Är flyktingen en människa?

”De sista svenskarna lågo/i blod och trasor på stäppen. /De lyfte sitt huvud och sågo/och ordet skälvde på läppen”, diktade Verner von Heidenstam för mer än hundra år sedan.

Historiskt sett har tolkningarna av krigets brutala verklighet tenderat att överlåtas till författare och poeter. Ofta har tolkningarna varit förskönade skildringar av befälhavarnas och soldaternas öden. Men diktens natur tenderar att tillföra ett stråk av romantik även där det inte funnits annat än smuts och blod att hämta.

Eftersom diktarna nästan alltid varit män fattades dessutom kvinnornas och barnens perspektiv. Därför har svaret på frågan om hur det egentligen står till med krigets olycksbarn historiskt sett varit luddigt.

Litteraturen skapade distans till lidandet. Den moderna tekniken omkullkastade den ordningen. Krigets sinnesintryck kan i dag intas på Twitter, där bildernas mängd och grafiska brutalitet slår Heidenstams sorgsna lunk med hästlängder. Avståndet är förintat – men nya problem har uppstått.

Hungern efter underhållningsvåldet är till synes oändlig.

I Aleksander Motturis roman Onåbara (2018) möter vi en ung syrisk dokumentärfilmare som flyr till Sverige i samband med kriget. I det nya landet träffar han en författare som påstår sig vara intresserad av att skriva hans livshistoria. Problemet är att författaren endast vill höra om hemskheterna på flyktingförläggningen och ögonvittnesskildringar från krigets vardag.

Hungern efter underhållningsvåldet är till synes oändlig. Motvilligt dras den unge mannen ner i träsket, där han gång på gång tvingas till självömkande skildringar av kriget, flykten, smärtan. Åhörarna ser på honom som ömsom ett offer, ömsom en konsumtionsvara, ömsom en trofé att nyttja för godhetssignalering.

Romanen fångar tanken om hur människorna vars tragiska berättelser översvämmar nyhetsflödet kan betraktas av utomstående.

Krisrapporteringen har förändrats. Genom pushnotiser, tweets och liveuppdateringar slår historiens vingslag i realtid. Krig, naturkatastrofer, olyckor – hela världens misär finns i våra telefoner.

Naturligtvis behöver vi snabb på-plats rapportering. Naturligtvis behöver vi de fasansfulla bilderna. Hur annars kan resten av världen medvetengöras om vad som pågår.Problemet är snarare den avtrubbningseffekt som uppstår av informationens hastighet och volym. Och när vi avtrubbas blir det svårare att påminna sig själv om att det trots allt är människor det handlar om.

Bilder på förvridna lik och gråtande barn chockerar och förfärar den första, andra, kanske tionde gången man tittar på dem. Men efter bild nummer hundra i flödet är det svårt att bry sig på samma sätt.

Rapporteringen måste likväl fortsätta. Informationen pumpas ut. Nya och mer chockerande bilder tas för att upprätthålla vårt intresse för konflikten.

Ibland kan det bli riktigt osmakligt. Ta Expressens reportage från ukrainska Irpin. I en fotoserie med tillhörande filmklipp syns flyende civila. Människor med grå ansikten går på rad med händerna i luften, längs en väg kantad av lik. På en av kropparna har byxorna åkt av och det är denna sorgliga förnedring tidningens fotograf går loss på, från olika vinklar.

Det sägs att en bild säger mer än tusen ord. Problemet är att ibland behövs de tusen orden. 

Varför räckte det inte med en bild? Eller helst ingen alls, av ren respekt? I stället gjordes den döda till både en symbol för mänsklighetens fasor och underhållningsvåld, utan att ha bett om det. En produkt för resten av världen att känna en sekundlång magsmärta över, innan det är dags att skrolla vidare i flödet.

Det sägs att en bild säger mer än tusen ord. Problemet är att ibland behövs de tusen orden. Kontext och djup är oumbärligt när det handlar om människor.

”Jag vill skildra allt det andra, det vanliga, ibland till och med det glamourösa livet som nu håller på att gå mig förlorat…” utropar Motturis protagonist förtvivlat. Det lilla livet, som krossas gång på gång i de 30 sekundersklipp vi lajkar för att stilla det dåliga samvetet, vem tar ansvaret för att skildra det? Bortom blodet, skräcken och döden?

Soldater och flyktingar är varken siffror eller underhållningsvåld. Ibland behöver vi påminna oss själva om det.