Janerik Larsson: Amerikanerna har alltid fruktat Asien

Efter att den svenske journalisten och Japan-kännaren Håkan Hedbergs bok ”Japans revansch” publicerades kom den snabbt att översättas till engelska. Japan’s revenge gavs ut 1972, och omslaget som fortfarande kan studeras på Amazons hemsida visar en segerpall med Japan på förstaplatsen. Japanen klappar Uncle Sam på huvudet men denne ser inte alls nöjd ut på plats två.

Än mer obegripligt ur dagens perspektiv är att man på tredjeplatsen finner, inte EU, utan Storbritannien – britterna gick med i EU först året därpå.

Jag bodde i USA några år på 1970- och 1980-talen och minns väl den skräck som fanns i amerikansk debatt över det faktum att landet höll på att både köpas upp och utkonkurreras av japanska företag. Under ett besök i Washington DC nyligen påminde James Pethokoukis på American Enterprise Institute mig under en lunch om det perspektivet. Detta var en observation som gled förbi i lunchsamtalet, men efteråt har jag med hjälp av googlande återupptäckt minnena från den tiden.

Den fråga man i dag kan ställa sig är om USA:s aktuella Kina-skräck är en sentida variant av samma omotiverade fenomen. Jag ska inte gå in på just den frågan, men Johan Norberg berörde perspektivet nyligen i Smedjan. Han skrev om utgångspunkten för dagens Kina-debatt som är lika felaktig som 70- och 80-talets Japan-skräck:

Den nya berättelsen om Kina, som jag numera hör både från höger och vänster, populister och etablissemang, går ungefär så här: När vi handlade fritt med Kina tog de våra jobb, sänkte våra löner och lade våra industrier i ruiner. Vi reducerade oss till nyttiga idioter i kommunistpartiets långsiktiga plan för landets uppgång. Vi trodde att handeln skulle demokratisera Kina, men i stället har vi fått en rikare och farligare fiende. För att inte förlora det geopolitiska nollsummespelet måste vi nu lära oss av Kinas framgång och själva tillämpa en mer aktiv näringspolitik och repatriera viktiga värdekedjor. (- – -)

Att vi förlorar fabriksjobb beror inte på import, utan på att vi klättrar i värdekedjan när vi tillägnar oss mer utbildning och kapital. Industriproduktionen har nästan fördubblats i Sverige och USA sedan 1980. Om varje arbetare producerade en konstant mängd hade vi alltså behövt fördubbla antalet industriarbetare sedan dess. Men vi har förstås blivit mycket mer produktiva. Det var maskinerna som tog jobben, inte kineserna. (- – -)

Anledningen till att Kinas reformister tyckte att ett WTO-medlemskap var så viktigt var att utländsk konkurrens skulle disciplinera de kinesiska företagen och tvinga dem att ständigt uppgradera teknik och metoder. Om vi någonsin har något att lära av Kina är det här. Öppenhet är inte någon slags uppoffring, utan ett sätt att göra oss själva starkare.

I mitten av 00-talet hade planekonomin i Kina brutit samman och landet hade ingen industripolitik. Det var gräsrotskapitalister och entreprenörer som skapade den kinesiska framgångsvägen.

Den japanska framgången hade en stabilare och mer långsiktig grund men det riktigt viktiga är här att konstatera att det inte var statliga planer, utan skickliga företag som byggde det japanska välståndet.

Norberg konstaterar att detta är helt fel ögonblick för västvärlden att förlora självförtroendet och överge sin tradition av öppenhet och frihandel av missriktad tro på kommandoekonomins överlägsenhet. Ett sådant historiskt misstag skulle nog vara det enda som skulle kunna realisera Xi Jinpings bisarra dröm om att västerlandet är på dekis.  

Det var inte statliga planer utan skickliga företag som byggde det japanska välståndet.

Varför har USA glömt vad man kan lära sig av Japan/USA-relationen på 70- och 80-talen? Det finns flera förklaringar till detta. 

Protektionismen var stark i USA före andra världskriget och den återkom på 70-talet. Oljepriskriserna är en förklaring till känslan av otrygghet,  men misslyckade krig  – Vietnam, Afghanistan, Irak –  hör definitivt till det som framkallat den ängslighet som gjorde Donald Trump till president. Hans helt misslyckade handelspolitik har tyvärr övertagits av den svaga Biden-administrationen.

Precis som i fallet USA–Japan är det dock populistisk okunnighet om ekonomi som är den verkliga förklaringen till USA:s räddhågsenhet inför dagens Kina.  Japan hade sedan 1950-talet ökat produktiviteten, inte minst i bilindustrin, och efter oljeembargot 1973 samt den iranska revolutionen 1979 hade de stora amerikanska bilarna blivit mindre attraktiva på hemmamarknaden. Mellan 1975 och 1982 ökade den japanska andelen av den amerikanska bilmarknaden från 9,4 procent till 22,6 procent.

Detta blev en del av ett växande amerikanskt handelsunderskott. Resultatet blev att det japanska dollarinnehavet växte och för dessa köpte japanska företag bland annat en rad kända byggnader i USA – exempelvis Rockefeller Center. Underskottet i handelsbalansen ersattes därför av ett överskott i betalningsbalansen.

Protektionismen var stark i USA före andra världskriget och den återkom på 70-talet. 

Detta tycks vara helt omöjligt att förklara i en amerikansk politisk debatt som enögt stirrat på handelsbalansen och inte förmått se uppsidan med betalningsöverskottet. Andra faktorer som den breda debatten undviker inkluderar det amerikanska överskottet i tjänstehandeln. Därtill kommer produktivitetens centrala roll.

Debatten i kongressen är då som nu fylld av vänster- och högerpopulism, vars företrädare på 1980-talet alltså använde formuleringar som att USA hotades av ”ett ekonomiskt Pearl Harbour”.

Det finns andra viktiga aspekter att beakta i dagens debatt om Kina – till exempel Taiwan-frågan – men det finns all anledning att nu dra lärdomar från den gamla debatten om hotet från Japan.