Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
Varning för medborgarlön
Till en kostnad av 433 miljoner kronor har 1 000 personer i USA fått medborgarlön under tre års tid. Resultaten från den största studien i sitt slag om universell inkomst bör tjäna som en skarp varning mot utopiska drömmar, skriver Marcus Björk.
Nyligen avslutades den största studien till dags dato om medborgarlön. Fem forskare från fyra olika universitet har i ett paper med titeln The Employment Effects of a Guaranteed Income: Experimental Evidence From Two U.S. States, undersökt medborgarlönens effekter. Resultaten från studien, som kostade hisnande 433 miljoner kronor att genomföra, är nedslående läsning för den som hoppades på medborgarlön som en lättadministrerad universallösning.
Totalt omfattade studien 3 000 personer i norra Illinois och centrala Texas. 1 000 slumpmässigt utvalda låginkomsttagare fick under tre års tid villkorslöst motta 1 000 dollar per månad, vilket nästan 11 000 svenska kronor. En kontrollgrupp på 2 000 deltagare mottog under samma tid 50 dollar per månad för besväret att kontinuerligt rapportera in data.
Trots att 1 000 dollar är långt ifrån tillräckligt att leva på kunde studien efter tre år påvisa två procents lägre deltagande på arbetsmarknaden för den mottagande gruppen jämfört med kontrollgruppen. Under studiens gång arbetade den som fick medborgarlön i snitt 1,3-1,4 timmar mindre per vecka. Denna tid lades istället på aktiviteter som bilkörning, fritid och hushållsarbete.
Studien kunde inte heller belägga någon signifikant effekt på investeringar i humankapital eller företagande, vilket förespråkare för medborgarlön ofta framför som en positiv effekt.
En av de mest intressanta observationerna är att runt hälften av arbetstidsförkortningen skedde på marginalen. Det vill säga att hälften av den genomsnittliga arbetstidsförkortningen på två procent (1,3-1,4 timmar per vecka) härrör från att enstaka individer nästan helt slutar jobba. Detta är alltså individer som annars skulle ha jobbat, men som nu aktivt valt bort det till följd av att de uppbär medborgarlön.
Det ska också observeras att en mottagare av medborgarlön får en lägre egenförvärvad inkomst över tid jämfört med individer i kontrollgruppen. På en årlig basis tjänade dessa i snitt 1 500 dollar mindre, vilket motsvarar drygt 16 000 kronor.
För medborgarlöntagarens hushåll var dock den egenförvärvade inkomsten för hela hushållet i snitt 2 500 dollar (27 000 kronor) lägre än för hushåll med någon ur kontrollgruppen i. Detta då en partner (utan medborgarlön) observerades justera sitt ekonomiska beteende efter sin partners ekonomiska situation med medborgarlön.
Den så kallade friktionsarbetslösheten påverkades också negativt för gruppen som mottog den fulla medborgarlönen. Jämfört med kontrollgruppen var mottagarna arbetslösa i snitt en månad längre mellan olika jobb, samtidigt som det paradoxalt fanns viss positiv effekt på antalet jobb som medborgarlönstagaren sökte.
Att majoriteten av skattebetalarna altruistiskt ska finansiera att enstaka individer på marginalen kan sluta jobba lär vara en svårsåld politisk reform. I Schweiz hölls 2016 en folkomröstning om att införa en ovillkorad medborgarlön på 17 700 i månaden. En överväldigande majoritet på 76,9 procent röstade emot förslaget. En av initiativtagarna till omröstningen hänvisade till den djupt rotade “lutherska arbetsetiken” som en av anledningarna till att förslaget var så impopulärt. Frågan ansågs också mycket viktigare bland nej-sägarna än ja-sägarna.
Det finns debattörer både till höger och vänster som förespråkar medborgarlön i Sverige. Som enda riksdagsparti har Miljöpartiet motionerat om att utreda medborgarlön, eller “basinkomst”, som de kallade det. Att minska arbetstiden har dock på senare år blivit en stridsfråga för både Vänsterpartiet och flera fackförbundet, som driver frågan om sex timmars arbetsdag med bibehållen lön.
Här kan man notera ett skifte i synen på arbete på vänsterkanten. Länge har fokus varit på att öka den ekonomiska ersättningen och villkoren för arbetarna snarare än att minska arbetstiden. 8-timmars arbetsdag infördes redan 1919 och senaste gången arbetstiden reviderades var 1973 när 40-timmarsveckan infördes – alltså för mer än 50 år sedan.
Medborgarlön är dock inte vägen framåt. Det kommer att vara svårsålt politiskt att människor på marginalen ska kunna välja bort att jobba på det sättet som den amerikanska studien indikerar. Att detta kunde observeras redan vid låga summor som knappt går att leva på är ett tecken på att fler också lär välja bort att jobba ju högre medborgarlönen blir.
Förhoppningsvis kan denna studie en gång för alla begrava villfarelsen att medborgarlön skulle komma utan alla de negativa ekonomiska incitament som höga bidrag för med sig. Låt den höga kostnaden och de negativa effekterna stå som en varning mot alla utopiska drömmar om medborgarlön.