Arvet efter Adenauer lever kvar hos Angela Merkel

Timme noll

Efter Nazitysklands fall var behovet av en demokratisk infrastruktur enormt. Ur ruinerna i det ockuperade Västtyskland­ – bland annat i Köln, Hannover, Stuttgart, Berlin och Frankfurt – uppkom spontant och i princip samtidigt flera olika kristdemokratiska grupper. Med tiden smälte de olika rörelserna ihop och blev det vi i dag känner som Christlich Demokratische Union Deutschlands (CDU) och dess systerparti Christlich-Soziale Union (CSU).

Till skillnad från Weimarrepublikens katolska ”Zentrumpartei” (Centrumpartiet) välkomnade CDU både katoliker och protestanter. Splittringen mellan de båda religiösa grupperna bidrog till demokratins kollaps under 1930-talet, något man ville undvika till varje pris. Många konservativa och liberalkonservativa rörelser gick med tiden upp i den tyska kristdemokratin.

Eran Adenauer

1949 vann CDU det första valet till förbundsdagen (Tysklands riksdag) med knapp marginal över socialdemokratiska SPD (31 procent av rösterna respektive 29 procent). Tillsammans med liberala FDP och det mycket konservativa Deutsche Partei bildade CDU en koalitionsregering.

Vid omröstningen i Förbundsdagen utsågs Konrad Adenauer med endast en rösts marginal till Västtysklands första förbundskansler. 1950 blev han även ordförande för CDU. Systerpartiet CSU, som var allra starkast i delstaten Bayern, avstod från ambitionerna att bli ett federalt parti men var tydligt med att det strävande efter inflytande och representation i Förbundsdagen. En union mellan CDU och CSU föddes, därav u:et i de båda namnen.

Dagens EU grundar sig till stora delar på ett tyskt kristdemokratiskt tankegods.

Tack vare Bayerns unika relation till ”Berlin” har delstaten fått en särställning jämte de andra delstaterna. Samarbetet har, trots svåra prövningar, hållit än i dag. Partiet, eller rättare sagt unionen, var nu representerat över hela Västtyskland.

Under Adenauers tid genomgick Västtyskland det ”tyska näringslivsundret” och lyckades sakta resa sig ur askan. Stora politiska frågor under denna epok var huruvida Västtyskland skulle gå med i Nato eller ej, landets framtida hållning till USA och Stalins löfte om ett återförenat militärt neutralt Tyskland. Adenauers politik syftade till att bädda in och förankra Tyskland så mycket som möjligt i de institutioner som utgjorde stommen i den framväxande västvärlden. Samtidigt parerade han Sovjetunionens försök att styra in landet i en socialistisk riktning parerades.

Erfarenheterna från kriget formade Adenauer (och samtliga efterföljande tyska ledare) att verka för ett starkt europeiskt samarbete.

CDU:s politiska plattform formades under denna tid och byggde på det kristna människovärdet tillsammans med idén om en social marknadsekonomi (”Soziales Marktwirtschaft”), där fri konkurrens kombinerades med en välfärdsstat. Dess teoretiska rötter kan spåras tillbaka till ordoliberalismen. För en skandinav känns tankegodset om en social marknadsekonomi inte helt obekant.

Erfarenheterna från kriget formade Adenauer (och samtliga efterföljande tyska ledare) att verka för ett starkt europeiskt samarbete. Dagens EU grundar sig till stora delar på ett tyskt kristdemokratiskt tankegods.

Konrad Adenauer förblev förbundskansler fram till sin avgång 1963. Några år senare förlorade CDU-CSU makten till det socialdemokratiska SPD, som lyckades bilda en koalition med CDU:s tidigare liberala allianspartner. SPD:s maktinnehav varade in på 80-talet.

Eran Kohl

När koalitionen mellan SPD och liberalerna FDP till slut sprack blev CDU:s ordförande Helmut Kohl blev förbundskansler. Det inledde en av de längsta erorna inom tysk politik – Kohl satt som förbundskansler från 1982 ända till 1998. Under hans tid togs många av de avgörande stegen för europeisk integration: skapandet av en inre gemensam marknad, Schengen-avtalet och förarbetet till vad som skulle bli den gemensamma valutan.

Efter murens fall blev Kohl det återförenade Tysklands första förbundskansler. På bara några månader skedde det som många tyskar inte trott att de skulle få uppleva under sin livstid. En massiv utjämningspolitik – som alltjämt fortsätter – för att bygga upp det ekonomiskt efterblivna Östtyskland inleddes.

För Kohl var EG (och sedermera EU) avgörande för att hålla ihop det återförenade Tyskland.

För Kohl var EG (och sedermera EU) avgörande för att hålla ihop det återförenade Tyskland. Ensamt skulle ett enat Tyskland uppfattas som ett hot av inte minst Frankrike och Storbritannien. Genom det europeiska samarbetet och den fortsatta integrationen med övriga medlemsstater, övertygades däremot även skeptikerna om att återförenandet var en bra idé. Att detta projekt lyckades bör nog ses som Kohls främsta politiska gärning.

Hans politiska karriär fick ett mindre vackert slut då det framkom att CDU under hans tid som ledare tagit emot stora summor i partibidrag utan att detta redovisats. Han slapp åtal men fick betala böter. I samband med skandalen vände sig Kohls adept och tidigare minister mot honom och kritiserade de olagliga partibidragen – Angela Merkel. Om detta var för att ingen annan inom CDU förmådde ”hålla i yxan” eller för att hon ville stärka sin egen position är oklart; ingen av förklaringarna är ömsesidigt uteslutande. Klart är att Merkel lyckades utmanövrera sina motkandidater, däribland den nuvarande finansminister Wolfgang Schäuble.

Kriserna har givit Merkel en erfarenhet som få ledare i västvärlden kan tävla med.

Merkel blev år 2000 CDU:s ordförande och vann senare valet mot SPD:s Gerhard Schröder 2005. Därmed inleds den era i tysk politik som vi nu befinner oss i.

Krishanteraren Merkel

Merkels regeringstid kan sammanfattas med ett ord: ”kris”. Först i form av finanskris, Greklandskris, som utvecklades till en eurokris följd av Ukrainakris och 2015 års migrationskris. Dessa kriser har givit henne en erfarenhet som få ledare i västvärlden kan tävla med. Och med undantag för migrationskrisen, har Merkel gått politiskt stärkt ur varenda en.

Däremot finns det två saker som talar emot bilden av Merkel som varandes den analytiska pragmatikern: det drastiska beslutet att lägga ned kärnkraften – som riskerar att göra Tyskland beroende av rysk gas – och hanteringen av flyktingkrisen. Just den sistnämnda såg ett tag ut att på allvar hota Merkels maktposition. Men i och med att EU:s yttre gränser förstärkts har migrationsfrågan tappat i laddning, även om den med största sannolikhet kommer att aktualiseras i takt med att integrationsprocessen tar vid.

Den stora frågan är vart Tyskland och CDU går när Merkel väl kliver ned från sin politiska tron.

Kristdemokraternas absolut största tillgång i valrörelsen är Angela Merkel. Med sin erfarenhet uppfattas hon som den bäst lämpade att leda landet, och givet att SPD:s motkandidat Martin Schulz inte lyckats med sin kampanj är detta de två viktigaste faktorerna för CDU:s valframgång.

Den tyska efterkrigshistorien talar ett tydligt språk. Vad de tyska väljarna efterfrågar är inte grandiosa politiska visioner, utan trygghet och förutsägbarhet. Så även i denna valrörelse. Den stora frågan är vart Tyskland och CDU går när Merkel väl kliver ned från sin politiska tron. Tills dess lär tysk politik även framöver präglas av arvet efter Adenauer – ”keine Experimente” med andra ord.