Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
Bibliotek kan inte ensamma lösa läskrisen
Vilka föräldrar eleven har är den enskilt viktigaste faktorn när det gäller hur bra barn presterar i skolan. Att elever ska bemästra läsning och det svenska språket är den enskilt viktigaste saken regeringen kan satsa utbildningspengar på. Johanna Trapp har läst Timbros nya skolrapport.
Det har blivit något av en allmän sanning att vårt land befinner sig i en läskris. Regeringen håller med, varför de nyligen tagit beslut om krav på bemannade skolbibliotek, för att stärka barnens läsning. Reformen beräknas kosta en halv miljard kronor om året enligt regeringen själva, men SKR beräknar att det snarare lär hamnar på dryga två miljarder om året.
Men samtidigt finns det ingen tydlig forskning som pekar på att bemannade skolbibliotek skulle vara lösningen för att få en bättre skola. Det menar Gabriel Heller Sahlgren, forskare vid Institutet för Näringslivsforskning och disputerad vid London School of Economics, i rapporten Reformer för att lösa “läskrisen” som Timbro släpper i dag.
Heller Sahlgren konstaterar att synen på svensk skola som en urusel kunskapsförmedlare kommer från undersökningar gjorda av PIRLS och PISA, två OECD-test som regelbundet undersöker alla 10- och 15-åringars kunskaper i bland annat läsförståelse, matematik och naturvetenskap. Undersökningarna visar att svenska elever låg på topp när undersökningen gjordes för första gången i början på 2000-talet, men att de sedan fortsatte att tappa fram till 2011 och 2012, då Sverige var det landet som hade tappat mest i hela OECD.
Strax innan pandemin hade elever med svensk bakgrund faktiskt återhämtat sig helt från försämringen som skedde under 00-talet.
Sedan dess har det blivit mycket bättre. Strax innan pandemin hade läsförståelsen för elever med svensk bakgrund faktiskt återhämtat sig helt från försämringen som skedde under 00-talet. I PIRLS tycks läsförståelsen bland elever med svensk bakgrund inte heller ha försämrats alls under pandemin. I PISA föll resultaten, även om de inte är lika illa som 2012.
Men parallellt med att läsförståelsen vänt uppåt igen har den stora förändringen varit att skillnaden mellan grupper blivit betydligt större. Elever som kommer från städer och har föräldrar som pratar svenska hemma presterar mycket bra, medan de som kommer från landsbygden eller har föräldrar med utländsk bakgrund presterar sämre.
Bland elever som alltid talar testspråket hemma nådde Sverige förstaplats i PIRLS i EU/OECD 2022. Och även i PISA gick det bra för samma grupp: bland elever med inhemsk bakgrund tog Sverige en delad femteplats i OECD. Resultaten är likartade om man i stället studerar andelen låg- respektive högpresterande elever. Om man bara tittar på elever med svenska som hemspråk presterar vi alltså bättre än alla andra nordiska länder.
Tittar man däremot på resultaten för elever som inte pratar svenska hemma eller har svenska som förstaspråk, ligger de upp till fyra år efter sina svenska klasskamrater när det gäller läsningen. Gruppen presterade bland de med sämst resultat i hela OECD. Det som behövs för att stärka hela den svenska skolan är alltså främst att stärka språket och läsandet hos de elever som inte pratar svenska hemma.
Slutsatsen i rapporten är att förslag som bemannade bibliotek inte slår rätt för att komma åt de här eleverna. Gabriel Heller Sahlgren pekar på att bibliotek i sig inte ger några tydliga goda resultat, det handlar mycket mer om hur lärare, skolledning och skolbibliotek jobbar tillsammans. Att införa ett krav på bemannade bibliotek räcker alltså inte för att komma till rätta med problemen, men kostar samtidigt mycket pengar. En kostsam reform som bemannade skolbibliotek borde gå till något annat i skolan, exempelvis höjda lärarlöner eller fler specialpedagoger i utsatta områden.
Bemannade skolbibliotek är trevligt men kan inte ensamt lyfta läsningen i svenska skolor.
Inte minst bör vi rikta ljuset mot metoder och verktyg som på vetenskaplig grund har visat sig ha effekt. “Phonics” är en av de metoder som Heller Sahlgren lyfter fram. Det är ett sätt att lära sig läsa där man fokuserar på att ljuda bokstäver, vilket hjälper barn att knäcka läskoden snabbare. Mindre grupper för elever som har svårt att läsa är också en bra lösning, för att se till att de får tillräckligt med stöd. Heller Sahlgren föreslår även att Sverige borde tillåta så kallade “No excuse-skolor” där disciplin, ansvar, kunskap och rutiner prioriteras. Sådana skolor har visat sig ge särskilt goda resultat för elever som hamnat efter.
Bemannade skolbibliotek kan bidra till bättre skolmiljö och läsning. Men när läskrisen inte är generell bland alla elever är risken att krav på införande av bibliotek på alla skolor skjuter snett, och stjäl resurser som hade kunnat göra större skillnad för att öka läsningen i svaga grupper. Det är de som inte får med sig språket hemifrån som är i störst behov av regeringens pengar. Små grupper, beprövade metoder och tydligt fokus på regler och kunskaper borde gå före regler om saker som skolor bäst beslutar om själva.