Lars Anders Johansson: Bensinupproret speglar föraktet för landsbygden

Sverige är ett stort land och glest befolkat. Trots den urbanisering som ägde runt under 1900-talets första hälft bor alltjämt ungefär en tredjedel av landets befolkning på landsbygden. Enligt statistiska centralbyrån stannade avfolkningen av landsbygden upp runt 1970 och har sedan dess varit mer eller mindre konstant. De senaste åren har befolkningen på landsbygden rent av börjat att öka.

Politiker talar ofta om att hela Sverige ska kunna leva och ger sken av att de tycker att förutsättningarna att kunna leva och verka på landsbygden är viktiga. Ser man till den förda politiken får man dock ett annat intryck. På såväl statlig som regional och kommunal nivå förs en politik av ständiga centraliseringar och indragningar av samhällsservice från småorter till centralorterna. På kommunal nivå handlar det ofta om byskolor som läggs ned, trots att befolkningsunderlaget är samma som det var när skolan grundades. På landstingsnivå sker motsvarande med primärvården.

När plötsligt barnen måste bussas in till centralorten för att gå i skolan försvåras möjligheterna för barnfamiljer att bo kvar eller flytta till småorterna. När dessutom arbetstillfällena och samhällsservicen försvinner med skolan och vårdcentralen försvinner underlaget för lokala näringsidkare, med resultat att butiker lägger ned. Kvar blir en glesnande och åldrande befolkning.

Personbilen står för 77 procent av persontransporterna i Sverige, vilket kan jämföras med den spårbundna trafiken som tillsammans utgör tio procent

Inte heller de statliga myndigheterna prioriterar den tredjedel av landets befolkning som lever utanför de urbana områdena. Ständiga centraliseringar har gjort att myndigheter som Försäkringskassan, Skatteverket och polisen minskat sin närvaro på många mindre orter i landet. Det sistnämnda är förstås extra allvarligt, eftersom den minskade polisnärvaron innebär att stora områden lämnas exponerade för organiserade stöldligor och andra kriminella som ostört kan ta för sig av landsbygdsbefolkningens egendom, med ökad otrygghet som följd.

De politiska åtgärder som föreslås för att motverka centraliseringens effekter är dessutom ofta missriktade. Som den märkliga föreställningen att landsbygden skulle blomstra för att man flyttade statliga myndigheters huvudkontor till andra städer än Stockholm. För det första hamnar de utflyttade huvudkontoren inte på landsbygden utan i tätorter. För det andra finns det ofta en poäng med att just huvudkontoren finns i centrum, snarare än i periferin. I Sveriges Radios reportageserie Kluvet Land berättades om konsekvenserna när regeringen flyttade Strålsäkerhetsmyndighetens huvudkontor till Katrineholm, att nästan alla anställda sade upp sig, och myndigheten hade svårt att hitta kvalificerad personal.

Fokus på myndigheters huvudkontor visar hur felriktade den politiska klassens tankar om Sverige utanför storstäderna är. Det är inte stora enheter som behövs, utan små fungerande verksamheter i lokalsamhällena: skolor, vårdcentraler, bibliotek, bensinmackar, butiker. Sådant som politiker är bra på att slå sönder men desto sämre på att återskapa.

Den mest destruktiva politiken gentemot landsbygdens befolkning förs dock på energi- och trafikområdet. Trots att personbilen är det fullständigt dominerande transportmedlet i vårt land, gör politiker av alla kulörer sitt yttersta för att bekämpa den. Personbilen står för 77 procent av persontransporterna i Sverige, vilket kan jämföras med den spårbundna trafiken (tåg, spårvagn och tunnelbana) som tillsammans utgör tio procent av persontransporterna. Ett annat av politikerna favoriserat transportslag, cykeln, står för endast en procent av persontransporterna i Sverige. Enligt Trafikanalys minskar dessutom cyklandet i Sverige, medan bilresorna blir fler. För den som följer den politiska debatten är det däremot lätt att få intrycket att det förhöll sig tvärtom.

Det är naturligtvis bra att människor cyklar till jobbet, inte minst i storstadsområdena där det redan är trångt och infrastrukturen är eftersatt. Cykeln har många fördelar, den är miljövänlig, inte särskilt utrymmeskrävande och främjar hälsan hos den individuella cyklisten. Som lösning på transportproblem är den emellertid av marginell betydelse, vad än den lilla men mycket inflytelserika cykellobbyn påstår.

Persontransporterna i Sverige står och faller med vägtrafiken. Cykling och spårbunden trafik är nödvändiga komplement till personbilstrafiken, men kan inte ersätta den. Utanför de mest tätbefolkade storstadsområdena saknas ofta befolkningsunderlag för att kollektivtrafik, framförallt spårbunden sådan, skulle vara ekonomiskt försvarbar.

Men trots att biltrafiken utgör ryggraden i det svenska trafiksystemet har privatbilisterna länge motarbetats från politiskt håll. Framför allt har bilisterna betraktats som en mjölkko ur vilken staten kunnat krama intäkter till statskassan, trots att bilismen redan betalar sina kostnader (även externaliteter som utsläpp och olyckor) flera gånger om. Enligt den statliga myndigheten Trafikanalys är faktiskt bensinbilarna det enda transportslag som helt och hållet betalar för sina egna kostnader; de är till och med överbeskattade, medan andra transportslag inte täcker de kostnader som de orsakar samhället.

I dag utgörs mer än 64 procent av bensinpriset i Sverige av olika skatter. Höjningarna av bensinskatterna har genom åren motiverats med olika typer av förevändningar. I dag är det klimatfrågan som används som svepskäl, tidigare har det varit arbetsmarknadspolitiska åtgärder, ubåtsjakt i skärgården och omstruktureringar av SJ och Banverket som skulle finansieras av bilisterna. Den gemensamma nämnaren har varit att bilisterna varit en lättillgänglig kassako för rovgiriga finansministrar. Varför? Därför att de inte har något val. För en stor del av befolkningen i vårt glesbefolkade land är bilen helt nödvändig i vardagen.

Beslutsfattarna tycks inte reflektera över att när de säljer sin tre år gamla bil för att köpa en Tesla eller en trendriktig laddhybrid finns det någon som köper den och fortsätter att köra den.

Högskattepolitiken på bränsleområdet slår hårt mot landsbygdens befolkning, som av nödvändighet kör flest mil, och mot låg- och medelinkomsttagare som behöver bilen i sin vardag. Rika och höginkomsttagare har naturligtvis råd med bränsle oavsett hur mycket finansministern höjer skatten, men för den med små marginaler kan höjda bränslepriser få genomgripande konsekvenser.

På samma sätt slår de nya straffskatterna och regleringarna på fordonsområdet mot de inkomstgrupper som inte har möjlighet att skaffa en fabriksny laddhybrid. För den överbetalda politiska klassen och deras konsultvänner verkar det inte finnas någon andrahandsmarknad för fordon. Beslutsfattarna tycks inte reflektera över att när de säljer sin tre år gamla bil för att köpa en Tesla eller en trendriktig laddhybrid finns det någon som köper den och fortsätter att köra den. Och efter fem-tio år säljs den vidare till en tredje köpare med ännu mindre marginaler.

Det är mot denna andra- och tredjehandsmarknad som de nya regelverken, som de så kallade ”miljözonerna” i Stockholm, slår. I stället för att sätta press på industrin att göra nya och renare motorer, väljer den politiska klassen att rikta sin stöt mot dem som är beroende av bilen, men inte har råd att köpa nytt.

Facebookgruppen Bensinupproret 2.0 har häcklats i traditionella och sociala medier. Ett av de mest uppmärksammade exemplen var Aftonbladetkrönikören Malin Wollin, som raljerade över Facebookgruppen under rubriken “Det är ingen rättighet att bo på landet”, vilket fick många bilberoende landsbygdsbor att gå i taket.

Att Aftonbladetkrönikörer och andra raljerar över Bensinupproret är väntat eftersom det symboliserar allt det som de som besitter problemformuleringsprivilegiet avskyr: landsbygd, biltrafik, traditionella värderingar. Mellan Aftonbladets kolumnister och Bensinupprorets fler än 400 000 medlemmar öppnar sig en klyfta som erinrar om den mellan ”någonstansare” och ”vartsomhelstare” som den brittiske journalisten David Goodhart har beskrivit.

Bränsleskatterna är en politisk sakfråga som tydligare än många andra illustrerar den politiska klassens brist på förståelse för den verklighet som en stor del av befolkningen lever i. Det är en sakfråga som speglar en större bild, vars politiska sprängkraft vi förmodligen bara sett början på.