Den här tiden på året präglas samhällsdebatten som vanligt av hätska diskussioner om svenskhet. En stor del av förvirringen beror på att begreppet svensk syftar på tre helt olika identiteter, som kan överlappa och sammanfalla, men som inte behöver göra det. Etnicitet, nationalitet och medborgarskap är tre olika saker, och det är bara en som angår politiker.
Den så kallade GAL/TAN-skalans föreslagna åsiktskomplex har mycket litet med verkligheten att skaffa. Det finns till exempel inget som tyder på att gröna partier skulle vara mer frihetliga; tvärtom har Miljöpartiet stått för många av de mest auktoritära politiska förslagen. På samma sätt finns inget samband mellan traditionella värderingar och auktoritär nationalism.
Moderaterna försöker för fjärde gången vinna väljare genom att i retoriken ställa sig så nära Socialdemokraterna som möjligt. Men det politiska landskapet är annorlunda nu än 2006 och 2010 och väljarkåren står i stor utsträckning till höger om sina partier. Moderaterna har allt att vinna på att stå upp för sin egen ideologi i stället för att imitera andras.
Jordan B Peterson har på kort tid blivit något av en akademisk rockstjärna. Hans bok 12 rules for life har blivit en storsäljare. Stefan Olsson har läst en rörig bok som både försöker vara en psykologisk självhjälpsskrift och ett filosofiskt och politiskt verk, men som ändå säger något viktigt om hur människans biologiska arv kan tyglas med urgamla berättelser.
Flera liberaler har börjat definiera sig själva som framtidsoptimister och resten av oss som bittra pessimister. De glömmer att deras egen ideologi (och den positiva utveckling de hyllar) bygger på skepsis mot makten, mot utopier och i viss mån även mot människor.
Med vilken rätt fattar dagens politiker beslut för morgondagens generationer? Och omvänt, vilken rätt har vi i dag att kasta bort tidigare generationers visdom? Patrik Strömer har läst Thomas Paines snart 240 år gamla stridsskrift för en demokrati styrd av medborgarnas vilja, inte nedärvda traditioner.
Marknadsekonomi och liberalism existerar inte i ett vakuum utan vilar på en filosofisk och moralisk grund. Sedan marknadsliberalismen under 1980-talet ingick ett resonemangsäktenskap med postmodernismen har dess företrädare haft svårt att hitta tillbaka till sina intellektuella rötter.
Föreställningen om att västvärlden har splittrats mellan dem som ”överger sitt land” och dem som ”blir kvar” har fått vingar sedan David Goodhart gav ut sin bok The Road to Somehwere: The Populist Revolt and the Future of Politics. Det är en falsk, och farlig dikotomi. Behovet att ge sig ut i världen är lika existentiellt som behovet av lokalt förankrad identitet – och oftast hör de ihop.
Den politik som dagens liberaler driver – EU, Macrons försök att få bukt med falska nyheter och så vidare – tyder på en övertro på människans förmåga till förnuft och godhet. Det skriver Jacob Sidenvall, som svar på Ulf Öfverbergs replik.
Dagens konservatism tar avstånd från liberal frivillighet, och sätter gruppen – vare sig det är kultursfären, nationen, könet eller religionen – före individen. Det menar Ulf Öfverberg, som replik på Jacob Sidenvalls kulturtext om de båda ideologierna.
Författaren Thomas Engström och ledarskribenten Lisa Magnusson efterlyser en konservatism som går ut på att bevara den liberala samhällsordningen. En sådan konservatism riskerar dock att stanna vid en fin gest, menar Jacob Sidenvall och pekar på att dagens liberalism tenderar att undergräva det sammanhang den sprungit ur och därmed också sina egna förutsättningar.
Populisterna måste mötas på sin egen planhalva, genom att också liberaler tar sig an och visar förståelse för oro och missnöje hos vanligt folk. Även när den innehåller sakfel. Det menar filosofen John Tomasi, som besökte Sverige i november i samband med Mont Pelerin-sällskapets årliga konferens, vars tema i år var populism.
De stabila partisystem som dominerat Europa gungar på många håll. Auktoritär populism är i dag den tredje politiska kraften. Vi behöver en diskussion om vad som kan komma i stället – och om den djupa staten, skriver Karin Svanborg-Sjövall i den andra texten om den borgerliga debatten om samhällskontraktet.
Elitförakt och ökad misstänksamhet mot en juridifiering av politiken vittnar om ett skifte i synen på folkviljan. Behövs en konservativ broms till den liberala elitens dominans? I två texter skriver Karin Svanborg-Sjövall om hur 2017 års debatter om samhällskontraktet blottar nya konfliktlinjer inom borgerligheten.
Populism är vad man får när man blandar en väldigt gammal och en väldigt modern idé: att samhället är ett nollsummespel, och majoritetsstyre. Den göds av en övertygelse att allt blir sämre – och just därför är olyckskorpar det sista vi behöver. Mattias Svensson har träffat Deirdre McCloskey, professor i bland annat nationalekonomi och historia, för att tala om populism, liberalism och en hoppfull framtid.
När Emmanuel Macron valdes till Frankrikes president fanns varningstecken. Ett tal i tisdags visade att hans vänsterlutande och EU-federalistiska linje har blivit ännu tydligare. Ändå är hans liberala fans snarast obekymrade. När Macron svänger bort från den frihetliga linjen verkar Europas liberaler vara beredda att svänga efter.
Om moderaterna i längden kan vara både ett liberalt och konservativt parti är något som på sistone debatterats. Ja, svarar statsvetaren och den socialdemokratiske debattören Stig-Björn Ljunggren, som hävdar att det vi ser inom moderaterna – är inte enbart två parallella ideologier utan snarare en sammansmältning till en självständig liberalkonservativ (och moderat) partidoktrin.
Liberalkonservatism innebär inte en kompromiss mellan två motstridiga ideologier, utan en helhetssyn på samhället där politikens roll enbart är att tillhandahålla ett ramverk medan fria medborgare forar samhällsutvecklingen. Det skiljer den från socialliberalismen som ser politiken som drivande i samhällsutvecklingen och inte drar sig för att reglera människors privatliv.
Centerkvinnorna, ett förbund som gör anspråk på att vara liberalt, vill censurera bort pornografi från internet. Det är långt ifrån första gången moderna liberaler intar ståndpunkter väldigt långt från liberalismens ursprung. Termen "liberal" har blivit så urvattnad att den kan appliceras på i princip vad som helst.
Det finns en riksdagsmajoritet för gårdsförsäljning, men den goda nyheten har en bitter bismak: Rädslan för att sätta sig emot Systembolaget finns kvar. Alliansen måste våga ifrågasätta alkoholpolitikens heliga ko.