Under 1900-talets första decennier gjorde liberaler och socialdemokrater gemensam sak för att hänga av högerns inflytande. Konsekvensen blev att borgerligheten förlorade problemformuleringsprivilegiet. Det är en utveckling som ser väldigt bekant ut hundra år senare, skriver nationalekonomen Anders Bergeskog.
För inte så längesedan satte Centerpartiet en ära i att stå höger om Moderaterna i flera frågor. Nu hjälper Centerpartiet med sin EU-valkampanj mot ”högerpopulism” i stället Socialdemokraterna att sprida narrativet att högern i allmänhet inte är att lita på, skriver centerpartisten Niklas Svanlindh.
Ett samtal mellan en svensk socialliberal och en dansk nationalkonservativ blir ett experiment i borgerlig sammanhållning. Carl-Vincent Reimers har träffat den danske författaren Kasper Stövring.
Emma Carlsson Löfdahls (L) utnyttjande av skattebetalarnas pengar blir värre av att hon är borgerlig. När man verkar för ett samhälle där den som kan ska försörja sig själv, blir det desto viktigare att inte bryta mot den principen. Ingen gillar en hycklare.
På kort sikt ser det ut att finnas mycket positivt i den uppgörelse som slutits mellan C, L, S och MP. På längre sikt spelar dock partierna ett högt spel. Isoleringsstrategin är inte hållbar, skriver Karin Svanborg-Sjövall.
Varför behövde egentligen Anna Kinberg Batra avgå? Det som gör hennes nya memoar läsvärd är tyvärr inte svaret på den frågan. Inifrån är en fängslande personlig berättelse om de 997 dagarna Kinberg Batra var partiledare och en intressant inblick i livet som topp-politiker, men den är också ett försvarstal. Ett försök till upprättelse helt byggt på pathos som faller på avsaknaden av substans.
Vid första anblicken kan det verka som att arbetarrörelsen socialiserade Sverige. I själva verket bär dock borgerligheten en stor skuld för socialiseringen. Svensk näringslivshistoria lär oss att det farligaste inte är när socialistiska partier driver socialistisk politik, utan när nominellt icke-socialistiska partier gör det – för då finns det ingen som säger emot.
För 35 år sedan gick tiotusentals svenskar ut på gatorna för att protestera mot vänsterns försök att beröva svenska företagare sina företag. Uppslutningen bakom äganderätten var beundransvärd, men när man ser den frihetliga rörelsen i dag börjar man undra: Behöver det verkligen gå så långt som till löntagarfonder för att högern ska stå upp för äganderätten?
Varför tappar borgerliga partier i opinionen? Borgerligheten är till sin natur ett frihetsprojekt. Om de borgerliga partierna inte förstår att deras existensberättigande är att verka för att skydda individ och civilsamhälle från politiska ingrepp finns ingen anledning att rösta på dem.
Att de traditionella maktpartierna går kräftgång i opinionen är inte ett tecken på en demokrati i kris, utan på ett partipolitiskt etablissemang som distanserat sig från medborgarna. En demokrati kan inte vara beroende av enskilda partier för att fungera. Kanske kan de gamla maktpartiernas kris tvärtom leda till den vitalisering som demokratin behöver.
Medelklassen kvävde popkulturen, skriver Martin Aagård och Natalia Kazmierska i en ny bok. I själva verket var det dock inte småborgerlighet och medelklassvärderingar som fick finkulturen att äta upp populärkulturen, utan den reflexmässiga progressivismen.
När borgerliga företrädare blir mer upprörda över bengaler på fotbollsläktarna än över brinnande bilar i förorten beror det på vad som på samma gång är borgerlighetens styrka och svaghet: präktigheten. Samma skötsamhetsmoral som borgerliga frihetsideal vilar på riskerar att slå över i präktighet och intolerans gentemot dem som tänjer på ramarna.