Samhälle Krönika
När S fjärmar sig från marknadsekonomin bäddar de för valförlust
Magdalena Andersson målade i sitt linjetal upp en mörk bild av Sverige och beskrev ”marknadiseringen” som roten till problemen. Det är en strategi som lär misslyckas när samhällsutvecklingen nu öppnar för mer optimism och utrymme för tillväxtpolitik, företagande och fler jobb. Det skriver Stefan Stern.
Enligt ett gammalt talesätt är kamelen en häst som blivit designad av en politisk kommitté. När den politiska kontrollen över beslut i människors vardag tas tillbaka till reglerarna, ökar makten hos sådana offentliga instanser som brukar vara kommittéliknande. Där ska beslutskraften över enskilda, både människor och företag, ligga, inte hos fria människor och parter på en marknad. I alla fall om vi ska lyssna till budskapet i S-ledaren Magdalena Anderssons linjetal häromveckan.
Anförandet ska förstås mot den fond av S-intern kritik mot de framstegens årtionden som jag nyligen beskrev i en annan text. Nu kom S-ledaren i linjetalet ut med en tydlig uppgörelse med sådana ”marknadsmisslyckanden” som Socialdemokraterna fram till valet 2026 vill bildsätta som roten till samtidens samhällsproblem. Mer av denna vara lär levereras på första maj nu i veckan.
I sitt grundackord är detta mer retro än politikutveckling. Men det mest anmärkningsvärda är en S-ledares återfall till att gå till storms mot ”marknadiseringen” i samhället överlag. Alltså alls inte enbart mot ”marknadsskolan” och de vinstdrivande företagen i välfärdsbranschen.
Beskedet i anförandet var nu att det socialdemokratiska partiet – bestående av sina lokalföreningar och cirka 75 000 medlemmar – ansågs särskilt skickat att ”analysera” och ”gå igenom sektor för sektor” och därefter besluta ”vad som ska få finnas kvar” av det som vi i dag känner som företagsamhet eller marknader.
I linjetalet – och på den efterföljande presskonferensen – nämns såväl den offentliga marknaden som bankerna, livsmedelssektorn, läkemedelsindustrin, vägar och järnvägar, energimarknaden, apoteken och bilprovningen.
De bildsatta ”marknadsmisslyckandena” påstods dels bestå i att privata företag gör ”övervinster” som går till ägarna av bolagen. Alltså mer klassisk S-retorik från perioden innan 1990-talet. Men också av att samhällets robusthet, alltså själva förmågan att bygga beredskap mot kriser och kriminalitet, påstods ha skadats när företagsamhet och avregleringar vunnit terräng på bekostnad av ett tidigare mer omfattande offentligt åtagande. Denna del av S-retoriken hoppas oppositionspartiet ska ligga mer nedströms med rädslan i befolkningen som följt på samtidens chocker, krig och kriser.
Alla andra branscher som är skattefinansierade ska enligt utspelets logik genomgå samma politiska genomlysning.
Ur utspelet kan utläsas en slags hierarki för i vilken ordning ”marknadssamhället” nu ska rullas tillbaka.
För det första. Friskolor i form av aktiebolag kallas för marknadens ”avarter”. Här krävs först en ”nödbroms” mot nya etableringar, och därefter ett förbud mot redan befintliga bolag.
För det andra. Inom de övriga välfärdstjänsterna – det vill säga omsorg, hälso- och sjukvård – kan det enligt S-ledaren potentiellt framåt finnas visst utrymme för privata vinstdrivande inslag. Även om den naturliga utgångspunkten sägs vara offentligägd tjänsteproduktion då tjänsterna är skattefinansierade.
För det tredje. Alla andra branscher som är skattefinansierade ska enligt utspelets logik genomgå samma genomlysning; ska här få finnas vinstdrivande aktörer, icke-vinstdrivande eller enbart offentliga? Av den svenska offentliga marknaden – omfattandes över 1 000 miljarder kronor om de statliga bolagens upphandlingar räknas in – utgörs enbart cirka 15 procent av de privata välfärdstjänsterna. Resten är skattepengar som återförs till aktiebolag inom exempelvis sektorer som bygg, teknik, IT, trafik, läkemedel och sophantering mot att dessa levererar privata tjänster till det offentliga. Bara här talar vi om cirka en femtedel av Sveriges BNP.
För det fjärde. Den konkurrensutsättning av apoteksmarknaden och bilprovningen som gjordes av alliansregeringarna fram till 2014 omnämns som ”antiintellektuella” avregleringar. Privata inslag, finansiering eller aktörer inom infrastruktur som vägar och järnvägar inordnas i samma S-kritik.
För det femte. Bankerna och livsmedelsindustrin pekas ut särskilt, som påstådda ”oligopol”. Till denna femte och sista kategori sorteras också elmarknaden in.
Ur en aspekt kan elmarknaden anses särskilt intressant. För så länge den nu igångsatta S-genomlysningen ”sektor för sektor” pågår kan vi inte veta hur de föreningsaktiva tänker sig att ”marknadssamhället” bransch för bransch ska avskaffas eller återregleras.
Men just på elmarknaden har vi fått en slags ”preview” hur S-återtåget till politisk kontroll ska ske. Jag analyserade detta i en text för ett år sedan.
Eftersom elbörsen är nordisk, och elmarknadens nationella utformning begränsas av en rad EU-direktiv, hittar Socialdemokraterna helt enkelt på en egen hemlagad lösning som de kallar ”Folkhemsel” med mycket negativa allvarliga effekter såsom strypt nyproduktion.
Där S-ledaren ser misslyckanden på en marknad finns uppenbart politiskt kontrollerade effekter.
Att ”marknadsmisslyckandena” i form av höga elpriser i själva verket bygger på ett politikmisslyckande är likaså tydligt. Främst genom att fungerande planerbar el stängts ner av politiska beslut. Men också för att de tidskrävande offentliga miljöprövningarna av ny elproduktion förstärker den knapphet som uppstår när utbudet på elmarknaden strypts. Till det ska läggas att den statliga systemoperatören inte upprätthållit kapaciteterna norr-syd. Allt detta har fått elpriserna att rusa. Därtill är en stor andel av elpriset politiskt beslutade statliga skatter. Där S-ledaren ser misslyckanden på en marknad finns uppenbart politiskt kontrollerade effekter.
Faktum är att det är mycket enkelt att gå igenom de i linjetalet fem utpekade kategorierna och beskriva politikmisslyckandena sektor för sektor som drivkrafter bakom det som oppositionspartiet nu attackerar.
Tror S-ledaren exempelvis att de mest översökta aktiebolagsskolorna skulle ha hundratusentals elever, och lika många i kö, om kärnstaten hade lyckats med sina huvuduppgifter kring inre säkerhet? Kring en väl avvägd volym på flyktinginvandringen? Skulle allt fler ambitiösa elever från utsatta områden söka sig dit för ökade livschanser om inte den socioekonomiska statusen på bostadsområdena körts i botten av politikmisslyckanden?
Men i valet 2026 ser socialdemokraterna framför sig att en ”marknadsmodell” ställs mot denna deras egen nygamla vision – där det offentliga tagit tillbaka kontrollen med en blandning av nya offentliga monopol, förbud, beskattning och ett ökat antal detaljregleringar.
Den strategiska S-kalkylen bygger på att så länge politikens huvudkonflikt är fortsatt ”sociokulturell” så kommer Socialdemokraterna själva att förbli den elit som länge tillåtits dölja och skapa upplevda samhällsproblem – med utebliven leverans i det utlovade samhällskontraktet. Men om den politiska konflikten kan vridas till att bli mer ”socioekonomisk” så kan marknaden, företagsamheten och näringslivet göras till den elit som ilskan från väljarna kan kanaliseras gentemot. Beskattningen av ”rikas” kapitalinkomster för att rusta upp försvaret följer samma logik.
Vänsterpartiet kommer såklart att kunna spela med på alla dessa ideologiska tangenter. Även Miljöpartiet rör sig i en riktning där politiska beslut ska sätta upp gränser för ekonomisk tillväxt och för människors fria vardagsbeslut. En basinkomst lika för alla medborgare ska utredas. S-finansiären LO dundrar samtidigt på gentemot sitt parti med krav på lagstadgad förkortad arbetstid – något som slår stenhårt mot antalet arbetade timmar i ekonomin och därmed mot välstånd och tillväxt.
Även om Centerpartiet känns som en udda fågel i denna vänstergir så är partiet redan med och förverkligar delar av idéerna. Detta i det rödgröna Region Stockholm där hela 25 procent av svenska folket bor. Miljontals väljare berörs direkt. Alla andra indirekt. S-ledaren Magdalena Andersson har här givit ett uppdrag till det S-ledda styret att inför valet 2026 skapa ett nationellt skyltfönster för hur ”återtagen politisk kontroll” ser ut. I linjetalet för några veckor sedan, inkluderat pressträffen, fanns flera hänvisningar till regionens nedmontering av ”marknadiseringen”.
I detta skyltfönster har redan fem fria vårdval lagts ner vilket innebär att över 140 privata vårdföretag ska bort i ett första steg. 1177 tas tillbaka i offentlig regi. Den privata ätstörningsvården ska läggas ner. En närakut stängs. Ambulansen, akutläkarbilen och den akuta beroendevården monopoliseras. Psoriasisföreningen, med fyra mottagningar, tvingas i konkurs.
Politiskt utgår S-ledningen från att den förda regionala politiken måste kunna visas upp som ett riktmärke redan vid nästa val.
Allt görs i ett skyhögt tempo utan riskanalyser och konsekvensbeskrivningar avseende människors hälsa. För rent politiskt utgår S-ledningen från att den förda regionala politiken måste kunna visas upp som ett riktmärke för vad som ska erbjudas på nationell nivå när välfärdspolitiken ska ”avmarknadiseras” redan vid nästa val.
Men ett rimligt antagande är att det rödgröna nationella skyltfönstret för ökad politisk kontroll tvärtom kommer att innehålla dyrare men sämre vård. Att regionen med landets hittills kortaste köer i stället uppvisar allt sämre tillgänglighet när styret går till attack mot ”överkonsumtion av vård”. Tänk om väljarna, i regionen men också i övriga landet, inte uppskattar när de ser drabbade sjuka patienter som inte längre får effektiv vård – bara för att deras tidigare utförare var privata?
***
Historiskt har socialdemokraterna alltid förlorat de moderna val där de gått för långt i riktning bort från marknadsekonomin. Personligen ser jag framför mig ett troligt politiskt scenario för mandatperioden som jag beskrev i denna text i december. Regeringspartiernas budskap inför 2026 kommer att kunna skruvas till att bli alltmer positivt med en ny färdriktning. Där jobbet för att komma tillrätta med alla politikmisslyckanden kring energi, migration, inre och yttre säkerhet är på väg att lösas – vilket byggt förutsättningar för en ny morgon för Sverige. Med nytt utrymme för tillväxtpolitik, entreprenörskap, ökat företagande och fler jobb.
Det ser därför ut som att S-ledarens linjetal snarare är designat för att vinna det förra valet. En S-strid om ett söndertrasat samhällskontrakt som redan är förlorad. S-strategin bygger på rädsla medan det dominerande narrativet kommer att bygga på nytt hopp.
Detta ger regeringspartierna ytterligare skäl att välkomna Socialdemokraternas vägval. Två tredjedelar av svenska folket arbetar i privata företag som måste vara framgångsrika för enskilda familjers försörjning, drömmar och livsprojekt. Marknaden och företagsamheten är en förutsättning för deras framgång liksom för Sveriges.
Hela tankefiguren att samhället blir mer motståndskraftigt genom att politiskt skapa en kolossal offentligdriven ”single point of failure” – jämfört med att som i dag samhällsviktig verksamhet sprids ut på en rad olika aktörer i marknaden och civilsamhället – bär konturerna av en kamel som ställts fram i rummet.