Arbetarrörelsens förödande självbedrägeri

Objektivt sett har socialdemokraterna gjort ett katastrofval. Men eftersom valresultatet blev ett par procent bättre än vad många fruktat är det ändå ett parti som försöker övertyga sig självt om att läget egentligen är utmärkt – något som underlättas av att Allianspartierna överträffar varandra i märkliga piruetter.

Läser vi flödet av eftervalsanalyser och tänktankeskrifter som görs inom arbetarrörelsen finner vi dock en viss probleminsikt. En bra utgångspunkt är tankesmedjan Katalys skrift ”När kapitalet vann valet. Analys av valet 2018”. Där finns de flesta av debattens spår förtjänstfullt komprimerade – men samtidigt ett antal väsentliga missuppfattningar som vänstern måste komma till rätta med.

Katalys, som kan sägas vara partivänsterns företrädare i diskussionen med Daniel Suhonen som gravitationspunkt, gör en del poänger som vi (alla) kan lära oss något av. I den här artikeln vill jag dock kartlägga områden där arbetarrörelsen tänker fel, eller tänker för lite. Rörelsens ”utmaningar”.

Utmaning 1: Kapitalismens inre dynamik försummas

Redan titeln på valanalysen, ”När kapitalet vann valet”, ger upphov till en kritisk reflektion. För Katalys verkar kapitalismen vara en monolitisk helhet, en homogen aktör som, vilket titeln säger, lyckats vinna valet med hjälp av sina borgerliga bulvaner.

Därmed missar Katalys att närmare analysera de olika slags kapitalistiska rörelser som vi för närvarande upplever. Vi har en (superkapitalistisk) grobian i Vita Huset, ditsatt av det amerikanska arbetande folket, vi har en plattformskapitalism (”delningsekonomi”) som utmanar de gamla aktörerna, vi har en kommuniststyrd kinesisk statskapitalism som skördar stora framgångar, vi har en ”postorderkapitalism” som hotar de etablerade affärskedjorna, vi har en ansiktslös fondkapitalism som äter upp de traditionella familjeföretagen, etcetera.

Om Karl Marx finge möjlighet att undersöka samtiden skulle han notera det kapitalistiska systemets inre spänningar, att motsättningen står mellan olika slags kapitalism, snarare än mellan kapitalism och socialism. Marx skulle kritiskt ha noterat att hans efterföljare underskattat kapitalismens förmåga att förnya sig själv.

Det är i en sådan analys vi kan hitta förklaringar på de politiska förändringarna i världen. Inte genom att frambesvärja ett monolitiskt kapitalistiskt spöke som hemsöker det fordom så blomstrande folkhemmet.

Utmaning 2: Vänstern är traumatiserad av ”nyliberalismen”

Som så många andra i vänstern skyller Katalys allt på den mystiska nyliberalismen, ett begrepp som blivit en skräpkorg för allt ont. Till denna demon har nu anslutit sig ett högerpopulistiskt spöke. Katalys gör bägge till fiende, samtidigt som den ene sägs vara en reaktion på den andre.

Den nyliberala demonen sägs ha fått syre av att socialdemokratin försökte förnya sig under 80-talet och framåt. Katalys förbannar detta misstag, men gör inga försök att diskutera vilken väg partiet borde ha tagit i stället. Det står att den socialdemokratiska hegemonin var ohotad från andra världskrigets slut fram till 80-talet, men så kom den nyliberala demonen och fördärvade alltihop.

Detta är givetvis en tillrättalagd bild för att passa Katalys konspiratoriska världsbild. I själva verket dök de krafter som kommit att erodera socialdemokratins dominans först upp redan på sextiotalet. Märkesåret är 1968. Sådant som FNL-rörelsen, alternativrörelserna, Gruvstrejken, proggrörelsen och så vidare började rubba gråsossarnas trygga världsbild.

Nyliberalismen var en fortsättning på 68-rörelsen.

Det var en ungdomsattack mot såväl sosseetablissemanget som kapitalet. Ungdomsgenerationen sjöng ”Staten & Kapitalet”, att sossarna och facket putsade Wallenbergarnas skor, och de gjorde det inte utan anledning.

Men den sången kom också att sjungas av den kommande nyliberala generationen. ”1968” kom att omvandlas till en annan slags samhällskritik, mot sossesamhällets fyrkantiga och paternalistiska hållning, men också mot strukturer där särintressen i näringslivet tilläts hindra konkurrens. Nyliberalismen var en fortsättning på 68-rörelsen.

På samma sätt tog feminismen över nyliberalismens individualistiska ambitioner när den senare inte förstod de informella maktstrukturernas betydelse. 1968, nyliberalism och feminism kan sägas vara variationer på samma tema. Det handlar om individualism i olika former, krav på självförverkligande och kritik mot makter, synliga som osynliga, aktörsbunden makt såväl som strukturell.

Den här sortens dynamiska synsätt skulle socialdemokratin må bra av att ta till sig. Det vore mer konstruktivt än att besvärja fram demoner som kan belastas med allt elände.

Utmaning 3: Förlorarna eller vinnarna – vad är vänsterns uppdrag?

Ett dilemma för socialdemokratin – och vänstern – är om de ska satsa på de växande samhällsgrupperna som känt sig inlåsta av det gamla systemet, eller om de ska försvara förlorarna, de som känner sig förrådda och förbannar utvecklingen.

Vilka ska vara fokus? De högskoleutbildade, alla dessa ”varsomhelstare”, som duschar före jobbet, sitter i sammanträden och engagerat miljökompenserar sin flygresa till Thailand över jul- och nyår? Eller de arbetslösa, folk i den evakueringsdrabbade glesbyggden och de döende bruksorterna, ”någonstansarna” – eller alla som ännu inte är drabbade av strukturomvandlingen, men känner att den kryper närmre. Alla som förlorat hoppet om att få det bättre och i stället känner oro över att få det sämre.

Dilemmat stärks av att det finns ett stark konservativt drag inom arbetarrörelsen. Många har en längtan tillbaka, till Fylke, till de gamla landsfäderna som Per Albin, Tage och Olof. Det var bättre förr, när folk hade koll på rörelsens historia och gick på möten i stället för att glo på TV. Medan borgerlig konservatism handlar om melankoli över att modern arkitektur är så ful och att ungdomen har keps inomhus, längtar vänsterkonservativa tillbaka till den tid när underklassen var förbannad, men i ordnade former.

När den vänsterkonservative nostalgiske socialdemokraten tittar på hur Sverige har utvecklats stärks känslan av att ingenting är längre som förut. Att allt blivit elände. Att alla drömmar om framtiden släckts och det behövs en återmarsch till de goda idealen och visionerna. Därför tenderar många vänsterkonservativa att betona förlorarna i samhällsutvecklingen – snarare än att se vinnarna och de saker som blivit bättre för alla, inte bara för några.

Socialdemokratins protokoll 1A erkänner dock inte detta dilemma, utan det säger att partiet ska omfatta både vinnare och förlorare. På så vis ska de förenas, så att förlorarna kan göras till vinnare – eller åtminstone köpas ut av de mer lyckligt lottades generösa bistånd.

I stället har Moderaterna överlåtit åt socialdemokratin att representera förlorarna.

Således, säger den socialdemokratiska standardlösningen: medelklassen ska fortsätta växa och få det bättre, medan de sämst ställda ska få en släng av sleven, och ett generöst erbjudande om att också få stiga in i folkhemmets välskötta radhus. Alla ska med i samma politiska paketerbjudande.

Men om denna ekvation inte fungerar?

Moderaterna har länge närt föreställningen om att de ska erbjuda sina tjänster till vinnarna, ett begrepp som inte bara omfattar dem som avskyr sossestatens högskattemodell, utan även dem som gillar välfärdsstaten, men vill att den reformeras. I stället har de överlåtit åt socialdemokratin att representera förlorarna. Det nya och det gamla arbetarpartiet med andra ord.

Vad innebär denna modell för dagens utmaningar? Ska socialdemokratin satsa på att ”köpa ut” förlorarna så att de kan fortsätta ha den industriella livsstilen och därmed förhoppningsvis återvända till Socialdemokraterna, när partiet åter blir alla goda gåvors givare? Så att den arbetande delen av befolkningen kan fortsätta sitt värv i lugn och ro?

Katalys verkar luta åt detta håll. De har, liksom vänstern i övrigt, inte längre någon förställning om en annan samhällsordning än den kapitalistiska. Vad de kräver är en förnyelse av de instrument som kan exekvera resurser från systemet. Det är allt. Vänstern har gått från kommunism till konsumism.

Utmaning 4: Att hantera den populistiska utmaningen

Vänsterns varumärkesbygge går ut på att de står för folkets rättigheter mot en elak överhet. Men de är givetvis samtidigt djupt besvikna på det älskade folket eftersom dessa röstar som vore de galna. Vi lever, säger vänstern, mitt i en reaktionär samtid, som emellertid samtidigt erbjuder en potential för en vänsterrörelse.

Hur ska vänstern kunna utnyttja detta utrymme? I Katalys rapport lyfts fram tre viktiga lärdomar från valspurten 2018 som tankesmedjan menar gav framgång: ”(1) en tydligt vänsterorienterad jämlikhetspolitik, (2) ett tydligt ställningstagande mot Sverigedemokraterna och (3) en engagerad och aktiv rörelse”.

Kritiken mot Sverigedemokraterna lyckades bättre när ”fascistspåret” övergavs och Socialdemokraterna i stället anklagade Sverigedemokraterna för att svika arbetarklassen. Däremot valde Socialdemokraterna under våren 2018 att både tydligt markera flyktingstoppet och genomföra amnestilagen. Partiet blandade det ”auktoritära” med det ”generösa” och gjorde sig därmed otydligt.

Verklighetens folk är komplext – de gillar multikulti och Ali på jobbet, men de vill inte att våldsverkare och andra skurkar ska få stanna i landet.

Katalys går i sin valanalys som katten runt en het gröt. Det hade tankesmedjan kunnat låta bli genom att enkelt konstatera att Sverigedemokraterna har vuxit därför att medborgarna tycker att det har kommit för många migranter. Att folk vill ha bort tiggarna. Verklighetens folk är komplext – de gillar multikulti och Ali på jobbet, men de vill inte att våldsverkare och andra skurkar ska få stanna i landet. Framför allt vill de inte att Sverige ska ta emot fler flyktingar än vad systemet kan hantera.

Åter visar sig vänsterns problem tydligt. De älskar folket, men vill inte ta till sig älsklingarnas budskap.

Baserat på detta gör Katalys tre rekommendationer till socialdemokratin, om nu partiet vill vinna val och ”ta tillbaka makten över samhällsutvecklingen”. För det första en ”helt ny” ekonomisk politik och ”rejäla reformer” av skatter, pensioner, bostäder etcetera. För det andra en satsning på ”långsiktig opinionsbildning med ett tydligt mål att mobilisera en majoritet för en offensiv vänsterpolitik”. För det tredje en organisatorisk förnyelse som mer tar till vara ”medlemmarnas åsikter och intressen”.

Sammanfattningsvis menar Katalys 1) att det rent praktiskt går att göra en radikal omläggning av den ekonomiska politiken och inleda en reformoffensiv, 2) att opinionsbildare, om de är långsiktiga, kan påverka befolkningens politiska åsikter i den ena eller andra riktningen, samt 3) att politiska partier vinner väljarframgångar om de låter medlemmarna styra.

Alla dessa punkter går att diskutera. Men hur är det med den sista punkten, tron på den vise gräsroten, som Alexander Bard en gång ironiskt beskrivit det?

Socialdemokraternas partiledning har här ett stort dilemma. Partiaktiva aktivister har nämligen långt ifrån alltid intressen och åsikter som delas av de mer passiva medlemmarna, och framför allt inte med väljarna. Definitivt inte med de före detta väljarna. Den gamla socialdemokratiska formeln som Tage Erlander gav som råd till sin efterträdare Olof Palme, ”lyssna till rörelsen”, är i dag snarare en uppmaning att begå politiskt självmord.

Den gamla socialdemokratiska formeln att ”lyssna till rörelsen” är i dag snarare en uppmaning att begå politiskt självmord.

Alla partier har förstås att hantera sina aktivisters krav på ställningstaganden som hotar att skrämma bort väljare, men Socialdemokraterna har det sannolikt värst på grund av sin grandiosa historia som det stora dominerande partiet, solen kring vilket andra partier snurrar som planeter. Dessutom försvåras balansgången mellan aktivister och väljare av att de senare blivit allt svårare att betrakta som en enhetlig grupp som kan nås med ett enhetligt budskap.

Katalys vill ha ett ideologiskt fokuserat parti som sätter intressekampen i centrum. De skriver:

Socialdemokraternas problem i den nya politiska samtiden är bristen på ideologisk konsekvens och tydlighet med vems intressen man försvarar och vems man utmanar. Under valet sträckte man sig åt alla håll: höger, vänster, frihetligt och auktoritärt.

Katalys har inte förstått utmaningarna som det fragmentiserade samhället ger stora breda ”catch all”-partier. Ett parti kan vara oerhört ideologiskt konsekvent – exempelvis Vänsterpartiet – men priset för detta är att under de senaste hundra åren ha legat strax under sex procent av väljarna. Partier som är bredare, och därmed stundtals mer pragmatiska, kan svinga sig upp mot de 50 procent som Socialdemokraterna fick revolutionsåret 1968 (då Vänsterpartiet för övrigt fick 3 procent).

Utmaning 5: Det är skillnad på skillnader och klyftor

Svensk vänster, inklusive Socialdemokraterna, har ett språkbruk som avslöjar ideologiskt grundade oklarheter. De kan säga att barn ska ”få utbildning”, inte ”skaffa utbildning”, de blandar ihop stat och samhälle, och framför allt: de förstår inte att det är skillnad på skillnader och klyftor.

En klyfta är ett svåröverbryggbart gap, medan en skillnad är lättare att hantera. Denna skillnad är inte enbart en semantisk jollighet, utan har stor betydelse för hur vi uppfattar problem, och vilka lösningar som kan vara för handen.

Från vänsterhåll brukar det exempelvis påstås att Sverige var som mest jämlikt 1980. Klyftorna har aldrig varit mindre. Sedan vidgades de igen, och i dag är vi det land i världen där ojämlikheten ökar mest.

Det resonemanget håller inte. Även om löneskillnaderna var minst på den tiden, var exempelvis högskolan inte utbyggd och vägen dit lika öppen. Det är ett exempel på en klyfta som i dag har fyllts igen. Eller ta alla de attityder till olika subgrupper i samhället som fanns 1980, som var monotont fördomsfulla och förtryckande. Det var en mentalitetsklyfta som marginaliserade människor på ett sätt som vi i dag inser är fasansfullt.

Per Albin Hansson har i några formuleringar som borde vara minst lika klassiska som hans berömda folkhemstal diskuterat värdet av att låta skillnader – till skillnad från klyftor – finnas i samhället:

Jämlikheten betyder likställighet men icke likformighet, lika rättigheter och möjligheter för alla och envar, men intet tvång till att använda dem på alldeles samma sätt. […] Jämlikheten skall icke leda till jämnstrukenhet, den skall i stället låta allting växa efter sin egenart.

En motsvarande tankegång finns i Socialdemokraternas program från 1960:

Kravet på jämlikhet innebär både ett krav på lika chanser för alla och på lika värde för alla, vilken sysselsättning och ställning de än har. Lika chanser måste framför allt betyda rätten och möjligheten att få utveckla sig efter sin personliga linje och sina egna anlag.

Socialdemokraterna slits mellan att försvara skillnader som är befogade och att angripa dem som är obefogade, den sortens skillnader som egentligen snarare är klyftor. Vad är rimligt att några har som andra inte har?

Partiet har närt löftet om ett framtida klasslöst samhälle, men drivit praktisk politik som snarare varit av socialliberal modell.

Socialdemokraternas lösning på dilemmat har varit att kräva att alla ska ha nog av det goda för att leva ett hyggligt liv: arbete åt alla och en lön att leva på. För att nå dit krävs kompensatoriska åtgärder så att den som föds i en mindre bemedlad familj inte automatiskt ärver föräldrarnas position. Åtgärderna handlar inte främst om att omfördela pengar utan att erbjuda ”hjälp till självhjälp”, exempelvis genom skolan.

Detta synsätt är inte givet inom socialdemokratin, eftersom det innebär att vi även i framtiden kommer att ha olika skikt i samhället. Mot detta står drömmen om ett klasslöst samhälle, där samhällsstegen försvunnit och alla är som en enda stor familj, utan hierarki eller socioekonomisk skiktning.

Länge har Socialdemokraterna lyckats balansera dessa två synsätt. Partiet har närt löftet om ett framtida klasslöst samhälle (socialism enligt några, kommunism enligt andra), men drivit praktisk politik som snarare varit av socialliberal modell, där den som är fattig men begåvad ska få chansen att skaffa sig en utbildning (inte ”få utbildning” som det ibland förvanskat framställs som). Alla ska kunna byta ”stånd” eller ”klass”, men den sociala hierarkin som sådan ska inte avskaffas.

Socialister i teorin, socialliberaler i praktiken, så har det socialdemokratiska receptet varit.

Frågan är vad dagens socialdemokratiska vänster sätter i stället, om något, för detta småborgerliga ideal?

I dag är det sällan socialdemokrater pratar om en ny samhällsordning. De har alltmer kommit att betona sitt försvar av den existerande ordningen, välfärdsstaten. Inom ramarna för den ska människor kunna förverkliga sig själva snarare än frigöra sig från klassamhället.

Just självförverkligandet är ett mål för politiken, fastslaget i partiprogrammet, som är gemensamt för alla partier i riksdagen utom Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna.

Detta är en stor förändring, historiskt, och så nära tanken på ”ideologiernas död” som vi kommit. Frågan är vad dagens socialdemokratiska vänster sätter i stället, om något, för detta småborgerliga ideal? Hos Katalys får vi inget svar på den frågan.

Utmaning 6: Vänstern förstår inte att skilja på ägande och kontroll

I Katalys valanalys står följande:

Resurser och makt har systematiskt omfördelats från det gemensamma till den ekonomiska och finansiella eliten, främst under borgerliga, men också socialdemokratiska, regeringar.

Att en finansiell elit tillskansat sig en oerhörd förmögenhet och att arbetarnas andel av den totala produktionen minskat de senaste decennierna är ingen revolutionär ståndpunkt. Även anständiga människor diskuterar behovet av beskattning för att sprida resurserna till fler – och kanske därigenom säkra den rådande ordningens överlevnad. Hotet från populismens krafter väcker helt enkelt breda funderingar på en annan omfördelning.

Det är inte detta som är problemet med citaten från Katalys, utan att tankesmedjan likställer ”resurser” med ”pengar”, och tycks tro att ägande är detsamma som kontroll.

Ägarna har genom lagstiftning, beskattning och avtal på arbetsmarknaden, gradvis frånhänts kontrollen över sitt ägande.

I själva verket har den traditionella socialdemokratiska strategin varit att låta bli kapitalägandet i sig, och i stället sikta in sig på hur kapitalet används. Ägarna har genom lagstiftning, beskattning och avtal på arbetsmarknaden, gradvis frånhänts kontrollen över sitt ägande.

Det som nu oroar många inom socialdemokratin är inte främst att möjligheten att kontrollera det nationella kapitalet har minskat genom globaliseringens krafter, och förstås nyliberalismens ondska, utan att den funktionssocialistiska taktiken inverterats av borgerligheten.

I själva verket har den traditionella socialdemokratiska strategin varit att låta bli kapitalägandet i sig, och i stället sikta in sig på hur kapitalet används. Ägarna har genom lagstiftning, beskattning och avtal på arbetsmarknaden, gradvis frånhänts kontrollen över sitt ägande. Det fungerar ungefär som när barnen i familjen tar körkort. Plötsligt har inte föräldrarna kontroll över bilen de äger; den används nämligen av någon annan. Det kallas funktionssocialism.

Det som nu oroar många inom socialdemokratin är inte främst att möjligheten att kontrollera det nationella kapitalet minskat genom globaliseringens krafter, och förstås nyliberalismens ondska, utan att den funktionssocialistiska taktiken har inverterats av borgerligheten.

Formellt är det offentlig sektor som ”äger” sjukhus, skolor, vårdinrättningar och allt annat som har med kommunikationer och drift att göra. Men arbetet utförs allt oftare av privata aktörer. Genom upphandlingar och avknoppningar har vi fått en funktionskapitalistisk ordning.

Det som nu oroar många inom socialdemokratin är att den funktionssocialistiska taktiken har inverterats av borgerligheten.

Vänstern klagar ofta över detta, men tycks inte vilja förstå hur det gick till. Borde inte den offentliga sektorn när den expanderade på sextio- och sjuttiotalet ha vinnlagt sig om att dels engagera medborgarna (”brukarna”) mer, dels se till att en anställning i det offentliga var betydligt anständigare än en anställning i det privata?

Detta är den olösta fråga som socialdemokratin fortfarande har att ta itu med. Den reträtten från ”det starka samhället” som partiet gjorde genom sin ”nyliberala” omsvängning på 80-talet var inte ett resultat av en ideologisk smitta från kapitalismen, utan bottnade i ett reellt samhällsproblem. Hur kan vi i det moderna samhället, med dess arbetsdelning, högt drivna tempo och dynamiska förlopp få människor att känna hemhörighet och kontroll över tillvaron? Det är nämligen inte först och främst en fråga om ägarskap.

Här är juryn fortfarande ute. Och vänstern har inga direkta förslag eftersom den inte har förstått problemet.

Utmaning 7: Att hantera att arbetarklassen gått högerut

Katalys konstaterar att socialdemokraterna tappat sina kärnväljare. Arbetarklassen har gått till högern, antingen Moderaterna eller Sverigedemokraterna. Vänsterblocket (S, V och MP) har cirka 40 procent av LO-väljarna. Högerblocket (M, KD och SD) är ungefär lika stora. Men något egentligt svar på frågan om dessa väljare alltid haft detta sentiment men ändå röstat på Socialdemokraterna, eller om de genomgått någon slags ideologisk metamorfos, det får vi inte.

Svårigheten att ge ett bra svar antyds när de skriver att ”sedan Sverigedemokraterna har tagit kapitalets sida i alla avgörande frågor representeras den ekonomiska elitens intressen nu av en tydlig riksdagsmajoritet på 205 mandat, nästan 60 procent”.

Således: sedan Sverigedemokraterna tagit kapitalets sida i kampen fick de arbetarklassens stöd och blev det näst största partiet inom LO-kollektivet. Det låter lite märkligt. Men framför allt värt att undersöka närmare än vad Katalys gör.

Köttgrytan som samhällsgrupper kämpar om plats kring är en bättre metafor än myrstacken där alla drar åt samma håll.

Den rekommendation Katalys ger till Socialdemokraterna är att artikulera intressekonflikterna i samhället, snarare än att försöka framstå som en kraft för sammanhållning och gemenskap. Rekommendationen vibrerar av den klassiska vänstertanken om klasskampen som en drivkraft för samhällsutveckling.

Det framstår även som ett avvisande av klassamarbetets filosofi, den som varit socialdemokratins credo. Socialdemokraterna har till skillnad från vänstern talat saltsjöbadiskt om att alla ska försöka dra åt samma håll. Motsättningar ska hanteras gemensamt, inte levas ut till en slutgiltig uppgörelse.

Förvisso går vänsterns resonemang att motivera. Det finns intressekonflikter i samhället. Köttgrytan som samhällsgrupper kämpar om plats kring är en bättre metafor än myrstacken där alla drar åt samma håll.

Men för Katalys verkar ändå inte konflikten om resurser vara utgångspunkten för de politiska rekommendationerna. Tankesmedjan verkar snarare se resurskonflikten som en ”bild” att mata folket med, samtidigt som arbetarrörelsen ska hålla fast vid den svenska modellens grundbult: klassamarbetet.

Det är en slags identitetspolitisk lösning som Katalys föreslår. Genom att få människor att kalla sig ”arbetarklass” – och tro att det finns tillräckligt med resurser att rekvirera så att hela Sverige kan leva, att alla kan få sina nödvändiga operationer, skolan fyllas av personal som ”ger” eleverna kunskaper, pensionerna ökar och lönerna blir rejäla – så kommer arbetarrörelsens storhetstid tillbaka. Genom att förmedla en bild av att någon tar våra gemensamma resurser och stoppar i sina egna fickor ska socialdemokratin erövra fler röster.

Denna politiska tankefigur är den som populismen använder sig av. Det finns resurser, men en konspiratorisk elit har berövad folket frukterna av deras arbete.

Så länge människor har föreställningen att de är lurade av en elit kommer missnöjet inte bara att riktas mot kapitalisterna, utan också mot politikerna och den offentliga sektorn.

Vad Katalys missar är att så länge människor har föreställningen att de är lurade av en elit – en känsla som det finns goda skäl att ha – då kommer missnöjet inte bara att riktas mot kapitalisterna, utan också mot politikerna och den offentliga sektorn. Folk är lika irriterade över profithungriga vårdbolag som de är över fackpampar som åker på lyxresor, ineffektiv polis och bidragsslösande kommuner. De folkliga dygderna är skeptisk till all slags överhet.

Katalys verkar inte heller förstå den stora förändring som skett sedan Socialdemokraternas storhetstid, att den mediala logiken trängt ut den partistiska förståelsen av samhället.

Det handlar inte bara om den mediala bild av tillvaron som även bär fram dagens populism, att dolda makthavare styr tillvaron för oss, att deras frossande måste avslöjas och en stor upprensning måste ske. Vi har, som någon sagt, förflyttat oss från en folkrörelsebaserad demokrati till en publikdemokrati. Denna publik är inte passiv och nöjer sig inte med att beskåda politiken. Den är interaktiv, skriver elakheter i kommentarsfält, startar digitala sekter, producerar själv media och tvekar inte att också gå att rösta, även på radikala förslag och obskyra kandidater.

Känslan som Katalys vill odla – att tillvaron är en kamp om resurser – är det inget fel på. Men tankesmedjan misstar sig om den tror att det enbart är en konflikt mellan klassisk ”arbetarklass” och ”kapitalister”. Det är mer troligt att vi får en kamp mellan dem som arbetar och dem som inte arbetar. Det kommer knappast att vara till fördel för den som hävdar att skattehöjningar är en garanti för en bättre tillvaro.

Utmaning 8: Att hitta huvudmotsättningen i dagens samhälle

Den stora frågan i dagens röriga politiska situation är vilken som är den avgörande motsättningen i samhället.

Några hävdar att den alltjämt går mellan socialister och borgerliga, att det är vänster som står emot höger, med ett förvirrat opålitligt mittengäng som har svårt att ta ställning.

Andra ser en ny huvudmotsättning växa fram: den mellan försvararna av den liberala demokratin och globala marknadsekonomin, och de populistiska traditionalistiska krafter som upprättar auktoritära demokratier med nationalistiska förtecken.

De som gör den traditionella tolkningen av vad som är den stora politiska uppgiften kommer att se Katalys rapport som en bekräftelse – antingen som en varning för att socialisterna nu rustar för en offensiv, eller som en uppmuntrande signal om att det våras för vänstern.

Katalys föreställer sig att starka ambitioner fäller avgörandet och den bestämmande drivkraften för utvecklingen.

Budskapet som Katalys har är att det med en ”motreformation” går att bestämma en annan riktning på samhällsutvecklingen. Det gjorde kapitalisterna i början av 80-talet; genom opinionsbildning och idog envishet baxade de samhället en annan väg. Går det på ett sätt så går det på ett annat. De grundläggande strukturella förändringarna är inte intressanta. Katalys föreställer sig att starka ambitioner fäller avgörandet och den bestämmande drivkraften för utvecklingen.

Politik är att vilja, inte att kunna.

Katalys beskriver det som att det brutaliserade samhälle vi lever i – Katalys tycker att Sverige mer liknar Brasilien än Norge – är konsekvensen av politiska beslut tagna på 80-talet. Men, beklagar Katalys, detta diskuteras inte så ofta, utan i stället uppfattar människor sådant som invandring som förklaringen till allt elände. Egentligen är det nyliberalismen som gjort att offentlig sektor minskat och att allt större ansvar lagts på individen att försörja sig själv, och där är orsaken till samtidens elände.

För Katalys verkar ekvationen vara enkel att lösa ut: Sänkt skattekvot ger mer ojämlikhet. Höjd skattekvot ger lägre brutalitet.

Dagens vänster har en tydlig idealistisk dragning. Den har bytt ut Marx mot Jesus.

Katalys studie använder sig av en stor mängd data, bitar av information som var för sig äger sin riktighet, men som valts ut och sammanställt i syfte att stärka tesen att dagens samhälle är produkten av medveten ideologisk påverkan, och framför allt att utvecklingen hade kunnat undvikas om en annan vilja varit förhärskande.

Den historieskrivningen är ett medvetet försök att hitta en konspiration i det förgångna. Dessutom förtränger den att besluten på 80-talet försökte hantera problem som tidigare politiska beslut förorsakat. Avregleringarna var ämnade att frigöra utveckling ur ett stagnerande samhälle, och de svarade mot väljarnas önskemål.

Dagens vänster har en tydlig idealistisk dragning. Den har bytt ut Marx mot Jesus. Det som avgör är den politiska viljan. Godheten. Den faktiska utvecklingen i samhället drivs av makthavarnas ambitioner, medan de underliggande samhällsförändringarna – teknologi, produktionskrafter, människors mentalitet – inte är lika viktiga. Tron kan försätta berg!

Vi som är mer lagda åt det historiematerialistiska hållet ber att få anmäla en avvikande uppfattning.

---

Stig-Björn Ljunggren, Fil dr i statsvetenskap, Uppsala, med vissa socialdemokratiska böjelser.