Medborgarlön för miljöpartister

Medborgarlön. Basinkomst. Grundtrygghet. Frågor som troligen diskuterats på varenda partikongress jag varit på sedan jag första gången var ombud i Jönköping 1990.

Miljöpartiet är det enda av dagens riksdagspartier som haft medborgarlön^[1] som ett förslag i sitt partiprogram, och troligen det av partierna som haft de mest ingående diskussionerna om frågan genom åren. Enligt Eva Goës, tidigare riksdagsledamot, togs frågan om medborgarlön upp redan 1983 på ett ekonomisk-politiskt seminarium som partiet anordnade (Maskrosbarn, 2001).

Det finns flera förklaringar till att frågan om medborgarlön varit starkt närvarande i just Miljöpartiet.

Medborgarlön har i grunden setts som en rättvisereform som garanterar ekonomiskt utsatta en bas att stå på för att försörja sig och därmed kunna utöva sina medborgerliga rättigheter. Sådana tankar är dock inte Miljöpartiet ensamt om. Snarare handlar det om en kombination av de grönas människosyn, en lätt anarkistisk frihetssyn och synen på lönearbetet som gjort att frågan fått fotfäste inom MP.

I Miljöpartiet har det alltid varit viktigt att poängtera att det inte är lönearbetet som ger oss vårt värde som individer.

”Vår grundsyn är att människan är aktiv och skapande och vill och kan ta ansvar” stod det i Miljöpartiets partiprogram på 90-talet. Den som fokuserar på människans förmåga att ta ansvar, snarare än dess behov av att kontrolleras eller bli omhändertagen av samhället, har lättare att acceptera att samhället ger pengar utan krav på motprestation.

Nära kopplat till detta är den kritiska syn på statens makt över medborgarna som var utpräglad i Miljöpartiet under 80- och 90-talen. Trygghetssystem som krävde att medborgarna följde regler som staten beslutat, deltog i statligt beslutade insatser och fick se sin integritet urholkad genom statliga kontrollsystem för att kunna få sin basförsörjning tryggad, ansågs av många som kränkande och fel.

I Miljöpartiet har det alltid varit viktigt att poängtera att det inte är lönearbetet som ger oss vårt värde som individer och att även arbete som inte betraktas som traditionellt lönearbete kan vara viktigt för samhället, såsom ideellt engagemang, föräldraskap, kulturinsatser eller studier. ”Arbeta mindre, lev mer” var rubriken på föredraget på det ekonomisk-politiska seminarium 1983 som Eva Goës hänvisade till. Samma text tryckte Grön Ungdom på t-shirts i slutet av 90-talet. (Jag har själv en i garderoben hemma.)

Miljö- och resursfrågorna kan både vara argument för och emot medborgarlön. Ekonomin bygger till stor del på användning av olika typer av naturresurser vars existens inte beror på insatser från någon enskild människa. Därför kan de inte anses tillhöra någon. Det kan då anses rimligt att en del ekonomisk vinst från brukandet av dessa tillgångar fördelas till alla, inte enbart till dem som har exploaterat tillgångarna. Å andra sidan: En medborgarlön vars finansiering bygger på ohållbart bruk av naturresurser, riskerar att cementera ett ohållbart bruk av naturresurser (eftersom medborgarlönen annars förlorar sin finansiering).

Så snarare än en miljöfråga har det varit en bredare hållbarhetsfråga om rättvisa, frihet och självbestämmande.

Vision och praktik

Miljöpartiet har haft frågan om medborgarlön i sitt partiprogram vid flera tillfällen, ibland mer konkret, ibland mer luddigt formulerat.

Under mitt språkrörsskap, år 2008, genomfördes ett rådslag bland partiets medlemmar där medborgarlönsfrågan röstades ned i demokratisk ordning – ansåg vi i partiets ledning. Manipulerades bort av partitaktiska skäl, ansåg en del andra. Så hur hamnade vi där?

Medborgarlön som politisk idé är komplicerad. Den riskerar att antingen bli alldeles för vag, vilket ogillas av språkrör som förväntas förklara partiets politik men tenderar att gillas av partimedlemmar som kan göra sin egen personliga definition av förslaget, eller alldeles för konkret, vilket leder till att idén uppfattas som för radikal och verklighetsfrånvänd.

Ett känt inlägg från en kongressdebatt handlade om att slippa ta jobb på McDonalds.

Diskussionen internt tenderade att hoppa mellan vision och praktik på ett sätt som gjorde att vi ibland knappt var överens om vad vi pratade om. Låt mig illustrera några perspektiv.

En del såg medborgarlön som en del av en samhällstjänst, i enlighet med den första lanseringen av ordet, se tidigare fotnot. Alla skulle få pengar, men förväntades då också stå till samhällets förfogande för diverse uppdrag. Andra såg medborgarlön som ett sätt att slippa utföra tråkiga, lågbetalda jobb. Ett känt inlägg från en kongressdebatt handlade om att slippa ta jobb på McDonalds, vilket av många andra (både i partiet och utanför) uppfattades som provocerande och bortskämt.

Eller var medborgarlönen snarare ett sätt att få kreativiteten att blomstra, genom att tillhandahålla en basförsörjning som individer kunde klara sig på medan de byggde upp någon slags ekonomisk eller annan nyttig verksamhet i enlighet med sina drömmar? Ja, så resonerade många, och även medlemmar med sympatier åt det mer liberalgröna hållet kunde finna attraktivitet i den argumentationen. Samtidigt såg andra problem med att man lika gärna kunde använda pengarna för att köpa knark och förstöra sitt liv.

En viktig konfliktyta handlade om huruvida medborgarlönen skulle finnas parallellt med de trygghetssystem som vi redan har eller ersätta dessa. Här uppstod konflikt mellan de som var anhängare av inkomstrelaterade trygghetssystem och de som ansåg det mer rättvist med lika åt alla. Onekligen ökar möjligheten att finansiera medborgarlön om man kan ta resurser från de system som finns i dag. Huruvida en medborgarlön som är lika för alla tar hänsyn till människors olika behov (till exempel personer med funktionsnedsättning) var också uppe till debatt.

Så länge idén var vag och kunde tolkas enligt vars och ens egna preferenser så var det okej. När den blev konkret öppnades den för kritik.

Efter många års slit fick så medborgarlön sitt stora genombrott, när kongressen 2001 antog ett nytt partiprogram:

Vi anser att alla människor ska tillförsäkras en grundtrygghet. (…) Grundtryggheten ska ersätta alla olika försörjningsbidrag och omfatta alla i samhället. Vår vision är att på sikt ersätta grundtryggheten med medborgarlön. I vår grundsyn på människan som aktiv och skapande har vi en vision om ett samhälle med medborgarlön för alla.

Medborgarlönen nämns visserligen som en vision, men desto tydligare är förslaget om en grundtrygghet som ersätter alla andra trygghetssystem, som ett steg på vägen dit.

Detta väckte enorm debatt, både i media och internt i partiet. Faktum är att jag tror att den storm som blåste upp till följd av förslaget var en viktig orsak till att idén om medborgarlön till slut försvann ur partiprogrammet helt och hållet. Så länge idén var vag och kunde tolkas enligt vars och ens egna preferenser så var det okej. När den blev konkret öppnades den för kritik.

En (för) svår fråga att driva

Oavsett vad man anser i sak om grundtrygghetstanken som ersättning för dagens inkomstrelaterade trygghetssystem, så var det inte särskilt pedagogiskt att lansera idén genom att spontant kasta in den i partiprogrammet. Som jag minns det var majoriteten av dåvarande partiledning emot.

Men det var inte bara skrotandet av dagens trygghetssystem som väckte kritik. När förslaget kom på pränt på detta sätt väcktes också andra frågor.

En av de allra mest komplicerade gällde medborgarlönen och Miljöpartiets syn på gränser. Att driva en asyl- och invandringspolitik präglad av öppenhet mot omvärlden med en vision om fri rörlighet, och samtidigt ha medborgarlön, ansågs av många svårkombinerat. Antingen knyts medborgarlönen till medborgarskapet, vilket utesluter vissa invånare från trygghetssystemen, även inflyttade från till exempel Finland som bott länge i landet och betalat skatt under decennier. Eller så betalas medborgarlön till alla boende i landet vilket kan försvaga incitamenten för nyanlända att ta sig ut på en arbetsmarknad som redan är svår.

Lägg därtill en risk som många pekat på att medborgarlönen blir en ”kvinnofälla”, d v s att den används av kvinnor som en ersättning medan de stannar hemma och sköter barn och hem medan männen jobbar. Orättvisa pensioner mellan män och kvinnor, och mycket annat, blir följdproblem.

När jag och Peter Eriksson blev språkrör 2002 var medborgarlön en av de frågor som var svårast att hantera.

När jag och Peter Eriksson blev språkrör 2002 var medborgarlön en av de frågor som var svårast att hantera. En snabb konsekvensanalys visade att de som var beroende av sjukförsäkring eller a-kassa skulle drabbas hårdast av sänkta ersättningar. Det var inte ett förslag vi ville driva och det gjorde vi inte heller. Vilket föga förvånande väckte viss irritation hos dem som drivit igenom texten i partiprogrammet 2001.

Vid revideringen av partiprogrammet 2005 ändrades formuleringarna, även om ordet medborgarlön fortfarande fanns kvar. Där stod:

Vi anser att varje människa har rätt till en ekonomisk grundtrygghet. (…) På sikt vill vi samordna de flesta av dagens olika trygghetssystem till ett enklare system, där vi slipper de godtyckliga och orättvisa skillnader som finns mellan olika system. Alla som saknar inkomst ska vara garanterade ett stöd som går att leva på, oavsett vilken inkomst man haft tidigare och oavsett orsaken till att man saknar inkomst. För dem som har låga inkomster ska stödet trappas av med en lämplig procentsats av inkomsten. Detta system kan kallas för en form av medborgarlön eller basinkomst.

Därmed var Miljöpartiet tillbaka i det vagare, mer lättsmälta. I stället för ett konkret förslag med svårhanterliga konsekvenser hade vi nu att argumentera för ett diffust förslag som vi inte visste hur det skulle finansieras. Enklare att bli överens om för medlemmarna, men fortfarande problematiskt för partiets företrädare.

”Alla som saknar inkomst”

Efter alla år av diskussioner om medborgarlön, ofta svårtolkade kongressbeslut, anklagelser i media för att vara oseriösa och anklagelser från partimedlemmar för att inte ta kongressen på allvar, beslutade vi oss för att hålla ett rådslag om trygghetssystemen. I rådslaget fanns förslag på medborgarlön men också förslag om sammanslagning av dagens försäkringar inklusive obligatorisk a-kassa. Resultatet blev att det mindre radikala förslaget om sammanslagning av dagens system, kallat arbetslivstrygghet, vann. Det här var 2008.

Många av medborgarlönsanhängarna var dock missnöjda med processen. De ansåg att medborgarlönsförslagen var dåligt genomarbetade, att kostnaderna överskattats, att man kunde ha en vision om medborgarlön som komplement till förslaget om arbetslivstrygghet och att frågan inte alls var slutbehandlad. Dessutom hade frågan för vissa blivit till ett lackmustest för huruvida partiet har kvar sina gröna rötter, sina visioner och sin traditionella, samhällskritiska, frihetliga syn. Det är inte helt irrelevant att kalla det för en strid mellan ”fundisar” och ”realos”, även om jag inte anser att begreppen är korrekta för det svenska Miljöpartiet. De som har fokus på dagsaktuell politik uppfattar frågan som problematisk, de som är mer fokuserade på den politiska filosofin och ideologisk samhällsdebatt är mer benägna att se den som intressant.

”Alla som saknar inkomst” ska vara garanterade stöd. Det utmanar dagens försörjningsstöd.

När nästa partiprogram antogs 2013 fanns inte ordet medborgarlön med över huvud taget:

Alla har rätt till grundläggande ekonomisk trygghet. Samhällets skyddsnät måste förbättras så att ingen faller igenom. Vår vision är att alla som saknar inkomst ska vara garanterade ett stöd som går att leva på, oavsett vilken inkomst man har haft tidigare och oavsett orsaken till att man saknar inkomst.

Läs det igen. Vad står det egentligen? (mina kursiveringar) ”Alla som saknar inkomst” utmanar dagens inkomstrelaterade trygghetssystem, då detta system ska gälla även om du inte haft inkomst tidigare. ”Alla som saknar inkomst” ska vara garanterade stöd. Det utmanar dagens försörjningsstöd, som du bara är berättigad till ifall du helt saknar tillgångar av värde. Du ska också få ett stöd ”som går att leva på”, vilket betyder att det ska vara på en nivå man kan klara långsiktigt. Det tycks inte finnas någon bortre gräns. Avslutningen på stycket ”…oavsett orsaken till att man saknar inkomst” är också intressant. Jag har svårt att tolka det på något annat sätt än att ersättningen ska betalas ut utan krav på motprestation.

Så frågan är kanske: Har Miljöpartiet verkligen släppt förslaget på medborgarlön? Eller har man bara slopat begreppet och beskrivit fenomenet med andra ord? De som stöder medborgarlön kan hävda att en sådan kan bidra till att uppfylla det som föreslås i partiprogrammet, medan andra kan tolka det som att nuvarande system i huvudsak ska kvarstå.

Frågan lever kvar

När jag söker på ordet ”medborgarlön” på Miljöpartiets hemsida får jag upp några pressmeddelanden från lokalföreningar som håller diskussionskvällar om frågan. När jag söker på basinkomst samma sak. Ingenting från riksorganisationen.

Men i riksdagen lades det senast 2015 en motion från fyra gröna riksdagsledamöter om att staten borde genomföra en utredning om medborgarlön/basinkomst. Frågan lever.

Många av de frågor som togs upp av gröna politiska debattörer på 90-talet, och som då ansågs superflummiga, ses i dag som spännande tankar eller önskvärd utveckling, i vissa fall nästan mainstream. Lokala valutor, delningsekonomi, förnybar energi, cirkulär ekonomi, självförsörjning, alternativ till BNP-begreppet, lyckoindex, alternativa drivmedel för bilar, spotpriser på el, tågtunnel under Göteborg, ekologisk mat, surdegsbröd, vegetarianism, frivillig enkelhet, tågcharter, you name it. (Vi får väl här erkänna att det där med kyrkogård för gamla statyer fortfarande inte riktigt tagit sig loss ur flumstämpelns träsk – men vem vet, det kanske bara är en tidsfråga!)

Medan 90-tals-flum-förslagen blivit mainstream har Miljöpartiet profilerat sig allt mer inom politikens dagsaktuella spektrum.

Även synen på medborgarlön har förändrats. Ett försök genomförs närmast oss i Finland, på förslag av Centerpartiet (de finska gröna har för övrigt drivit frågan i många år, utifrån ett förslag som kombinerar en låg medborgarlön med mer progressiv beskattning, samtidigt som inkomstrelaterade system finns kvar). Det diskuteras i många seriösa forum av ekonomer, forskare och politiker. Förslaget uppfattas inte alls som lika kontroversiellt i dag som på 90-talet och många menar att det är mer aktuellt än någonsin med tanke på utvecklingen på arbetsmarknaden där det blir allt svårare för människor med låga kvalifikationer att hitta permanenta heltidsarbeten.

Medan 90-tals-flum-förslagen blivit mainstream har Miljöpartiet profilerat sig allt mer inom politikens dagsaktuella spektrum. Det var en rimlig och nödvändig utveckling av partiet i början av 2000-talet, enligt min mening. Jag beklagar dock att detta fokus på dagspolitiken lämnar så lite utrymme för det mer filosofiska och långsiktiga samtalet om samhällets utmaningar. Det är ett beklagande jag tror jag delar med de flesta politiker som befinner sig eller har befunnit sig nära makten. Huruvida det betyder att medborgarlönsfrågan borde komma upp på den gröna agendan igen lämnar jag med varm hand till de nu aktiva i partiet att avgöra. Jag förutspår att diskussionen kommer leva vidare.

---

Fotnoter

1. Jag använder i denna essä genomgående ordet ”medborgarlön” för det som idag ofta kallas basinkomst. Det beror på att det är det ord som använts i de versioner av Miljöpartiets partiprogram som tagit upp frågan. Medborgarlön användes första gången i debattskriften ”Uppror från mitten” som utgavs i Danmark 1979 (Meyer et al) och avsåg då en medborgarlön med krav på en motprestation i form av samhällstjänst. I min essä har begreppet medborgarlön en vidare betydelse och innefattar även liknande förslag utan krav på motprestation, vilket snarare varit den föredragna modellen inom svenska Miljöpartiet. ↑