Idéer Krönika
Primaternas politik
Den nyligen bortgångne zoologen Frans de Waal visade att även kapucinerapor och schimpanser har en slags moral. Genom aporna lär vi känna oss själva, och vårt politiska och moraliska system bättre, skriver Torbjörn Fagerström.
Det berättas om en dam i det viktorianska England som blev bestört när hon fick höra talas om Charles Darwin. Hon insåg nämligen att en konsekvens av hans evolutionsteori var att hon skulle kunna vara släkt med aporna. Det fick henne att utbrista ”Jag ber till Gud att det inte måtte vara sant, och om det är sant ber jag Honom se till att det inte måtte bli allmänt känt”.
Rörande och lite naivt, kan man tycka, men samtidigt en spegling av en urgammal föreställning som har sysselsatt filosofer, teologer och andra tänkare sedan antiken – att det finns något principiellt som skiljer oss människor från djuren. Den viktorianska damen anade att den föreställningen, som i grunden är sprungen ur olika varianter av religiösa skapelseberättelser, var på väg att ersättas av en teori om kontinuitet. Vi ska inte förvänta oss någon skarp gräns mellan oss och andra djur, eftersom vi är ett djur. Vi tillhör familjen Anthropoidaea, vilket även till exempel schimpanser, gorillor och alla våra föregångare bland människoarterna gör, och övergångarna mellan dessa olika arter har skett genom gradvis evolution.
Vi ska inte förvänta oss någon skarp gräns mellan oss och andra djur, eftersom vi är ett djur.
En som ägnade en stor del av sitt vetenskapliga liv åt att forska om vår samhörighet med andra apor är den nyss bortgångne holländsk-amerikanske zoologen Frans de Waal. Han studerade just sådana själsförmögenheter hos våra släktingar, som av hävd har betraktats som unikt mänskliga, det vill säga moral, empati, vrede, omtanke etc.
För en bredare allmänhet är han nog mest känd för ett både dråpligt och gripande experiment som han och hans studenter gjorde på två kapucinerapor. De två aporna satt i varsin bur, men så att de kunde se varandra. Först matades båda med gurkbitar – en acceptabel men inte särskilt attraktiv mat – vilket båda fördrog med jämnmod. Men sedan övergick skötaren till att ge den ena vindruvor, medan den andra fortfarande fick gurka. Den förfördelade blev då rasande och kastade gurkbitarna på skötaren – ett bevis på att apan hade en klar uppfattning om begreppet rättvisa.
Studien ingick i en bredare analys av olika komponenter som ingår i ett moraliskt agerande, såsom medkänsla, ömsesidighet och känsla för rättvisa; de Waal visade att apor har förmåga till alla dessa komponenter. Just evolutionen av moraliskt agerande var en central del i de Waals forskning, vilket han utvecklade i några av sina mest inflytelserika böcker, med tankeväckande titlar som Chimpanzee Politics eller Good Natured – The Origins of Right and Wrong in Humans and Other Animals.
Enligt egennyttans primat, eller den själviska genen om man så vill, förutsätter socialitet – grupplevnad – att det finns en lösning på den grundläggande konflikten mellan två motstridiga krafter. Den ena är värdet av att leva i grupp, till exempel att varje ingående individ är beroende av gruppens samlade slagkraft för att finna föda eller försvara sig mot fiender. Den andra är egenintresset; ett uppenbart egenintresse är att äta sig mätt – min hunger mildras ju inte av om du äter dig mätt.
Hos begåvade djur, som kan lära av erfarenheter och anpassa beteenden efter andras reaktioner, krävs det ganska avancerade sociala mekanismer för att balansera individuella intressen mot gruppintresset. Ofta räcker det inte med enkla betingningar av typen ”rätt beteende ger belöning; fel beteende ger straff”, eftersom det blir för lätt att luras genom att till exempel gå bakom ryggen på andra i gruppen.
de Waal menade att schimpanser kan sträva efter att bli kända bland andra gruppmedlemmar som ”en som man kan lita på”, alltså en mera intuitiv uppfattning om vad som är rätt, grundad på iakttagelser av hur mera erfarna gruppmedlemmar beter sig. Han kallade detta för ett förstadium till, eller en primitiv form av, moraliskt agerande – en protomoral.
de Waal menade att schimpanser kan sträva efter att bli kända bland andra gruppmedlemmar som ”en som man kan lita på”.
Det är tydligt att vi närmar oss det som i samhällsvetenskapliga teorier om människan brukar kallas för ett ”socialt kontrakt”, en ordning där varje individ försöker påverka sin omgivning och erhålla återkopplingar på hur hans eller hennes uppförande påverkar andra, så att gruppen väsentligen blir en arena för förhandlingar och ömsesidighet.
Dock har ömsesidigheten hos schimpanser sina gränser. Flockledaren – alfa-hanen – tilltvingar sig ledarskapet genom att underkuva andra pretendenter. Men väl i ledningen tar han visserligen monopol när det gäller att para sig med gruppens honor, men därutöver agerar han oväldigt som en riktig statsman. de Waal har en dråplig skildring av hur en alfa-hane med stigande irritation iakttar två ungdomar som ägnar sig åt ett evinnerligt gruffande.
Till slut tröttnar han, går med värdiga steg fram till kombattanterna och ger dem varsin rejäl smocka, med det synbarliga budskapet ”nu får det f-n i mig vara sluttjafsat”. Enligt de Waal är det funktionellt för alla schimpanserna i gruppen att deras alfa-hane ingriper distinkt och auktoritativt. Ty, ”ständiga konflikter … förstör för alla; därför är konfliktens lösning inte bara en angelägenhet för kombattanterna, utan för alla medlemmar i gruppen”. (Kanske en insikt som till exempel skulle platsa i en del svenska klassrum, tänker jag …)
de Waals bestående insats är nog att han övertygande visade att moral kan uppstå genom biologisk evolution. Därmed faller hela det urgamla korthus som härbärgerar både uppfattningen att moraliskt agerande är något unikt mänskligt, och att det är något som ligger utanför den biologiska domänen.
Eller som de Waal formulerade det (fritt återgivet): ”Ända sedan Rousseau har vi tänkt oss att mänskliga samhällen har utvecklats ur förstadier bestående av ömsesidigt oberoende individer som har kompromissat med sin frihetslängtan för att bygga ett samhälle. Men våra förfäder härstammar från djur som i miljontals år har levt i strukturerade samhällen med starka ömsesidiga band mellan individerna. Det kan inte finnas något tvivel om att dessa förfäder kände djupt engagemang för varandra som föräldrar, avkomma, släktingar, partners, allierade, vänner, och försvarare av det gemensamma bästa.”
Är det månne dags för den viktorianska damens efterföljare – till exempel på en och annan kultursida – att landa i nutiden?