Äger staten allt?

Demokratin ger majoriteten rätt att utse politiska företrädare. Dessa har i sin tur rätt att besluta om lagarnas utformning och statens styrelse. Vad de inte har rätt till är att besluta om den enskildes egendom. Men trots att äganderätten är fastslagen i grundlagen finns ingen begränsning av hur mycket staten har rätt att inskränka denna grundlagsstadgade rättighet.

Hur ser den moraliska princip ut som ger två personer rätt att tillgripa den tredjes egendom bara för att de är fler? Nästan alla är överens om att demokrati är det bästa sättet att styra en stat, men åsikterna går isär om hur stora befogenheter denna stat egentligen skall ha. Endast den som anser att allt i grunden tillhör staten kan hävda att det offentliga ska ha fri dragningsrätt på medborgarnas konton.

Det har sagts att demokrati är den sämsta styrelseformen som har prövats, bortsett från alla de övriga formerna som prövats genom tiderna. Orden är Winston Churchills, ur ett tal i det brittiska underhuset 1947. Han hade en poäng. Genom demokratin har alla, eller så gott som alla, medborgare i ett samhälle möjlighet att utöva ett visst inflytande över statens styrelse.

Hur ser den moraliska princip ut som ger två personer rätt att tillgripa den tredjes egendom bara för att de är fler?

Även om den enskildes möjlighet att påverka de beslut som fattas är försvinnande små så har vi åtminstone som medborgare den möjligheten att tillsammans avsätta en regim som missbrukar sin makt. Möjligheten att rösta bort makthavare är demokratins viktigaste element, långt viktigare än möjligheten att tillsätta dem. Ett parlamentsval handlar trots allt om att rösta på det minst dåliga alternativet.

Även om flertalet svenskar delar Winston Churchills uppfattning om att demokratin är det minst dåliga sättet att utse och avsätta makthavare, tycks uppfattningarna gå isär rörande hur stora befogenheter dessa makthavare i själva verket skall ha. Vi utser våra folkvalda representanter, eller snarare, vi röstar på partier som genom interna processer utser dem som kallas för våra folkvalda representanter. Men vad är det egentligen som dessa representanter har rätt att besluta över?

Riksdagen stiftar lagar som vi alla förbundit oss att följa. Eller snarare, som vi gör klokt i att följa eftersom vi annars kommer att drabbas av tråkiga påföljder. De lagar som riksdagen stiftar reglerar också statens verksamheter och hur mycket de får kosta. Dessa kostnader förväntas du och jag täcka, med våra skatteinbetalningar. Det är nu som det börjar bli knepigt eftersom de pengar som staten gör anspråk på inte är dess egna. Hur kan våra folkvalda – vi kallar dem så för enkelhetens skull – ha mandat att besluta över egendom som inte tillhör det gemensamma?

Ibland liknas staten vid en förening och skatten vid medlemsavgifterna som bekostar föreningens verksamhet. Också i det fallet har årsmötet rätt att besluta om medel som inte tillhör föreningen, nämligen medlemmarnas privata pengar som tas ut i medlemsavgift. Jämförelsen är dock haltande. Dels eftersom direktdemokrati är det vanliga i föreningslivet, och avgifterna således beslutas om av dem som ska betala dem. Dels för att det är ett fritt val om man vill vara med i föreningen eller inte, medan medborgarskapet i den stat där man lever, och kanske föddes i, inte är lika lätt att välja bort.

Medborgarskapet är inte bara förutsättningen för att du skall åtnjuta de förmåner och tjänster som staten tillhandahåller (för dina egna pengar visserligen), det är också i stor utsträckning förutsättningen för att du skall omfattas av grundläggande mänskliga rättigheter. Statslösa människor faller inte sällan mellan stolarna, alla högtravande internationella konventioner till trots.

Liknelsen är missvisande också eftersom ditt medborgarskap inte är villkorat av din ”medlemsavgift”, skatten. Alla medborgare har samma möjlighet att rösta i de allmänna valen, och därmed också att påverka den förda politikens inriktning, oavsett om de betalat in till den gemensamma kassan eller inte. Skatten är således inte någon medlemsavgift, utan ett ianspråktagande av andras resurser som myndigheterna gör.

Att staten behöver intäkter för att bedriva sin verksamhet är uppenbart. Frågan är bara hur mycket av medborgarnas tillgångar som den har rätt att göra anspråk på, och ur vilken moralisk princip som skatteuttaget härleds. Menar vi allvar med äganderätten, som så högtidligt slås fast i såväl den svenska grundlagen som i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter borde vi också slå vakt om att begränsa statens möjligheter att göra avkall på densamma.

I Regeringsformen heter det:

Vars och ens egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller något annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen.

Angelägna allmänna intressen. Smaka på den. Det låter onekligen som att staten endast i undantagsfall har rätt att göra anspråk på medborgarnas egendom, och i så fall endast för att tillgodose verkligt angelägna intressen. Ser man till det svenska skattetrycket, ett av världens högsta, och till många av de verksamheter som skattepengar används till får man dock ett annat intryck. Den tidigare Slöseriombudsmannen Martin Borgs bok 365 sätt att slösa med dina skattepengar är en exposé över politikers lättsinniga, och egentligen grundlagsvidriga, förhållningssätt till medborgarnas pengar.

Det är till exempel en gåta hur Smedjebackens politiker 2013 kunde anse det förenligt med grundlagens formulering om angelägna allmänna intressen att lägga skattebetalarna pengar på att värma upp en sjö i kommunen för att locka badare. Det är i och för sig inte mer långsökt än alla de kommuner som lagt skattebetalarnas pengar på äventyrsbad och multieventarenor för att, som det brukar heta “sätta kommunen på kartan”.

De politiker som nu står i begrepp att avskaffa den sista chimären av frivillighet kring finansieringen av public service genom att införa en obligatorisk public service-skatt har att förklara på vilket sätt Melodifestivalen utgör ett angeläget allmänt intresse. Annars blir det svårt att motivera inskränkandet av medborgarnas grundlagsstadgade rättigheter för ett lättsamt underhållningsprogram.

Tog politikerna den grundlagsstadgade egendomsrätten på allvar skulle de endast tillgripa skatteinstrumentet för att finansiera just angelägna allmänna intressen.

Tog politikerna den grundlagsstadgade egendomsrätten på allvar skulle de endast tillgripa skatteinstrumentet för att finansiera just angelägna allmänna intressen. Problemet är att ett sådant förhållningssätt skulle beröva den politiska klassen nästan all makt. Att stifta lagar är en sak, att ha ett gigantiskt statligt maskineri att styra över desto mer lockande. Få politiker vill avstå från den möjligheten när de väl har fått den. Det är därför som skattetrycket inte sjunker mer än vad det gör ens under borgerliga regeringar.

Men demokratin innebar ju en möjlighet för medborgarna att avsätta regeringar som missbrukar sin makt? Det stämmer visserligen. Det finns dock två problem. För det första är det som redan nämnts få politiker som vill frånhända sig makten över medborgarna när de väl har tillskansat sig den. Det ligger i alla politikers intresse att hålla den politiskt styrda sfären så stor och mäktig som möjligt, och det sker på bekostnad av den privata och den civila sfären. Varje transferering från den privata sfären till den offentliga är en maktförskjutning i politikernas riktning.

För det andra är också många medborgare lockade av utsikterna att använda det politiska maskineriet för att tvinga sin vilja på andra. Det fungerar ungefär som ett pyramidspel, där alla inblandade tror att de ska få ut mer ur spelet i slutändan än vad de själva har satsat, trots att alla inblandade är medvetna om att det är en matematisk omöjlighet. Lockelsen i att tvinga sin vilja på andra tycks dock hos många vara starkare än viljan att bevara den egna autonomin.

Sedan finns också möjligheten att parasitera på andra. När det demokratiska politiska systemet kombineras med en i praktiken obegränsad beskattningsrätt öppnas möjligheten för den som producerar lite eller inget att tillsammans med fler i samma situation göra anspråk på det som skapats av den som producerar mycket. Ett majoritetsstyre utan begränsningar övergår strax i pöbelvälde, allra helst om statens anspråk på medborgarnas egendom är obegränsade. Under den mest extrema socialdemokratiska eran låg det totala skattetrycket över femtio procent, med marginalskatter över hundra procent(!), något som bland annat kritiserades av barnboksförfattaren Astrid Lindgren.

Endast den som anser att allting i ett samhälle i grund och botten tillhör staten kan anse att statens rätt att göra anspråk på medborgarnas resurser är obegränsad.

Att staten bör styras demokratiskt är en självklarhet för de flesta. Att staten har rätt att göra anspråk på resurser som inte är dess egna är inte lika självklart. Endast den som anser att allting i ett samhälle i grund och botten tillhör staten kan anse att statens rätt att göra anspråk på medborgarnas resurser är obegränsad. Endast den som inte respekterar egendomsrätten som grundläggande mänsklig rättighet kan hävda att två personer har rätt att via det politiska systemet göra anspråk på en tredjes egendom endast för att de är fler.

I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna heter det i Artikel 17: ”Var och en har rätt att äga egendom, både enskilt och tillsammans med andra” och: ”Ingen får godtyckligt fråntas sin egendom.” Egendomsrätten är med andra ord skyddad både i de mänskliga rättigheterna och i den svenska grundlagen.

Likväl anser svenska politiker att de har rätt att göra anspråk på resurser som inte är deras att förfoga över, för att bygga multieventarenor, äventyrsbad och kamelcenter. Och medborgarna fortsätter att rösta på dem.

Eftersom grundlagens formulering inte tycks ha någon effekt vore det på tiden att grundlagsstadga ett tak på hur stor del av medborgarnas egendom staten kan göra anspråk på. Vi kan inte samtidigt hävda att egendom är en mänsklig rättighet och ge staten obegränsade befogenheter att beskatta medborgarna.