Belarus konstitution inte skulle passa en kvinnlig president. Inte bara kom valrörelsen att domineras av den trio kvinnor som leder oppositionen. Kvinnor ges i regel lägre fängelsestraff och angrips eller trakasseras inte i samma utsträckning som män. Nu fylls gator i flera belarusiska städer av renodlat kvinnliga protester, där mänskliga kedjor bildats av kvinnor som hand i hand slagit ringar runt värnet av demokrati och frihet.

Belarus angår alla

Klart står i dag att ingen, varken Lukasjenko eller oppositionen själv, hade väntat sig detta genomslag. Vad omvärlden bevittnar är det största framsteget för den belarusiska frihetsviljan någonsin. Tiotusentals unga belarusier har för första gången blivit politiskt medvetna och visar ingen vilja att ge upp sin strävan efter frihet.

En bloggare jag talade med häromdagen berättade att detta är deras frihetskamp mot förtrycket som bara råkar infalla 30 år efter de andra östeuropeiska ländernas uppbrott från kommunismens järnbojor. Men ändå står omvärlden påfallande tyst inför vad som sker. Trots att det just nu skjuts människor på öppen gata en timmes flygresa från Stockholm. Trots att landets fängelser nu är så överfulla att skolor och gymnastiksalar börjat användas som förvaringsläger för demonstranter.

Deras brott är vilja till frihet. Det är ingen organiserad rörelse. Dess ofrivillige ledare är i exil i ett grannland. Det är fråga om enskilda människor, unga européer som slåss utan vapen för rätten att själva forma sina liv. Som den belarusiske nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj själv formulerat det: ”Nej, jag älskar inte de stora idéerna. Jag älskar den lilla människan”. Och nu är det de unga människorna i Belarus som bär friheten för sitt land på sina axlar. De förtjänar omvärldens stöd.