Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Skräckens barnhem påverkar oss fortfarande

I dag är det förmodligen få som minns kvällstidningsrubrikerna för tio år sedan om barn som torterats och mördats på ett barnhem på ön Jersey. De visade sig hur som helst inte stämma. Men medias rapportering hjälper till att forma världen. Rubrikerna om barnhemmet på Jersey är fortfarande en pusselbit i hur vi uppfattar världen.

Skräckens hus

Det var som hämtat ur en skräckfilm. Själva den fysiska platsen hade något olycksbådande över sig. Ett viktorianskt tegelkomplex med smutsbruna väggar och blyinfattade fönster. När man fick höra att husets byggts på 1860-talet som verkstadsskola för ”barn från de lägre klasserna” och sedan blev barnhem steg pulsen ytterligare.

Platsen hette Haut de la Garenne och skulle snart bli känt som ”skräckens barnhem”.

Det var verkligen ett skrämmande drama som vintern 2008 utspelade sig på ön Jersey i Engelska kanalen. Det började med anklagelser om övergrepp inom den myndighet på ön som ansvarar för omhändertagna barn och ungdomar. Snart riktades uppmärksamheten mot det bruna huset som numera förvandlats till vandrarhem.

Polisen hade på det tidigare barnhemmet funnit skelettdelar från minst ett barn och letade nu efter fler.

I Sverige fick vi för första gången höra om historien i Expressen den 23 februari 2008. ”Här sitter ondskan i väggarna” löd rubriken. Nu handlade det inte längre om misstankar om övergrepp, utan om mord. Polisen hade på det tidigare barnhemmet funnit skelettdelar från minst ett barn och letade nu efter fler. Många fler.

Två dagar senare skriver TT: ”Ett lik har hittats och ytterligare minst sex tros ligga begravda i ett före detta barnhem på den brittiska kanalön Jersey”. Texten publiceras i en rad tidningar. Dagens Nyheters Jens Littorin rapporterar direkt från London. ”Nu anklagas myndigheterna för att under flera årtionden ha försökt dölja systematisk barnmisshandel i skatte- och semesterparadiset i Brittiska kanalen.”

I husets källare har polisen hittat igenmurade utrymmen som ska ha använts för att tortera barn.

Under de sista dagarna i februari publiceras över 200 texter i svenska tidningars webb- och pappersupplagor. Under mars följer ytterligare nästan hundra. Totalt blir det 462 stycken under 2008.

Detaljerna som framkommer gör historien om möjligt än kusligare. I husets källare har polisen hittat igenmurade utrymmen som ska ha använts för att tortera barn. Man finner handbojor och ett blodigt badkar. På väggen hittas ruggigt klotter. På en plats hittas ytterligare benrester och ett bit av ett kranium. Samt ett sextiotal mjölktänder. Hundratals barn kan ha fallit offer för övergreppen.

Ingen dålig skräckfilm.

Nio år senare

Den som söker i mediedatabasen Retriever får 99 träffar på ”Haut de la Garenne” under 2009, året efter det ursprungliga avslöjandet. Därefter är de tyst de närmaste fem åren. 2015 finns två träffar och 2017 en. Den sista är från Dagens Nyheter där Jens Littorin (samma reporter som skrev tidningens första text i ämnet 2008) berättar att myndigheternas utredning kring vad som egentligen hade hänt nu är avslutad.

Ja, vad hade egentligen hänt? Vad fanns i de igenmurade utrymmena polisen grävde ut? Vad har kommit fram under åren som gått?

Inga barn har mördats på Haut de la Garenne. I alla falla finns inga bevis för det. Kraniet som hittades var i själva verket en kokosnöt. Mjölktänderna hade tappats på naturlig väg. Och skelettdelarna var delvis från medeltiden, delvis från 1600-talet.

Referatet för tankarna till ett annat narrativ: berättelsen om oskyldigt anklagade, om myndigheternas misstag och mediernas häxjakt.

Det juridiska efterspelet visade att en tidigare anställd vid barnhemmet har dömts till två års fängelse för åtta fall av sexuellt ofredande. En annan person som själv var intagen på institutionen tonåring har dömts för övergrepp. Man har kunnat visa att några andra tidigare anställda i andra sammanhang dömts för olika sexual- och våldsbrott.

Det är inte längre en skräckfilm som beskrivs. I stället för referatet tankarna till ett annat, nästan lika välkänt och upprörande narrativ: berättelsen om oskyldigt anklagade, om myndigheternas misstag och mediernas häxjakt.

Man kan nästan för sitt inre höra Göran Lambertz argumentera och Leif GW Persson sucka.

I Sverige känner vi ju väl till den berättelsen, med rubrikerna om Thomas Quick och mordet på 4-åriga Kevin i närminnet. Få svenskar kan väl i dag höra talas om likhundar utan att tänka på de besynnerliga turerna kring hunden Zampo och dennes eventuella förmåga att hitta människoben alternativt plastbitar i terrängen. Man kan nästan för sitt inre höra Göran Lambertz argumentera och Leif GW Persson sucka. En häxjakt. En urban myt. En medial masshysteri.

Men inte heller den schablonbilden passar särskilt bra.

För även om inga barn mördades på Haut de la Garenne, så är historien om barnhemmet på Jersey inte ännu ett exempel en ”råttan i pizzan”-historia där förflugna rykten tagits som sanning utan att något egentligen har hänt. Allt talar för att hemska saker verkligen har inträffat. Den rapport som presenterades i juli i år är tydlig. Både brottsliga och otäcka saker verkligen har ägt rum på Haut de la Garenne. Tidigare anställda har åtalats och fällts. Myndigheten som ägnade sig åt vård av barn och ungdomar på Jersey har verkligen ingenting att vara stolta över.

Från skräckens hus till det gamla vanliga

I Sverige hade vanvård av institutionaliserade barn på Jersey knappast skapat några rubriker. Inga brödtexter eller notiser heller. De gamla vanliga historierna om myndigheter som missköter sig, vuxna som utnyttjar och våldför sig på barn och ett samhälle som blundar och sviker är inte särskilt intressant. Inte när det sker en bit bort.

Barngravar i mystiskt igenmurade källarutrymmen däremot. Det är något vi kommer att läsa om, vare sig vi vill eller inte. Vi kommer att klicka. Vi kommer att minnas det.

Att barn verkligheten har dött beskrivs i många texter som ett bevisat faktum.

En majoritet av alla texter som skrevs om Haut de la Garenne publicerades bara på webben. Faktum är att det är fyra gånger så många webbpubliceringar som papperspubliceringar. Jag vet inte hur den normala fördelningen såg ut på den här tiden; 2008 är länge sedan. Facebook var relativt nytt och det skulle dröja år innan någon ens började använda ordet klickbete. När jag kollade upp fördelningen på sökorden ”Fredrik Reinfeldt” och ”Zlatan Ibrahimovic” samma år, var förhållandet mellan webb och papper i båda fallen 2:1. Men det bevisar givetvis ingenting.

Mellan februari och juli 2008 publicerade Expressen 21 texter om barnhemmet på webben. I en klar majoritet nämns dödsoffer, och offren för tortyr och övergrepp kan enligt texterna räknas i hundratal. Att barn verkligheten har dött beskrivs i många texter som ett bevisat faktum.

Aftonbladet publicerade 17 texter under samma period. Samma perspektiv dominerar. ”Skräckens barnhem”. Vi får veta att ”Brittisk polis misstänker att en pedofilring under årtionden har våldtagit, torterat och mördat barn på barnhemmet Haut de la Garenne på Jersey.”

För den som våren 2008 läste i kvällstidningarna om mördade barn på viktorianska barnhem var saken klar: Detta hade verkligen hänt.

Först 19 maj 2008 kommer de första tecknen på att något kanske inte riktigt stämmer. Expressen rapporterar att ett av benfynden kan vara av trä. (Det är det fyndet som visade sig vara en bit av en kokosnöt.) Snart är dock Expressen tillbaka på det tidigare spåret. I juli publiceras en text som heter ”De brändes upp på barnhemmet”. Utifrån en artikel i News of the World berättas att polisen nu har bevis för att de döda barnen eldades upp i en ugn och resterna sopades ner i källaren. Övergrepp ska även ha filmats, men allt har tystats ner. Uppgifterna om de brända offren återfinns i två texter i Aftonbladet samma månad.

För den som våren 2008 läste i kvällstidningarna om mördade barn på viktorianska barnhem – det vill säga de flesta av oss – var saken klar: Detta hade verkligen hänt.

Sedan blir det tyst i över ett halvår. I november 2008 publicerar Expressen i sin pappersupplaga en notis utan bild. ”Skräckens barnhem en bluff – skallen var en nöt”. Texten tycks inte ha publicerats på nätet. I alla fall hittar jag den inte, varken i Retrievers databas eller med hjälp av Google.

12 maj 2009 publicerar båda kvällstidningarna en TT-text som uppföljning. Anledningen är att en tidigare intagen på barnhemmet som själv varit minderårig när brottet skedde erkänt sig skyldig till fyra övergrepp. Som bakgrund beskrivs i texten som båda tidningarna publicerar att ”senare visade det sig dock att de skelettdelar från upp till fem barn som upptäckts sannolikt härrörde från medeltiden.”

Medier och verkligheten

Det här är i egentlig mening inte en mediekritisk text, för det finns faktiskt inte så mycket att kritisera. Aftonbladets och Expressens bevakning kanske inte är något skolexempel för journalisthögskolan, men heller inget ens den mest samvetsgranna kritiker på allvar kan invända mot. Publiceringarna är rimliga. Det skedde inga mord på Haut de la Garenne, i alla fall inga som kunde bevisas, men polisen trodde det ett tag, och det är det som räknas. Det rörde sig om massmord på barn i ett grannland vi trodde var civiliserat. Att inte rapportera om det hade framstått som märkligt. All rapportering hade dessutom tydliga källor till de olika påståendena. Och det är inga dåliga referenser: BBC, The Guardian, ITV, Sky News. De som citerades var poliser, andra myndighetspersoner och tidigare intagna.

På så sätt bestämmer mediernas rapportering de yttre gränserna för vår föreställningsvärld. Definierar det tänkbara.

Kan man invända mot formuleringar som ”ondskan i väggarna” och ”skräckens barnhem”? Egentligen inte det heller. Det är medielogik. Det är hemskt när barn dör, och även om det knappast går att jämföra sådana tragedier är barn som under tortyrliknande former mördas på en institution av myndigheter som sedan sopar allt under mattan om möjligt än hemskare. Det är naturligt med målande språk. Ofta var de dessutom direktöversatta från brittiska tidningar.

Ändå är det något som skaver här. Media är med och skapar den värld vi lever i. Det är varken särskilt kontroversiellt eller skarpsynt att säga det. Vi har själva en så begränsad möjlighet att blicka utanför vår egen vardag att tidningarnas webbsidor och tv-bolagets kanaler och streamingtjänster står för en mycket stor del av våra intryck från livet utanför den egna lilla världen. På så sätt bestämmer mediernas rapportering de yttre gränserna för vår föreställningsvärld. Definierar det tänkbara. Svarar på frågan om vad som är möjligt och i förlängningen vad som är troligt eller otroligt.

I fallet Haut de la Garenne drog medierna i form av Aftonbladets och Expressens webbpubliceringar gränsen så att massmord på brittiska barnhem hamnade inte bara på det möjligast utan också det troligas sida. Något som man i alla fall behöver ta med i beräkningen. Få av oss har en särskild relation med de barnavårdande myndigheterna på Jersey, och på så sätt är det är inget jätteproblem om svenska mediekonsumenter saknar tilltro till dem.

Rapporteringen för snart tio år sedan är en liten pusselbit till hur vi i dag uppfattar omvärlden.

Men vår syn på omvärlden påverkas i större utsträckning än så. Haut de la Garenne blir en pusselbit. Något som säger något inte bara om myndigheterna på Jersey utan om mycket annat. Om Jersey som samhälle. Om Storbritannien som rättsstat. Som land. Om myndigheters befogenheter. Om människor som jobbar med omhändertagna barn. Ja, faktiskt om människans natur.

De flesta som läste om Haut de la Garenne har nog glömt historien. En minoritet kanske kommer ihåg den lite vagt. Men helt borta är den inte. Vi har en gemensam kollektiv minnesbank. Där hämtar vi saker vi kan referera till. Påminna varandra om. Använda som research när vi skriver artiklar i tidningar eller uppsatser på högskolan. Användas för att förklara andra händelser, i andra kontexter. Rapporteringen för snart tio år sedan är en liten pusselbit till hur vi i dag uppfattar omvärlden. Ett litet fragment som kanske aktiveras i ett helt annat sammanhang. Som skapar mening i en helt annan del av livet.

Som gör det omöjliga möjligt.

Och det otroliga troligt.