Afrika behöver frihandel

Strax innan Röda Korsets kommunikationsdirektör Johan af Donner avslöjades som storsvindlare gjorde han och jag en resa i Västafrika. Syftet var att undersöka på vilket sätt humanitära organisationer kunde lyfta människor ur fattigdomen, som det hette på biståndsspråk. Jag skulle dokumentera resan; det skulle bli en liten propagandafilm för Röda Korset.

Johan och jag checkade in på ett hotell i Sierra Leones huvudstad Freetown. På morgonen steg vi ut på gatan för att bekanta oss med staden.

Johan blev stående på trottoaren. Runt omkring oss brusade ett urbant, afrikanskt inferno. Stympade tiggare krälade vid våra fötter. Prostituerade småflickor strök sig mot oss och kastade längtansfulla blickar mot våra plånböcker. Trasiga elledningar hängde från spruckna husfasader. Stinkande avloppsvatten brusade på gatan där barfota människor i sönderslitna kläder trängdes i led för att komma fram till gud vet vad.

Johan suckade och gav mig en blick.

– Var ska man börja? sade han.

Ja, var skulle man börja för att lyfta människorna ur fattigdomen? Allt sedan avkoloniseringen av Afrika har framför allt europeiska regeringar och biståndsorgan prövat den ena mirakelmedicinen efter den andra för att få den nödlidande kontinenten på fötter. Bistånd, nödhjälp, rättvisehandel och allsköns ekonomiska räddningspaket som inte har haft någon synbar effekt.

I stället ser vi båtarna komma över Medelhavet fullastade med afrikanska migranter som flyr fattigdom och hopplöshet.

Problemen finns inbyggda i samhällssystemen över hela kontinenten.

Jag har alltid hävdat att initiativet måste komma från afrikaner själva, inte från utländska biståndsorgan hur vällovliga deras syften än är. Nu har ett sådant initiativ äntligen tagit form och det handlar om det mest fundamentala, hur afrikansk handel kan stimuleras.

Afrikanska ledare arbetar på att skapa ett frihandelsområde som skall täcka hela kontinenten. Det skall heta African Continental Free Trade Area, förkortas AfCFTA, och målsättningen är att 90 procent av alla tullavgifter mellan länderna skall avskaffas. Avtalet skall omfatta både varor och tjänster, samt naturligtvis fri rörlighet för människor och kapital. Det beskrivs som det största handelsavtalet sedan världshandelsorganisationen World Trade Organisation, WTO, skapades.

Afrikas handel med Europa har underlättats på senare tid tack vare genomförda överenskommelser som exempelvis Economic Partnership Agreements och Everything-But- Arms som har möjliggjort sänkning eller avskaffande av tullavgifter vid export till Europa, samtidigt som afrikanska marknader skall skyddas från otillbörlig konkurrens. Att bygga ett frihandelsområde i Afrika är ett logiskt nästa steg i processen att förbättra all handel på kontinenten.

Ett afrikanskt EU

Men detta är bara början på den afrikanska renässans som många nu drömmer om. På sikt skall Afrika få en gemensam marknad, centralbank och valuta. Det skall alltså bli en motsvarighet till EU. I våras undertecknades grunddokumenten av ledarna för fler än 40 afrikanska länder och när alla har signerat skall parlamenten ratificera, det vill säga godkänna överenskommelsen. År 2020 skall allt vara på plats.

Man behöver inte vara någon utpräglad Afrikapessimist för att ana att genomförandet av denna grandiosa plan kommer att stöta på en del praktiska hinder. Problemen finns inbyggda i samhällssystemen över hela kontinenten, de är djupt rotade och det kommer att krävas ett omfattande arbete för att steg för steg lösa upp alla de knutar som i dagsläget försvårar genomförandet av projektet.

De flesta är överens om att ett frihandelsområde behövs. Medan utbytet mellan asiatiska länder utgör hälften av deras totala handel, är motsvarande siffra mellan afrikanska länder i dag cirka 16 procent. Resten, 84 procent, är handel med utomafrikanska länder, i synnerhet då respektive lands gamla kolonialmakt. Men det går inte att bara skylla på arvet från kolonialismen. Afrikanska ledare har varit notoriskt dåliga på att bygga relationer med grannländer. Över huvud taget kan man konstatera att grannsämjan i Afrika generellt är låg. Det har att göra med att många länder allt sedan kolonialismen har styrts av icke legitima regeringar som har alstrat militanta motståndsrörelser. Dessa har då oftast haft sitt högkvarter i grannlandet vilket har lett till sura förbindelser regeringar emellan.

Alla vet att Pandoras ask öppnas om man börjar rita om kartan.

Den gamla Östafrikaunionen East African Community, EAC, kan tjäna som exempel. Den grundades av Kenya, Tanzania och Uganda 1967 när framtidsoptimism fortfarande genomsyrade människors fantasier. Även inom EAC var det meningen att man skulle avskaffa tullar, ha en gemensam valuta och äga infrastruktur tillsammans. Flygbolaget East African Airways ägdes gemensamt fram till 1977 då det lades ned efter att ha drabbats av omfattande ekonomiska problem beroende på framför allt Tanzanias oförmåga att stå för sin del av kostnaderna.

Hela unionen EAC kollapsade samma år som flygbolaget gick i putten. Oenigheten, rentav fientligheten mellan länderna gjorde fortsatt samarbete omöjligt. I Uganda bedrev diktatorn Idi Amin ett skräckvälde och hotade Kenya och Tanzania med repressalier om inte ugandiska dissidenter som uppehöll sig i dessa länder överlämnades. Kenya hade en hygglig tillväxt och trodde på kapitalismen medan Tanzania var ett socialistiskt land där ekonomin stadigt och konsekvent kördes i botten. 1979 ledde Tanzania en regelrätt invasion av Uganda för att bli kvitt Idi Amin, vilket också lyckades.

År 2000 återuppstod EAC som en Fågel Fenix ur askan och nu är även Rwanda, Burundi och Sydsudan medlemmar. De sex medlemsländerna har pågående diskussioner som handlar om att skapa en gemensam stat i Östafrika. Det torde inte gå att förverkliga inom överskådlig tid, av en mängd skäl där demokratibrist bara är ett i mängden.

Skräcken för gränsändringar

Det är intressant att notera att Afrikas länder allt sedan frigörelsen från kolonialismen har vurmat så för gemenskap i olika former, trots att det politiska landskapet alltid varit minerad mark. Inbördeskrig och krig mellan stater har plågat kontinenten det senaste halvseklet; få regeringar har haft rimlig politisk legitimitet. De av kolonialmakterna med penna och linjal uppritade nationsgränserna förs ständigt fram som förklaring till missämjan mellan länder och folkgrupper, samtidigt som de hålls heliga. Alla vet att Pandoras ask öppnas om man börjar rita om kartan. Delningen av Sudan var ett djärvt försök att trotsa rädslan för nya gränsdragningar och ingen kan väl säga att resultatet av det hittills har varit positivt övertygande. Sydsudan befinner sig i politiskt och ekonomiskt kaos, trots sina på pappret utomordentliga förutsättningar.

Överste Muammar Khadaffi i Libyen var en varm förespråkare av det han kallade panafrikanism. Han ville skapa ett Afrikas förenta stater och han skulle själv naturligtvis bli dess härskare. År 2008 lät han kröna sig till Kungarnas Kung i en bisarr ceremoni i den libyska staden Benghazi. Från hela Afrika anlände omkring 200 kungar som styrde över små symboliska kungadömen i Ghana, Sydafrika, Kongo med flera länder. De bedyrade Khadaffi sin vördnad. Mer seriösa aktörer i Afrika tyckte att Khadaffi var pinsam, vilket inte hindrade Afrikanska Unionen att året därpå välja honom till sin ordförande.

– Vi vill ha en afrikansk militärstyrka som kan försvara Afrika, vi vill ha en gemensam afrikansk valuta och vi vill ha ett afrikanskt pass för att kunna resa inom Afrika, sade Khadaffi.

Det fanns inget kontroversiellt i det. Det är samma önskemål som i dag genomsyrar Afrikanska Unionen. Längtan efter en afrikansk gemenskap är betydande, men har i alltför stor omfattning saluförts av individer som inte kan tas på allvar.

Vilka är då de största stötestenarna för etablerandet av ett frihandelsområde i hela Afrika? Kinas inflytande spelar stor roll, ett faktum som vilken besökare som helst på den svarta kontinenten kan konstatera. Kina har de senaste trettio åren översköljt Afrika med billiga konsumtionsvaror. Gå in i valfri diversebutik i storstaden eller på landet, och de varor som finns att köpa där är nästan uteslutande kinesiska. Utbudet av konsumtionsvaror tillverkade i ett afrikanskt land är minimalt.

Råvaror och inte så mycket mer

Med Sydafrika som praktiskt taget enda undantag ligger industriell tillverkning på lägsta möjliga nivå. Ekonomin i Afrika handlar till väldigt stor del om att köpa och sälja produkter som tillverkats någon annan stans, vanligen i Kina. Afrika är primärt råvaruproducent, de största handelsvarorna i Afrika som helhet är palmolja, guld och diamanter, olja, kakao, timmer och ädelmetaller. En väldigt liten del av dessa produkter kan säljas mellan afrikanska länder. De är till sin karaktär ämnade för export till Europa, USA och resten av världen.

Det säger sig självt att en så diversifierad kontinent som Afrika inte kommer att kunna skapa tullregler som passar alla, än mindre gynnar alla. Många länder riskerar att förlora på att ingå i ett frihandelsområde. Det blir de stora och relativt välutvecklade länderna som blir vinnare, vilket naturligtvis går stick i stäv med grundtanken, att hela Afrikas ekonomi skall gynnas. Forskare på UNCTAD, FN:s konferens om handel och utveckling, hävdar dock att afrikanska länder i snitt kommer att vinna fyra gånger insatsen på att ett frihandelsområde skapas. Det kommer att kosta i form av uteblivna tullintäkter men vinsten kommer i form av markant ökad handel.

Alla tror inte på det. När Nigerias president Muhammadu Buhari stod i begrepp att underteckna det dokument som skulle ansluta hans land till AfCFTA så fick han smäll på fingrarna av Nigerias mäktiga fackförbund Nigeria Labour Congress som hävdade att det föreslagna frihandelsområdet utgör ett extremt farligt nyliberalt initiativ. Runt om i Afrika finns gräsrotsrörelser och fackliga organisationer som motsätter sig vad de kallar nyliberala program som enligt dem bara syftar till att fördjupa de ekonomiska klyftorna, särskilt i fattigare afrikanska länder.

Gratiskläder blev handelsvara

Fram till 1980-talet skyddades textiltillverkningen i många afrikanska länder av tullar mot omvärlden. Det skulle vara dyrt att importera kläder. Som vanligt fanns det sätt att komma runt det för driftiga affärsmän, eller snarare kvinnor som ofta står för den enkla handeln på gator och torg. När jag bodde i Kenya under en period under mitten av 1980-talet lärde jag känna några unga kvinnor i ett av Nairobis fattiga områden. De försörjde sig på försäljning av avlagda kläder. Import av begagnade kläder var förbjuden eller belagd med höga tullavgifter, men i grannlandet Uganda förekom en betydande införsel av gratiskläder från europeiska välgörenhetsorganisationer. En stor del av dessa såldes på ett slags svart marknad.

Mina kenyanska väninnor gjorde upp avtal med lastbilschaufförer som transporterade varor mellan Uganda och Kenya. Chaufförerna smusslade ombord koffertar med donerade kläder och väl i Nairobi bjöds de ut till försäljning i slumområdena. Det här var en bra födkrok för mina fattiga svarta väninnor men inte tillräckligt omfattande för att hota den tillverkning av kläder som faktiskt förekom i exempelvis Kenya. Det hotet dök upp några år senare då Världsbanken och IMF förmådde en rad afrikanska länder att införa strukturanpassningsprogram som tvingade dem att avskaffa begränsningar på införsel av exempelvis begagnade kläder. En ny konkurrens med utländska produkter uppstod och många afrikanska klädtillverkare gick i konkurs. I många fall mer på grund av en ineffektiv produktion än konkurrensen som sådan.

Bönder som hade fått bra skördar brände upp sin spannmål eftersom de inte fick den såld. De kunde inte konkurrera med gratismaten från USA.

Begagnade kläder från västvärlden strömmade in, samtidigt som Kina ökade sin export av nytillverkade kläder. Intressant nog fann afrikaner i allmänhet att de begagnade kläderna  höll en högre kvalitet och valde ofta dessa istället.

I afrikanska länder som Mali, Burkina Faso, Tchad och Uganda odlas bomull och en hel del av den hamnar så småningom i Asien där kläder tillverkas. Dessa exporteras till USA och Europa, köps och används av konsumenter där och skänks sedan till välgörenhet. Därefter skickas kläderna till något afrikanskt land där de i många fall skall delas ut gratis, men istället hamnar i den informella ekonomin och säljs på gatan till väldigt låga priser. Under sin resa jorden runt passerar alltså bomullen och därefter klädesplagget ett antal stationer där pengar genereras och följden blir en miljardindustri. Exakt hur mycket pengar det rör sig om är omöjligt att fastställa eftersom det i allmänhet saknas redovisning.

Bönder brände spannmål

Dumpandet av gratiskläder i Afrika är inte det enda exemplet på hur en möjligen vällovlig tanke i Europa eller USA blir kontraproduktiv när den konfronteras med verkligheten. När jag reste runt i Etiopien 2003 på uppdrag av SVT för att göra en film om matbristen i landet hamnade jag vid ett majslager i de centrala delarna av landet. Det rådde ingen tvekan om att majs var ett eftertraktat livsmedel. Hungern var omfattande och den majs som förvarades i lagret, stort som en flyghangar, var donerad av USA. Majsen skulle delas ut till behövande.

Jag hade med mig en man från jordbruksministeriet i Addis Abeba och jag frågade honom hur han såg på den här nödhjälpsverksamheten. Fanns det verkligen ingen majs som var odlad i Etiopien, undrade jag. Eller i det afrikanska närområdet?

Visst gör det det, svarade han och berättade att det flera år i följd hade inträffat att bönder i de västra delarna av landet som hade fått bra skördar helt enkelt brände upp sin spannmål eftersom de inte fick den såld. De kunde inte konkurrera med gratismaten från USA. Han anklagade den amerikanska jordbrukarlobbyn som enligt honom bara såg till sina egna intressen. Det hade varit möjligt för USA att köpa upp lokalt producerad majs i Östafrika och använda den för att lindra hungern i Etiopien, men det gick inte den amerikanska jordbrukarlobbyn med på. Den krävde att majsen skulle köpas upp i USA av det amerikanska biståndsorganet USAID och fraktas på amerikanska kölar till en hamn i  Östafrika för vidare transport till Etiopien. Trots att det blev avsevärt dyrare än att köpa lokalt producerad majs.

Jag bevittnade ett besläktat fenomen i södra Sudan under inbördeskriget som slutade med Sudans delning. FN matbombade isolerade lokalsamhällen där jordbruksproduktion tidigare hade pågått, men som upphörde när gratismaten föll från himlen. När den inte längre föll på grund av beslut i organisationers ledning eller förbud från Khartoum så bredde svälten ut sig. Fälten hade lagts i träda, utsäde saknades.

Den skeva spelplanen

De afrikanska ledare som vill bygga ett frihandelsområde och förbättra handeln mellan länder har alltså att tampas även med aktörer som den amerikanska jordbrukarlobbyn. Och det handlar inte bara om livsmedel, utan även om bomull.

Bomull är en av världens största jordbruksprodukter och många afrikanska länder är starkt beroende av sin produktion. Men det är även USA och amerikanska bomullsodlare har under lång tid åtnjutit mycket generösa subventioner av olika slag. Syftet har varit att garantera dem en jämn inkomst, att inte låta dem falla offer för de fluktuerande bomullspriserna på världsmarknaden.

För afrikanska bomullsodlare har detta blivit ett slags illojal konkurrens. Med sina enklare produktionsmetoder ligger de hopplöst efter sina amerikanska kolleger och har inte kunnat hävda sig prismässigt. Resultatet har blivit sjunkande bomullsproduktion i länder som redan har en dålig exportekonomi.

För afrikanska bomullsodlare har detta blivit ett slags illojal konkurrens.

Alla världens bomullsproducenter lade sig dock inte platt för den mäktiga amerikanska jordbrukarlobbyn som så framgångsrikt företrädde sina intressen. Brasilien som också är stor bomullsodlare anmälde 2002 det amerikanska systemet till världshandelsorganisationen WTO och hävdade att subventionerna var olagliga. WTO stödde Brasilien och det hela slutade med en förlikning där USA betalade Brasilien en kompensation och trappade ned sina bomullssubventioner. Systemet gjordes om och förvandlades till en försäkring för amerikanska bomullsodlare som kostar landets skattebetalare nästan en miljard dollar om året.

Kostnaden för afrikanska bomullsodlare kommer i form av hårt pressade priser på världsmarknaden och därmed sjunkande intäkter.

I den nyutgivna boken African Exodus – Migration and the Future of Europe beskriver författaren Asfa-Wossen Asserate ett liknande fenomen. EU är ju som bekant inriktat på att subventionera sina jordbrukare och Asfa-Wossen skriver om hur EU ”dränker” Afrika i subventionerade produkter som exempelvis kycklingkött, och därmed slår ut lokala producenter. Exporten av i synnerhet kycklinglår från Europa till afrikanska länder har mångdubblats under senare år, enligt författaren. Han skriver också om hur billigt mjölkpulver har gjort det omöjligt för smålantbrukare i Burkina Faso att sälja sina mejeriprodukter. Det mest slående exemplet som Asfa-Wossen anför handlar om tomatodlare i Ghana som har drabbats hårt av importen av billig tomatpuré från EU, närmare bestämt från södra Italien. Många av dessa tomatodlare från Ghana har lämnat sitt land och tagit sig till Europa där flera tusen av dem nu arbetar som tomatplockare på italienska gårdar, hävdar han.

… och viktigast av allt

Slutsatsen av detta är att ett frihandelsområde i Afrika säkert kan vara bra, men att det inte löser de problem som de afrikanska länderna har med att konkurrera med subventionerade produkter utanför sin kontinent.

Det handlar inte bara om prissättning och tullavgifter. Om Afrika skall kunna bli en spelare i världsklass med sina dokumenterat eftertraktade exportprodukter i form av råvaror,  krävs det också en rejäl uppgradering av infrastrukturen på hela kontinenten. Hamnarna är generellt i ett bedrövligt skick, järnvägarna likaså. Asfalterade vägar av god kvalitet är en bristvara på nästan hela kontinenten.

Sist och slutligen krävs det gott politiskt ledarskap. Det är den vara som det råder störst brist på i hela Afrika.