Alla förlorar när miljöpolitik blir ett elitprojekt

När miljöfrågor förvandlas till livsstilsprojekt och klassmarkörer för den övre medelklassen riskerar de inte bara att alienera stora delar av befolkningen, de riskerar också att motverka miljörörelsens syften. Bensinupproret 2.0, Sveriges genom tiderna största Facebookgrupp, som i skrivande stund samlar fler medlemmar än vad Miljöpartiet samlade röster i höstens riksdagsval, är ett av många tecken i tiden på den ökande klyftan mellan de politiska och mediala eliterna och de som drabbas av den förda politiken.

Det är en politik som är utformad för att gynna den urbana medelklass som den beslutsfattande och mediala eliten i stor utsträckning själv tillhör, och aktivt missgynna den tredjedel av befolkningen som bor utanför storstäderna. De höjda bränslepriserna slår mot den stora andel av befolkningen som är beroende av bilen för sina vardagliga transporter. Som jag skrivit om tidigare i Smedjan sker nästan åtta av tio persontransporter med personbil. Politikernas favorittrafikslag, den spårbundna trafiken, utgör endast tio procent av persontrafiken och är därför av begränsad betydelse – förutom i storstäderna, där politikerna oftast själva bor.

Ett annat transportslag som omhuldas av den politiska och mediala klassen, cykeln, står endast för en procent av persontransporterna och är således av närmast försumbar betydelse. Det är svårt att tro när man lyssnar till den politiska debatten där cykelentusiaster har givits ett oroväckande stort utrymme. Bilisterna har inte något annat alternativ än bilen och är därför tacksamma att ge sig på för en finansminister. De kommer de att fortsätta att köra oavsett hur mycket politiken kramar ur dem. Därför är bränsleskatterna också värdelösa ur ett miljöperspektiv. Trafiken kommer inte att minska, men många med redan små marginaler kommer att göras fattigare.

Motståndet mot inrikesflyget har en liknande dimension eftersom det riskerar att skära av våra norra landsändar. Att människor i Stockholm ska diktera villkoren för dem i Norrbotten och Västerbotten sticker naturligtvis i ögonen på de senare. Att det svenska flygandet är en så försvinnande liten del av det totala flygandet att indragna flyglinjer till Norrland inte ens gör skillnad på marginalen bekräftar också att stora delar av den förmenta klimatpolitiken utgörs av symbolpolitik, meningslös på alla andra sätt än att ge en känsla av tillfredsställelse hos dem som betraktar sig på den goda sidan av samtiden.

Andra har jämfört literpriset på bensin med priset på glass (som om någon behövde 17 glasstrutar för att ta sig till och från jobbet).

Inte bara bränsleskatterna är designade för att slå mot människor utanför den välbärgade innerstadsbubblan. Även fordonspolitiken är utformad för att gynna den som har råd att köpa en ny bil och missgynna dem som är hänvisade till andra- och tredjehandsmarknaden.

Retoriken dryper dessutom av nedlåtenhet och klassförakt. Ett exempel är när Dagens Nyheters politiske chefredaktör Per Svensson i en text om bensinupproret på fullt allvar liknade priset på en liter bensin vid priset på en halv kaffe latte, eller när Aftonbladetkolumnisten Malin Wollin slog fast att det ”är ingen rättighet att bo på landet”. Andra har jämfört literpriset på bensin med priset på glass (som om någon behövde 17 glasstrutar för att ta sig till och från jobbet).

Den här nedlåtande retoriken vittnar om att syftet med opinionsbildningen inte är att övertyga meningsmotståndare. Syftet med texterna i Aftonbladet och Dagens Nyheter är att markera avstånd mot den oborstade pöbeln, som inte har råd att köpa en ny laddhybrid och som bekymrar sig mindre över priset på latte än priset på bensin.

För den som tar miljöfrågorna på allvar är den här typen av nedlåtande retorik givetvis kontraproduktiv. För en växande del av befolkningen har miljöpolitik kommit att förknippas med ett elitprojekt som gör mer skada för dem själva än nytta för miljön, medan de som fattar besluten ständigt tycks komma lindrigare undan.

Ifrågasätter någon de allt mer auktoritära politiska förslagen blir vederbörande snabbt anklagad för att inte bry sig om miljön

När Miljöpartiets nyvalda språkrör Per Bolund i SVT:s Agenda föreslog att de som bekymrade sig över bränslepriset alltid kunde köpa en elbil i stället, avslöjade han hur långt från vanliga människors verklighet de politiker som driver den förda politiken befinner sig. När de välbärgade köper nya bilar och drar fördel av subventionerna är det någon mindre välbeställd som köper deras gamla bil och drabbas av straffskatterna.

Det är också viktigt att komma ihåg att de som nu framför kollektivistiska lösningar på miljöproblemen, alltid har förespråkat kollektivistiska lösningar, oavsett problem. När den gamle kommunisten Torbjörn Tännsjö vill avskaffa demokratin för klimatets skull, så är det klimatargumentet som är det nya, inte avskaffandet av demokratin. När politiker på vänsterkanten vill höja bränsleskatterna med klimatet som förevändning så är det förevändningen som är det nya, inte skattehöjarpolitiken.

Ifrågasätter någon de allt mer auktoritära politiska förslagen blir vederbörande snabbt anklagad för att inte bry sig om miljön. Trots att den förda politiken i bästa fall är meningslös och i värsta fall kontraproduktiv, har den som förespråkar andra alternativ kommit att framställas som fiende till miljön. Detta riskerar dock att bli en självuppfyllande profetia om den nedlåtande retoriken och förda politiken fortsätter att alienera allt större befolkningsgrupper från miljödebatten.

Föreställningen att diktatur och socialism skulle vara lösningen på miljöproblem är både farlig och befängd. Socialistiska ekonomier och auktoritära diktaturer har ett förfärande track record vad gäller miljöpåverkan. Bäst har miljöproblem kunnat hanteras i demokratiskt styrda marknadsekonomier.

Det är i marknadsekonomiska demokratier som man bäst kommit till rätta med förgiftade floder, nedskräpning, dumpning av giftigt avfall och försurning av sjöar och skogar. Det är i demokratiskt styrda marknadsekonomier som man med hjälp av handel med utsläppsrätter lyckats få ned utsläppen av växthusgaser. Hur västvärlden under 1900-talet har hanterat andra miljöproblem är ett exempel att ta efter, också i klimatfrågan. De socialistiska samhällenas miljöinsatser fungerar bäst som avskräckande exempel. Därför är det beklagligt att den gröna rörelsen väljer att slå in på den auktoritära och kollektivistiska väg som misslyckats så många gånger förut.

Tyskland, Europas ekonomiska motor, hade kunnat ha lika fossilfri elproduktion som Sverige, om inte Miljöpartiets systerparti de Gröna drivit på för en avveckling av kärnkraften.

Sverige har begåvats med en i princip helt fossilfri elproduktion, tack vare vattenkraften och kärnkraften. Hade vi inte avvecklat stora delar av kärnkraften för att satsa på ineffektiv och osäker vindkraft hade vi kunnat vara en nettoexportör av grön el. Nu hotar i stället elbrist i delar av landet, vilket i förlängningen hotar framtida industrietableringar och därmed landets ekonomiska grundval.

Hur kontraproduktiv den känslodrivna miljörörelsen är, som hellre skambelägger landsbygdens befolkning än driver på för fossilfri elproduktion, framgår av det tyska exemplet. Tyskland, Europas ekonomiska motor, hade kunnat ha lika fossilfri elproduktion som Sverige, om inte Miljöpartiets systerparti de Gröna drivit på för en avveckling av kärnkraften. Nu bygger landet i stället ut sin kolkraftsproduktion.

Miljöfrågorna är globala och det är lätt att bli dyster när man tar in den stora bilden. Asle Toje skriver i sitt reportage från Indien om hur Indiens expanderande ekonomi med ökande utsläpp de kommande åren riskerar att äta upp hela den övriga världens klimatåtgärder. Det är utvecklingen i länder som Indien och Kina som avgör huruvida mänskligheten globalt kommer att lyckas med att hantera utsläppsfrågorna. Inte ens om vi lade ned alla flyglinjer till Norrland, skrotade alla svenska bilar och avfolkade hela den svenska landsbygden skulle det göra någon skillnad globalt, ens på marginalen.

Betyder det att det är meningslöst att göra något över huvud taget? Naturligtvis inte. Det finns många skäl att minska fossilberoendet varav utsläppen är ett. Ett annat är säkerhetspolitiken. Ett tredje är att vi bör sluta stoppa pengarna i fickorna på några av jordens värsta stater, som dessutom exporterar sina fundamentalistiska ideologier över världen.

En fjärde är att precis som våra västerländska samhällen har utgjort förebilder för hur man skapar välstånd på en nivå som saknar motstycke i mänsklighetens historia, kan vi också sträva efter att vara det när det gäller att skapa välstånd med mindre negativ miljöpåverkan. Genom att utveckla och implementera nya och bättre lösningar kan vi förhoppningsvis påverka även de länder där avgörandet står att göra detsamma. Lyckas vi inte med det är vi alla dömda oavsett hur mycket självspäkning som vi än ägnar oss åt.

Abstrakta och uppifrån pådyvlade resonemang tenderar att alienera människor snarare än engagera dem.

Självklart är det bra att den svenska bilparken byts ut mot nyare och renare bilar, men en politik som konsekvent missgynnar låg och medelinkomsttagare och konsekvent gynnar dem som har råd att köpa en Tesla eller en laddhybrid kommer att få människor emot sig. elbilssatsningarna ter sig dessutom märkliga i ljuset av en energipolitik som skapat en överhängande risk för brist på just el.

Utbyggnad av ny kärnkraft, slopade subventioner till ineffektiva energislag som vindkraft som snedvrider konkurrensen och hämmar utvecklingen och fortsatt utvecklande av biodiesel, är några av vägarna framåt.

Den som vill ta del av konkreta exempel på framgångsrik miljöpolitik med andra utgångspunkter än den auktoritärt populistiska rekommenderas två böcker, en av en konservativ och en av en liberal författare. Konservative brittiske filosofen Roger Scrutons Green Philosophy är en välargumenterad plädering för en miljöpolitik som måste börja i människors närmiljö. Abstrakta och uppifrån pådyvlade resonemang tenderar att alienera människor snarare än engagera dem.

Mattias Svenssons Miljöpolitik för moderater (titeln är missvisande, den borde läsas av alla som är intresserade av miljöfrågor) ger en lång rad exempel på miljöproblem som hanterats på andra sätt än vad den auktoritära delen av den gröna rörelsen förespråkar. Miljöfrågorna behöver frihetliga svar, inte kollektivistiska och auktoritära lösningar.