Att rapportera om ett Twitterkonto

Skulle en tidsresenär från 2007 dyka upp på mitt arbetsrum på Timbro och fråga vad jag höll på med skulle stor förvirring uppstå efter det sanningsenliga svaret ”jag sitter och skriver en text om att Svenska Institutet importerat en av kuratorerna på Sweden-kontots privata blocklista på Twitter”. Tidsresenären skulle klia sig i huvudet och fråga om de obegripliga termerna Twitter och blocklista och vad fan det har med Svenska Institutet att göra.

Historien – vi kommer snart till den – är så förankrad i sin mycket speciella tekniska och politiska kontext att den framstår som ytterst besynnerlig för alla utanför. Även medier som hänger med i samtiden har anledning att fråga sig vad som egentligen har hänt, huruvida det är viktigt, och huruvida läsare och tittare bryr sig.

Bakgrunden är ganska enkel: Som en del i sitt uppdrag att marknadsföra Sverige utomlands har Svenska Institutet skapat ett Twitterkonto vid namn ”Sweden”, som en helt vanlig svensk får ”kurera” – det vill säga twittra ifrån – en vecka i taget.

SI beskrev dem som huvudsakligen ”högerextrema och/eller nazistiska” konton som ”hetsade till våld” och ägnade sig åt ”drev, hot, hat och hets mot migranter, kvinnor och HBTQ-personer”.

Tilltaget fick övervägande positiva reaktioner, fram till i maj. Då dök en nyhet upp på institutets hemsida, med vad som skulle visa sig vara en lätt orwellsk rubrik: ”SI tar krafttag för att skydda det fria ordet på @sweden”. Där kunde man läsa att Sweden-kontots kuratorer fått motta stora mängder näthat, och att SI därför tagit fram en så kallad ”blocklista”. Med andra ord en lista på konton som inte får interagera med ”Sweden”, inte ens se vad det skriver. Blocklistan var framtagen av veckans kurator, en person som till vardags arbetar med just näthat och ansågs vara expert.

Så långt allt väl.

Sedan visade det sig att listan omfattade flera tusen konton. SI beskrev dem som huvudsakligen ”högerextrema och/eller nazistiska” konton som ”hetsade till våld” och ägnade sig åt ”drev, hot, hat och hets mot migranter, kvinnor och HBTQ-personer”.

Så långt allt… väl?

Listan var full av fel och påminde snarast om näthatsexpertens samling av privata antagonister.

Nja. Nu började problemen. Det just hade skett kunde tolkas som att en svensk myndighet genom att kalla ett antal tusen sociala medier-konton för våldsbejakande och nazistiska också hade brännmärkt personerna bakom samma konton. För där fanns högst verkliga människor, lätt identifierbara med sina riktiga namn.

Bland de blockerade kontona fanns riksdagsledamöter från Moderaterna, lokalpolitiker från Centern, forskare, matbloggare, journalister, amerikanska kändisar och utländska ambassader. Samt givetvis en hel hop vanliga svenskar som inte heller var det minsta nazistiska.

Kort sagt: listan var full av fel och påminde snarast om näthatsexpertens samling av privata antagonister. Men förutom kuratorns ord – vad hade egentligen SI för belägg för sina anklagelser? Och fick verkligen myndigheter hålla sig med listor över ”högerextrema och/eller nazister”? Var inte det rentav att se som en olaglig åsiktsregistrering?

SI försökte först försvara sig med att de utnämnda kuratorerna fick göra som de ville, men det var givetvis en omöjlig linje att hålla. Det var ju SI självt som i sina officiella kanaler hade pekat ut de blockerade som potentiella nazister. Snart gjorde institutet det enda rimliga, hävde alla blockeringar och bad förbehållslöst om ursäkt. Dessutom initierade man en egen granskning av verksamheten där man bjöd in utomstående expertis för att undersöka vad som man gjort fel.

Svenska institutet hade alltså med andra ord inte brytt sig om grundlagen.

Jag läser diskussionen som föregick beslutet. Ingenting tyder på att SI-tjänstemannen som beslutade om blockeringarna ansåg sig vara ute på hal is. ”Verkar ju supersmart. Vår webbmaster löser det”, skrev tjänstemannen när denne tog beslutet att kuratorns blocklista ska börja användas. När reaktionerna lite senare började strömma in skrev samme tjänsteman i ett mejl: ”Vi på SI hade inte insett att [kuratorns] omfattande blockeringar skulle väcka SÅ mycket ont blod”. Samtidigt tröstade tjänstemannen sig med att det hela handlade om ”ett mindre gäng som stormar tillsammans”.

Men så var det inte riktigt. Tidningarna började skriva och en av de riksdagsledamöter som blockerats tog upp saken med ansvarig minister. Plötsligt var frågan i den inrikespolitiska hetluften. När det dessutom visade sig att listan över blockerade personer – en allmän handling – i samband med allt tumult hade förstörts blev reaktionerna än ilsknare.

Efter en dryg månad blev den utomstående granskningen klar. De två experterna som granskade ärendet var Mårten Schultz som är professor i civilrätt vid Stockholms Universitet och juristen och doktoranden Daniel Westman som är expert på IT-rätt. Deras slutsats var ganska bister. Även om de kom fram till att SI inte ägnat sig åt åsiktsregistrering eller förtalat enskilda, riktade de kritik mot att myndigheten inte beaktat ”regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet”. Svenska institutet hade alltså med andra ord inte brytt sig om grundlagen.

Visst var det en tramshistoria – men samtidigt en som gav eko i riksdagens plenisal.

Jag hör av mig till Mårten Schultz och frågar hur man ska förstå kritiken.

– Vi fann att deras agerande i två avseenden var oförenligt med regeringsformen. SI:s hantering av och kommunikation kring blockeringarna uppfyllde inte grundlagens krav på saklighet och opartiskhet. Vi såg allvarligare på myndighetens åtgärd att radera information om de blockerade kontona, särskilt som raderingen skedde efter att SI blivit ombedda att lämna ut denna information i enlighet med offentlighetsprincipen. För det riktade vi allvarlig kritik mot SI.

Är du överraskad över att en myndighet på det här sättet missar att följa grundlagen?



– Som medborgare ska man kunna förvänta sig och förlita sig på att myndigheterna följer grundlagen.

Normalt sett finns det ett visst nyhetsvärde i att en myndighet inte följer grundlagen.

Nu i oktober kom JO:s utredning, vars slutsatser– i alla fall vad jag som lekman kan se – är liknande. Det var inte frågan om någon åsiktsregistrering, eftersom det inte gick att slå fast att de personer som samlats i blocklistan gjort det enbart utifrån sin politiska åskådning. Samtidigt ”erinrade” även JO SI om grundlagen, apropå hur SI hade uttryckt sig om de blockade personerna på hemsidan och det förstörda materialet.

Kanske är det inte så konstigt att medierna hade svårt att veta vilken fot de skulle stå på. Normalt sett finns det ett visst nyhetsvärde i att en myndighet inte följer grundlagen. Samtidigt framstår fallet för utomstående som lite konstigt och svårgripbart. Det är lätt att avfärda som en del av den ständiga pajkastningen mellan professionella tyckare på Twitter.

Att inte låtsas om historien hade också blivit knepigt, eftersom den tidigt blev välbekant för de många namnkunniga journalister som själva ägnar stora delar av arbetsdagen åt Twitterdiskussionen. (Och som redan på ett tidigt stadium antingen hade upprörts av den eller avfärdat den som trams.)

Visst var det en tramshistoria – men samtidigt en som gav eko i riksdagens plenisal. Den var som så många andra händelser i den digitala eran, både viktig och oviktig.

Det nya medielandskapet är fortfarande svårnavigerat. Inte ens de som är med och skapar det har särskilt bra kartor.

Till slut blev det som vanligt: En storm i något mittemellan ett vattenglas och en diskbalja. Både kultursidor och ledarsidor hängde på. Många ansåg att SI varit klantigt, men att det hela ändå var överdrivet, vilket i sin tur skapade ytterligare en nivå av diskussion som började närma sig det man brukar kalla meta.

Där någonstans slutar både den efterföljande debatten och den här texten. Hela händelsen är att betrakta som just symbolisk snarare än realpolitisk. Som uttryck för en tidsanda snarare än något konkret. Därför var det inte förvånande att de mer formella juridiska aspekterna väckte begränsat intresse. Den externa granskningen uppmärksammades i en TT-text som bara plockades upp av ett fåtal tidningar. JO-granskningen uppmärksammades inte alls.

Det nya medielandskapet är fortfarande svårnavigerat. Inte ens de som är med och skapar det har särskilt bra kartor. Den kompass som i den gamla världen pekat rakt mot skandal kan plötsligt svänga. I det här fallet landade de flesta i slutsatsen att vissa gånger är det kanske inte så viktigt med grundlagar. Det var ju trots allt bara internet, och där gäller lite andra regler. Exakt vilka är fortfarande lite oklart. Men vi jobbar på saken.