Samhälle Essä
Banjohögern vill bara bli lämnad i fred
Stadens perspektiv och behov har kommit att dominera politiken. Det är hög tid att landsbygden får friheten som den förtjänar, skriver Per-Ola Olsson i en personlig betraktelse över konflikten mellan stad och land.
I oktober 2019 spreds i sociala medier bilder på demonstrerande bönder som med sina traktorer rammade polisens kravallstaket och skapade mer än 110 mil av stillastående trafikköer. Förskolor på landsbygden lät barnen arrangera egna traktordemonstrationer med tramptraktorer.
Stämningen var stundom spänd, och inte ens polisens kravallfordon hade mycket att sätta emot de betydligt större traktorerna. Strategiska byggnader hade militären, som med sina stridsfordon var de enda som kunde mäta sig med böndernas traktorer, fått spärra av. De politiker som vågade möta bönderna, gjorde det omringade av ett massivt personskydd. Många runtom i Europa spred bilderna och kommenterade de franska böndernas upprördhet.
Det fanns bara ett krux. De var inte franska bönder – de var holländska. Att så många fick för sig att bönderna var fransmän var för att de hängt nationsflaggan på sidan. Det som började som ett missnöje över ett förslag att minska djurhållningen tog sig snabbt uttryck i kraftigt missnöje mot centralmakten. För att markera mot centralmakten körde bönderna omkring i huvudstaden Haag med regionala flaggor eller nationsflaggor hängda upp och ned.
Att bönder demonstrerar är inget nytt. Framför allt inte när det gäller bönder på kontinenten. Inte heller konflikten stad och land är något nytt.
Det krävs förvånansvärt lite för att den här latenta fientligheten mot makten och värnandet av det egna ska blossa upp.
Den har alltid funnits, även i Sverige. Flera år in på 2000-talet fanns det fortfarande butiker i norra Skåne som inte tog emot dåtidens 500-lappar, ty motivet på framsidan var Karl XI. Andra tog emot sedlarna, men stack ut ögonen på den gamle kungen. Det hade gått mer än 300 år sedan Karl XI beordrat nedbränning av Örkeneds socken, i nuvarande Osby kommun, och människor där vägrade fortfarande befatta sig med honom.
***
Det krävs förvånansvärt lite för att den här latenta fientligheten mot makten och värnandet av det egna ska blossa upp.
Ett exempel är grishalskriget för drygt 20 år sedan. I Skåne säger vi nämligen ibland grishals om vad svenskarna kallar karré. Detta var långt innan trollning blev ett begrepp, men en farbror på bygden författade en insändare till lokaltidningen där han utgav sig för att vara en stockholmsdam. Damen och hennes familj hade stannat hos lanthandlaren i Vitaby, och barnen hade sett lanthandlarens trottoarpratare med texten grishals. Barnen hade börjat gråta för att skåningarna var elaka mot grisarna, varför damen krävde att skåningarna i alla fall under sommarmånaderna skulle säga karré i stället för grishals.
Alltihop var påhittat men det tog hus i helvete. Lokalbefolkningen försvarade med näbbar och klor sin rätt att säga grishals. Svenskarna krävde att vi skulle säga karré. Snabbt utvidgades kriget från semantik kring styckdetaljer till Skåne mot Sverige och Sverige mot Skåne.
Det intressanta här var att svenskarna inte backade när skåningarna reste ragg, utan i stället avancerade och menade att Skåne var deras – inte skåningarnas. När svenska insändarskribenter på fullt allvar krävde ett regelrätt folkutbyte för att kväsa de förhatliga skåningarna drog lokaltidningen ett streck i debatten. Det innebar dock inte att de åsikter som i och med grishalskriget kom i dagen försvann.
***
Skåne, Gotland och Dalarna har alltid haft en stark regional identitet men vi har sedan grishalskriget sett att det även i regioner som tidigare lyft fram sin närhet till Stockholm, börjar växa fram starka lokala identiteter med udden riktad mot Stockholm.
Till och med här i Skåne körde folk runt med dekaler med texten ”Karl Hedin for president”.
Till och med här i Skåne körde folk – långt innan vi fick vårt första vargrevir – runt med dekaler med texten ”Karl Hedin for president”. Hedin är en västmanländsk företagare som i en parodisk men kafkaartad process åtalats, och friats, för att ha skjutit en icke existerande varg. Ett rimligt antagande är att de flesta med dessa dekaler aldrig sett varken varg eller Karl Hedin, för det handlar inte om vargen. Det handlar om att gå emot makten.
Samma sak är det med många av rösterna på Sverigedemokraterna. Etablissemanget har ju varit väldigt tydliga med att de inte vill ha med Sverigedemokraterna att göra, och därför lockas folk att rösta på dem. Ju mer SD demoniseras desto roligare är det att kasta sin röst på dem. I min egen kommun, Simrishamn, och i många andra landsbygdskommuner röstar betydligt fler på Sverigedemokraterna i riksdagsvalet än i kommunvalet. För många här är det att visa fingret genom att till maktens högborg skicka exakt vad det politiska etablissemanget så tydligt deklarerat att det inte vill ha, samtidigt som man inte vill låta SD styra över det lokala.
Det synes säkert som en behaglig tanke för delar av borgerligheten att släppa landsbygden till Sverigedemokraterna, men det innebär att borgerligheten överger det jag brukar kallar för ”banjohögern” ännu mer.
Banjohögern är de som bara vill att skiten ska funka och vill bli lämnade i fred.
Vad är då banjohögern? Ska vi för enkelhetens skull dela in högern eller den bredare borgerligheten i tre dominerade delar? Operahögern, banjohögern och skränhögern.
Operahögern är det borgerliga partietablissemanget – de räknar på saker och är teknokratiska och ekonomistiska. Skränhögern är de som är missnöjda, inte minst med invandrare, och är extremt tydliga med saken, inte minst i sociala medier. Banjohögern är de som bara vill att skiten ska funka, de ser gemenskaper utanför politiken och vill bli lämnade i fred. Det riskerar att göra dem till en politisk dörrmatta.
***
Varför känner sig banjohögern övergiven? Varför är landsbygden ens missnöjd? Landsbygden får ju nästan samma villkor som staden. Villkor som kommit till via demokratiska processer i vilka alla fått säga vad de vill ha. Just detta kanske är en stor del av problemet, ty landsbygdens villkor och behov går ofta inte att förklara. Det är här i landsbygdens tillkortakommanden som friktionen mellan stad och land börjar.
Hur förklarar du frihet? Hur förklarar du hur du avgör vilket träd som ska sågas ner och vilket som ska stå kvar? Hur förklarar du hur vår känns? Hur förklarar du hur du avgör om en jord reder sig? Hur förklarar du besvikelsen och tragedin att behöva avliva ett djur som ändå skulle slaktas? Hur upplevs du när du i en värld där de redskap politiken har är stöd eller regleringar, på frågan vad landsbygden vill ha, svarar ”inget”?
Läs också:
Landsbygdens tillkortakommanden kring att kommunicera sina diffusa behov är också stor del av grunden till konflikten mellan utflyttade stadsbor och lokalbefolkningen. I staden finns det en förståelse för och en strävan efter förändring och utveckling. Det är samma önskan och förståelse som ofta finns hos dem som alltid bott på landsbygden.
Utveckling ger jobb och service som landsbygden behöver, eller till och med har rätt till. Då får det låta. Då får det lukta. Då får det byggas. Då får det fällas träd.
Hos de som flyttat ut finns i stället önskan om lugn och att saker ska vara nästan som när de kom.
Då får det ändras. Då får något offras – både utsikt och knärot. Dock finns denna förståelse mer sällan hos de som flyttat ut, och i princip aldrig hos de som bestämmer. Hos de som flyttat ut finns i stället önskan om lugn och att saker ska vara nästan som när de kom. De ska få bygga sitt hus med havsutsikt. Sen ska ingen annan få det. Som statsminister Stefan Löfven häromåret sammanfattade det: Det är viktigt att landsbygden funkar när storstadsbor åker ut dit för att koppla av.
Den här konflikten förstärks av att de som alltid bott på landet konsekvent ses som lite mindre värda än de som nyss flyttat dit. Att välja att flytta ut på landet är finare än att alltid ha bott där. Något som inte minst syns i hur media när de vill porträttera landsbygden går till Mandelmanns och paret Zachari i SVT-programmet ”Hjälp. Vi har köpt en bondgård”. Ett förfarande vars motsvarighet är att folk på landet ser tv-serien Solsidan som en dokumentär.
Dessutom besitter de två grupperna helt olika kunskaper. De utflyttade är välformulerade teoretiker som kan formulera varför de inte vill ha utveckling, och som tack vare stadsnormen har ett politiskt övertag. Lokalbefolkningen är praktiker som klarar sig genom såväl snöstormar som elavbrott, respekterar andras gränser och kan inte förklara varför de förtjänar utveckling eller varför de vill ha frihet och rådighet, och varför det ska få hända saker även på landet.
Det är avgjort så att det händer mer i stan än på landet, men stadens flöde och behov är mer binära och lättare att förklara. Du kan navigera om du kan höger och vänster. Staden är fyrkantig och skapad av människan. Det som är skapat av människan kan förändras och regleras av människan. På landet måste man däremot ibland anpassa sig efter saker och värderingar som inte går att förklara.
När landsbygdsbor inte kunnat förklara vad den behöver har stadens perspektiv blivit normgivande, och inneburit att landsbygden klämts mellan verkligheten och makten. Vi har i Sverige förvisso ett system i vilket samhället kramar medborgarna, men i landsbygdens fall kramar det överreglerade samhället så hårt att det krossar landsbygden. Det är en kulturkrock som i takt med att stadens ängsliga paternalism i allt större omfattning begränsar landsbygden, övergår i ett kulturkrig.
***
Det handlar inte om att dagens politiker och opinionsbildare skulle hysa ett förakt för landsbygden. Det handlar om att lejonparten av de som styr debatten inte känner till fenomenet att inte kunna duscha hur länge som helst för då räcker varmvattnet inte till den som är sist. Eller kanske till och med att man måste elda innan man har varmvatten. Eller att någon i sällskapet alltid måste vara nykter för det går inga bussar hem från festen. Eller vet att man hälsar på folk, och än mindre hur man hälsar. Eller att om man är renare än vanligt få frågan om man ska till stan, och om man i så fall kan uträtta några ärenden. Eller vet att smörgåstårta, smuggelsprit och kött är vedertagen valuta.
När landsbygden inte kunnat förklara har makten präglats av stadens perspektiv och stadens behov.
När landsbygden inte kunnat förklara har makten präglats av stadens perspektiv och stadens behov, och tvingat in landsbygden i ett system där den får det sämsta av allt. Som landsbygdsbo lämnas du ensam med allt mer indragen service, samtidigt som du regleras bort från möjligheten att vara dig själv. Du är varken värd det samhället garanterar andra eller betrodd att fatta beslut över dig själv. När makten varken värderar dig eller litar på ditt omdöme och när du blir krossad mellan makt och verklighet, måste du välja väg och du gör uppror och du distanserar dig.
Det är detta avståndstagande mot operahögern och denna bitterhet som gör att skränhögern lockar delar av banjohögern.
För att enklare visa hur skevt det blir när stadens perspektiv ska styra landet vänder vi på det. Vi börjar med min farfar. Trots hjärtstillestånd och besök på andra sidan vägrade han åka till sjukhuset. Han hade inte tid, och att hjärtat stannat några gånger var ju faktiskt inte så farligt. Den gången var en av få då min farmor på allvar tappade det, och farfar gav till slut med sig om att åka till sjukhuset – under förutsättning att han fick åka hem och duscha först. Vi kan även berätta om killen som efter att ha kraschat med motorcykeln blivit reparerad med titanplattor. När han sedermera blev nersprungen av en tjur och blev ganska illa tilltygad skruvade hans chef skrattande tillbaka en av plattorna i benet med en stjärnskruvmejsel. Tänk er nu dessa herrars syn på saker och ting som normen i samhället, som det som dikterar hur livet i Stockholm ska levas.
***
Både staden och landet har rätt till respektive perspektiv. Problemet blir ju som synes när det ena perspektivet tar över och blir normen. Just därför behöver banjohögern sin frihet, läs färre regler och lägre skatter, för att lösa sina problem.
Landsbygdens längtan efter frihet handlar inte om anarkism eller laglöshet. Tvärtom. Banjohögern är rejält folk med lösningar, och det handlar inte om att regelverket hindrar från att göra ont. Det handlar om att regelverket hindrar banjohögern från att göra gott. Banjohögern löser problem oavsett hur många yxor som slagits i båten och oavsett vem som slagit i dem. Delvis beroende på att den är van vid att hantera problem som inte är skapade av människan, delvis för att resultat är viktigare än skuld.
Det ska medges att banjohögern inte är särskilt synlig i den politiska debatten, något som delvis grundas i oförmågan att förklara sina behov. Men det handlar också om varför man ska engagera sig i det som tar bort ens frihet, och om att man faktiskt har ett liv. Det betyder inte att banjohögern är oengagerad. Tvärtom. Det innebär bara att engagemanget inte sker inom den uppstyltade politikens ramar.
Banjohögern förtjänar erkännande, frihet och utrymme. Den gräsplan som kördes sönder under de holländska böndernas protester, såg samma bönder till att återställa. Säg någon annan samhällsgrupp som gjort likadant.