Ajöss till det kommunistiska spöket?

Det finns tre lämpliga argumentationslinjer för den som vill klämma till en vänsterpartist.

Den enklaste är självfallet att dra kommunistkortet. Påminna dem om deras förflutna och göra det med samma frenesi som de själva ältar Sverigedemokraternas bakgrund. Vänsterpartistens bästa svar på detta brukar vara att uppmana alla att se framåt, alternativt att erbjuda en veckoslutskurs som kan reda ut vad realsocialismens vedermödor egentligen handlade om.

En annan mer tydlig markering mot Vänsterpartiet är att de under 100 års intensivt politiskt arbete lyckats landa på ett genomsnitt av cirka 5,5 procent av väljarna. Det får ändå anses som beundransvärt av ett parti att under så lång tid envist hålla fast vid en linje som inte ger något överdrivet folkligt stöd. Vänsterpartisten kan förstås inte skaka av sig dessa kalla siffror, men väl tala för att tiden nu vänder blad och att partiets långa kamp mot kapitalismen nu är på väg att segra, allt under parollen ”historien ska frikänna oss”.

Den tredje argumentationslinjen är att fråga dem varför det är till Sverigedemokraterna och Moderaterna som missnöjda arbetarklassväljare har gått, och inte till Vänsterpartiet. Vad säger det om partiets politik? Här har sällan vänsterpartister något bra svar, utan det brukar bli utgjutelser om den lömska nyliberalismen, högerpropagandans förförelse och rasismens psykologi. Fast mellan skål och vägg görs ibland antydningar om att det har att göra med överdriven identitetspolitik, för mycket om genus och klimat, medan traditionell industripolitik fått stå tillbaka. Det lär vara en av förklaringarna till att partiledaren Nooshi Dadgostar till och från gjort industribesök och uppträtt med bygghjälm.

***

När det gäller den första angreppspunkten har dock Vänsterpartiet börjat städa efter sig. Kanske kan vi se det nya förslag till partiprogram som Vänsterpartiet ska ta ställning till vid sin kongress som börjar på onsdag den 8 maj i Jönköping som ett sista steg i partiets reningsprocess.

Det Vänsterpartiets kongress nu ska ta ställning till är om de ska ta steget fullt ut att bli en självklar pusselbit i ett socialdemokratiskt regeringsbildande.

Sedan murens fall har partiet försökt att bli ett reellt politiskt alternativ, krupit allt närmare socialdemokratin för att uppträda som ett slags vänstersocialdemokratiskt parti. Denna förflyttning mot mitten är den mest påfallande som gjorts av ett svenskt parti. Det Vänsterpartiets kongress nu ska ta ställning till är om de ska ta steget fullt ut att bli en självklar pusselbit i ett socialdemokratiskt regeringsbildande.

Ett steg i den riktningen är att programförslaget tydligt pekar på att vänsterns styrkebälte är den ideologiska förmågan att rikta kritik mot den existerande samhällsordningen. Ett vänsterperspektiv, vare sig det tar sig uttryck i klassisk marxistisk och historiematerialistiskt perspektiv eller postmoderna dekonstruktioner av tjyvsamhället, har ofta mycket pregnanta möjligheter att genomskåda den rådande samhällsordningen.

Men av programförslaget framgår också insikten att det är en sak att välformulerat peka på alla brister som finns, en annan att göra trovärdigt att det finns ett fungerande alternativ.

Att vara vänsterpartist innebär nämligen att känna sig besviken. Folk håller med om deras samtidskritik, men röstar inte på dem. Det är dags att göra något åt den saken, försöker programförslaget säga. Därför behöver partiet återanskaffa det socialistiska självförtroendet. För som de ser saken är egentligen läget i världen sådant, objektivt sett, att allt talar för vänsterns sak, medan högern hela tiden måste slå knut på sig själv för att hantera verkligheten.

Därför säger programmakarna, som inramning till sitt förslag, att vill vi samla många måste vi också tala till många. Direkt och inte indirekt. Det är, tycks de vilja säga, bra med analyser. Men det är också bra med mandat i riksdagen, eftersom dessa kan växlas in i politiskt inflytande. Låt inte det sedvanliga ideologitunga pratet fortsätta vara en begränsning i möjligheten att nå fram till folk. Hjälp i stället till att beskriva en verklighet som människor känner igen – och sedan visa att denna går att påverka.

Vänsterpartister har alltför många gånger tyckt sig se en ny gryning randas för att ännu en gång hoppa över det där med att ha en fungerande politisk agenda.

Nära besläktad med detta försök från programmakarna att komma runt hörnet är frågan om kapitalismen. De tycks inse att denna samhällsordning kommer vi att få leva med under en överskådlig framtid.

Visst finns det hopp om att klimatkollapsen innebär den ultimata kollapsen för den profitstyrda samhällsordningen. Men programmakarna håller på den punkten huvudet rätt kallt. Vänsterpartister har alltför många gånger tyckt sig se en ny gryning randas för att ännu en gång hoppa över det där med att ha en fungerande politisk agenda.

Detta är inget nytt vägval egentligen. Det görs bara tydligare i programtexten. Vänsterpartiet har sedan lång tid tillbaka upphört med att erbjuda ett konkret alternativ till det kapitalistiska. Visst, i teorin har ambitionen funnits att skapa en kontrast till dagens kapitalistiska jämmerdal. Men fokus har varit att hitta olika metoder att kapsla in marknadsekonomin med regleringar men framförallt hitta metoder att få ta del av de värden som systemet skapar.

***

Avslutningsvis. Den som är notoriskt misstänksam mot Vänsterpartiet och deras socialistiska ambitioner kan se detta programförslag som ett försök att klä dessa i en ny språkdräkt, mindre bundet till den traditionella marxistiska formuleringskonsten.

Det finns massor av tilltalande resonemang om människans godhet, behov av trygghet och arbetet som kärnan i tillvaron. Ord som att beslut bör tas ”klokt” och ”lyfta blicken” återkommer, ibland i formuleringar som liknar plattityder. Någon har räknat ut att ordet ”kamp” gått från 44 gånger i det gamla programmet till bara 1 i förslaget!

De svulstiga utgjutelserna och upprördheten över kapitalismen har tonats ner och mycket av den interna kritiken mot programförslaget tycks bottna i ett nostalgiskt kvardröjande vid marxistlingot. Det kommer från folk som vill känna igen de gamla formuleringarna och inte nöjer sig med att traditionella tankefigurer och ideologiska resonemang kläs i en annan språkdräkt.

Det är inte ett slag mot kapitalismens hjärta som ska utkämpas, utan en gradvis inringning, mer gerillakrig än erövring helt enkelt.

Argumentationen från kritikerna är konservativ. Det måste finnas ett parti som säger att de vill avskaffa kapitalismen och det ska vara Vänsterpartiet. Sen får folk säga vad de vill, tycks resonemanget vara. Medan programförslaget nöjer sig med att mer resonera kring hur den kvardröjande kapitalismen ska bäddas in i olika typer av politiska, demokratiska, folkliga aktiviteter. Det är inte ett slag mot kapitalismens hjärta som ska utkämpas, utan en gradvis inringning, mer gerillakrig än erövring helt enkelt.

Det programförslag som Vänsterpartiet ska ta ställning till tar steget fullt ut, in i den socialdemokratiska reformistiska traditionen. Det är en bekräftelse av ett vägval som nog egentligen, i praktiken, gjordes för länge sedan. Men där det gamla sättet att resonera av olika skäl dröjt sig kvar.

Partiet vill givetvis kvala in som ett tänkbart regeringsparti. Men dit kommer inte partiet enbart genom att som tidigare nödtorftigt kamouflera sig som ”sossar med pengar”, utan det kräver också att de gör sig relevanta för fler än avmastade kommunister och missnöjda sossar.

Och det finns en potential där, säkerligen. Det bör socialdemokrater hålla ett öga på, för möjligtvis ökar det Vänsterpartiets potential att bli något mer än en säkerhetsventil när Socialdemokraterna styr landet under tuffa förhållanden.

Men det kan nog vara på sin plats också för den som ogillar vänstern generellt att hålla ett extra öga på vad de har för sig. Det är inte säkert att det räcker med att dra kommunistkortet i fortsättningen.