70-talssocialism räddar inte klimatet

Inför det norska valet till stortinget den 13 september förs nu en intressant politisk debatt som hämtar inspiration från både landets egen ekonomisk-politiska historia och från den internationella trend som bland annat anförs av president Joe Biden och som ser statens roll i ekonomin som central.

Bland de ekonomer som driver åsikten att toppstyrda, statliga investeringar är framgångsvägen kan nämnas Mariana Mazzucato från University College London. Hon driver också tankesmedjan Institute for Innovation and Public Purpose och har nyligen utkommit med boken Mission Economy: A Moonshot Guide to Changing Capitalism (2021),  vars budskap är att det amerikanska månlandningsprojektet som NASA ledde är modellen för framtiden.

Lägg till detta ekonomer som är inspirerade av så kallad modern monetary theory, och tanken att statens skuldsättningsutrymme är obegränsat och att man därför inte har anledning oroa sig över statens budgetunderskott.

I den norska debatten inför stortingsvalet är det en i viktiga avseenden felaktig historieskrivning som gjort att de rödgröna partierna i varierande grad nu förespråkar statliga näringslivssatsningar.

Opinionsundersökningarna pekar mot att de åtta åren av borgerliga regeringar ledda av Høyres Erna Solberg nu kommer att följas av en rödgrön regering ledd av Arbeiderpartiet och Senterpartiet.

Arbeiderpartiet föreslår inför valet att den norska regeringen efter valet ska satsa på att skapa nya statliga företag, på egen hand eller i partnerskap med privata ägare. Senterpartiet pekar på vad man menar är statens behov av ägande av norska mineralresurser. Vänsterpartiet, Sosialistisk Venstreparti, vill inte oväntat gå betydligt längre och förespråkar ”storstilade investeringar” och ökat statligt ägande i det man beskriver som nyckelsektorerna i ekonomin.

Den liberala tankesmedjan Civitas chef Kristin Clemet varnar i Aftenposten för ”nya statliga industriäventyr som ett led i den gröna omställningen”. Miljö- och klimatargument är centrala inte bara i den norska debatten om ökad statlig inbladning i ekonomin utan också i exempelvis den amerikanska.

Skälet torde vara att krisbeskrivningar på miljöområdet driver bort sakliga argument.

Clemet lyfter i sin krönika fram den roll olika socialdemokratiska politiker på 1970- och 1980-talen spelade för att se till att statliga industriprojekt utan framtidsförutsättningar avvecklades.

Den tidigare socialdemokratiska statsministern Gro Harlem Brundtland skriver i sin bok Dramatiska år (1999) om statsföretag som inte tog ansvar för sina resultat eftersom de räknade med att statsstöd skulle komma till företagens räddning. Den tidens omläggning i mer marknadsekonomisk riktning tycks dock inte spela någon roll i vänsterdebatten. Skälet torde främst vara att krisbeskrivningar på miljöområdet driver bort sakliga argument.

Den norske historikern Aslak Versto Storsletten har skrivit en längre essä (publicerad av Civita) som i detalj analyserar den felaktiga historiebild som idag bidrar till föreställningen i den norska debatten om att statliga näringslivssatsningar är en okomplicerad framgångsmodell. Den norska olje- och gasutvinningen är en central faktor i hans berättelse.

Oljan och gasen är inte produkter av ett värdeskapande som har entreprenörskap, arbete eller kapital som yttersta förklaring. 

Oljan och gasen är inte produkter av ett värdeskapande som har entreprenörskap, arbete eller kapital som yttersta förklaring. När Statoil (idag Equinor) skapades var statligt ägande av olje-och gasresurser det normala i Europa (Elf/Total i Frankrike, ENI i Itanien, BP i Storbritannien). I Norge skapades vid sidan om helstatliga Statoil det delstatliga Norsk Hydro och det privatägda Saga Petroleum. Syftet var att skapa en balans mellan statliga och privata aktörer.

Oljan och gasen är enormt lönsam. De 23 företag som idag verkar på detta område betalade 2018 63 procent av den totala bolagsskatten. Resterande 37 procent betalades av landets övriga 332 000 bolag. I den norska debatten förhåller sig de flesta politiska partier till denna rikedom på ett högst balanserat sätt – vem vill göra sig av med denna väldiga inkomstkälla?

Storsletten går igenom övriga stora statliga norska företagsprojekt och lyfter precis som Clemet fram den socialdemokratiska regering som 1979 lade om kursen för att också statsföretag skulle bedrivas med vanliga marknadsekonomiska principer.

Flera av de företag som idag har stort statligt ägande – exempelvis Telenor – går bra men det beror inte på det statliga ägandet eller på någon medveten investeringsstrategi utan det handlar om tillfälligheter.

Det är, sammanfattar han, helt enkelt missvisande att dra fram dagens helt eller delvis statsägda företag som bevis för att landets politiker och byråkrater har förmågan att peka ut vilka näringar och företag som ska forma framtidens näringsliv.

Om det kommer att bli de norska väljarnas slutsats i september återstår att se.