Äganderätten är viktigare än könskvoterna
I går presenterade stiftelsen Allbright sin årliga rapport där könsfördelningen i börsbolagen kartlagts. Som vanligt missar den huvudskälet till varför det inte sitter kvinnor på fler stolar: utbildningsglappet i den aktuella åldersgruppen. Allbrights opinionsbildning underminerar på sikt både äganderätten och likheten inför lagen.
Företag bör ha rätt att rekrytera vem de vill. Det ska stå dem fritt att ha en styrelse helt bestående av vita medelålders män eller enbart invandrarkvinnor. Företags främsta syfte är att tjäna pengar och de har därför alla incitament att anställa för dem rätt personer.
Årets rapport från organisationen Allbright visar som vanligt att vd-poster och ledningspositioner framför allt innehas av män med svensk bakgrund, och insinuerar att det finns en orättvisa i detta. Som vanligt ignorerar organisationen det mest avgörande skälet till varför män dominerar på höga poster. Den generation som i dag innehar dessa poster har helt enkelt fler utbildade män än kvinnor – och med utbildning kommer kompetens.
Det är kränkande att reduceras till egenskaper vi inte kan påverka.
Finns det bara män i en bransch är det naturligtvis svårt att rekrytera kvinnor till ledande positioner i företagen. För att få en styrelseplats krävs ofta decennier av erfarenhet och det finns därför en stor eftersläpning i systemet. Historisk examensstatistik som Timbro tidigare tagit fram visar att kvinnor har relativt lätt att ta sig till de stora börsstyrelserna med hänsyn till deras utbildningsbakgrund. Andelen kvinnor i bolagsstyrelser i dag motsvarar exempelvis antalet kvinnor som tog examen på 1980-talet. Och utvecklingen går mot att fler kvinnor tar plats i ledningsgrupper och på vd-poster.
Rekryteringar till ledningsgrupper kan naturligtvis ske från det närmaste nätverket eller bland personer som liknar dem som redan finns i företaget. Det gäller uppenbarligen inte bara män: Allbright drar slutsatsen att vd:ar som är kvinnor i större utsträckning rekryterar andra kvinnor. Huruvida detta är ett problem för verksamheten kan bara ledningen själv avgöra. Naturligtvis kan det innebära en förlust om verksamheten går miste om värdefull kompetens, men huruvida så är fallet kan inte Allbright avgöra.
Allbrights samhällsanalys späder också på vår tids identitetspolitiska pest.
Riskerna med att kartlägga kön på olika platser i samhället överväger de potentiella förtjänsterna, form av exempelvis information. Det är kränkande att reduceras till egenskaper vi inte kan påverka, oavsett om det gynnar den egna saken. Allbrights opinionsbildning kan i sig verka harmlös eftersom stiftelsen endast räknar kön i näringslivet. Enligt egen utsago förespråkar de inte kvotering, men däremot ”subventionerad utbildning … som hjälper de här bolagen att arbeta normkritiskt med kulturen”.
Organisationens samhällsanalys späder också på vår tids identitetspolitiska pest. Inte minst har den smittat regeringen, som nyligen hade ambitionen att lagstifta om kvotering till börsbolagens styrelser. Det hade snabbt uppfyllt Allbrights och andra organisationers könskvoter, men med ödesdigra konsekvenser. Det hade varit en djup kränkning av såväl äganderätten som människors möjlighet att stå lika inför lagen.