Idéer Essä
Klimatet är ett konservativt värde
Miljörörelsens moralism och Miljöpartiets hemmahörighet i vänsterblocket har gjort att miljö- och klimatfrågorna förknippas med vänsterpolitik. Men både liberalismen och konservatismen ger ideologiskt stöd för en ambitiös miljö- och klimatpolitik, skriver Olle Torpman.
Miljörörelsen var i begynnelsen förknippad med konservativ högerpolitik. Detta var egentligen inte så konstigt, eftersom de tankar om bevarande och försiktighet som miljörörelsen då kännetecknades av fann direkt stöd från konservatismens principer om just bevarande. I dag är dock denna koppling svårare att se. Men varför är det så?
En förklaring till detta är att vi med tiden insett att klimatproblemen och många miljöproblem är globala till sin karaktär, och att de således bara kan lösas på global nivå. Det har vidare inneburit att lösningarna behövt implementeras på ett internationellt plan, från överstatlig nivå – något som gått stick i stäv med konservatismens syn på nationellt självbestämmande.
En annan förklaring kan vara att de förslag som kommit från miljörörelsen ofta inneburit krav på förändrade livsvanor – kring hur vi ska leva, äta, bo och resa. Det har till och med kommit förslag på att vi för miljön och klimatets skull ska avstå från att skaffa barn. Dessa förslag har därmed kommit i klinch med högerns värderingar om såväl individens frihet och familjen som institution, samt kring ordning och reda, stabilitet och bevarande av traditionella levnadssätt.
En tredje förklaring, åtminstone i svensk kontext, är att det parti som gjort miljö- och klimatfrågorna till sina huvudsakliga – Miljöpartiet – alltsedan sitt inträde i riksdagen anslutit sig till vänsterblocket. En effekt av detta har varit att de miljö- och klimatåtgärder som föreslagits har utmejslats med socialismen som utgångspunkt. Åtgärdsförslagen har därmed kommit att i mångt och mycket bortse från sådant som de konservativa och liberala partierna hållit kära – som en fri marknad, nationell suveränitet och ett värnande av kultur och tradition.
Det är olyckligt att högern i dag tycks ha hamnat i detta motsatsförhållande till klimat- och miljöfrågor – speciellt när det inte behöver vara så. Detta inte minst eftersom det förhindrar en effektiv klimat- och miljöpolitik att komma till stånd. Men det är inget som inte kan förändras. Vi skulle kunna få till en bred politisk lösning på klimat- och miljöproblemen. För att detta ska vara möjligt har dock partierna vissa läxor att lära sig.
Högerpartierna behöver lära sig att bättre förstå hur deras respektive ideologier kan förenas med sådana åtgärder. Faktum är nämligen att det inte finns något principiellt hinder för en effektiv klimatpolitik grundad i liberal och konservativ ideologi. För att förstå hur detta kan gå till måste vi kika närmare på de värderingar och principer som dessa ideologier kommer med.
Det finns inte något principiellt hinder för en effektiv klimatpolitik grundad i liberal och konservativ ideologi.
Liberalismen å sin sida bygger på en frihetsprincip som skyddar individens frihet och betonar att lösningar på problem ska komma genom innovationer och frivilliga åtaganden snarare än genom tvång ovanifrån. Eftersom många av de åtgärder som föreslagits från klimatrörelsens håll har inneburit såväl förbud som begränsningar av vår frihet – för hur vi som medborgare får resa, leva och konsumera, samt hur och vad företag får producera och transportera – är det inte konstigt att partier med grund i liberalismen tenderat att gå i opposition mot sådana åtgärder.
Grunden till denna opposition är dock inte principiell. Det har alltså inte handlat om att liberalismen i grunden förnekar problemen som sådana, eller att de behöver lösas, utan snarare för att liberalismen ställt sig kritisk till de från vänstern föreslagna lösningarna. Liberalismens frihetsprincip är i själva verket mer tillåtande till klimatåtgärder än vad debatten gett sken av. För det första tillåter denna princip bara sådana aktiviteter som inte i sig själva orättfärdigt inskränker andras friheter. När det visat sig att många av våra produktionsmetoder och mycket av vårt resursanvändande faktiskt har sådana effekter – både direkt och indirekt via översvämningar, värmeböljor och havsnivåhöjningar – kan de inte längre försvaras med denna frihetsprincip. Dessutom gäller att frihetsprincipen tillåter oss att ingripa mot sådana aktiviteter. Sammantaget öppnar detta alltså upp för fler typer av liberalt grundade regleringar och skatter som – även om de inte värnar klimatet eller miljön i sig – onekligen skulle ha klimat- och miljövänliga effekter.
Konservatismen å sin sida bygger på en bevarandeprincip, som ger ett skydd åt ett antal konservativa värden. Dessa värden inbegriper sådant som liv, naturlighet, ordning, traditioner och gemenskap. Sammantaget rekommenderar dessa principer och värden såväl försiktighet och förvaltarskap som hållbarhet och nationellt självbestämmande. Konservatismen sätter därmed upp riktlinjer inte bara för vilka mål som kan accepteras, utan också för vilka medel som kan accepteras för att nå dessa mål. Givet värderandet av traditioner, exempelvis, innebär detta att åtgärder för att nå ett mål inte hur som helst får kullkasta befintliga traditioner.
Det viktiga med transportmedel som bilen och flyget, exempelvis, är inte att de går på bensin.
Det finns dock varierande åsikter inom konservatismen om huruvida bevarandet främst bör fokusera på mänskliga värden som traditioner och kultur, eller om det också bör inkludera naturliga värden som naturområden, urskogar, andra arters existensberättigande och biologisk mångfald. Här uppstår alltså en potentiell intressekonflikt inom konservatismen, mellan ett värnande av de sociala och kulturella värdena å ena sidan, och de naturliga och miljömässiga å den andra. Det är också här som skon har klämt i klimatfrågan från konservativt håll.
Men konservatismen står inte handlingsförlamad inför denna intressekonflikt. Snarare erbjuder den flera vägar framåt. Det inser vi när vi undersöker vad det är i kulturer och traditioner som ska bevaras. Det finns nämligen inget inneboende krav på att de ska bevaras exakt som de ser ut just nu. Det viktiga med transportmedel som bilen och flyget, exempelvis, är inte att de går på bensin – inte heller att de går på vägar eller i luften. De skulle i princip lika gärna kunna gå på biobränsle, vätgas eller el – och där det är möjligt på räls eller till havs. Ibland verkar detta glömmas bort. Men kritiken mot exempelvis reduktionsplikten har inte varit ett värnande om bensin- eller dieselbilen i sig, utan snarare varit ett ekonomiskt argument: Inblandningen av biobränslen har helt enkelt gjort det för dyrt att leva någorlunda bekvämt för en vanlig dödlig. Och här finns ett verktyg att tillgå för såväl liberaler som konservativa (och socialister för den delen): Kompensation. Genom att på rätt sätt ersätta de som drabbas orättfärdigt av en åtgärd, kan vi alltså se till att undanröja själva problemet med åtgärden.
***
En annan viktig insikt är att kulturer och traditioner inte är helt stängda för förändring. De innehåller snarare ett mått av förändring. Om vi tittar på julbordet som tradition, för att ta ett exempel, så har det inte alltid sett ut som det gör nu. Detsamma gäller de flesta av våra traditioner. Dessutom är förändringen i sig inte problematisk. Det viktiga är snarare att förändringar inte får ske för snabbt eller för oaktsamt, eller att de görs oåterkalleligt. Så länge de sker långsamt och med försiktighet, med möjlighet till återkallande, är de i sin ordning.
Dessutom kan konservatismen tillåta förändringar om de är nödvändiga för att förhindra större eller mer drastiska förändringar framöver – inte minst om dessa beror på oss människor. Eftersom klimatförändringarna onekligen är förändringar, eftersom dessa är mänskligt orsakade och riskerar att få mycket drastiska effekter på vårt sätta att leva, är det alltså inte någon omöjlighet att konservatismen skulle kunna rekommendera förändringar i dag för att undvika långt värre sådana imorgon.
Om konservativa lyckas återupptäcka sin idétradition – med alla de resurser som den erbjuder – borde de kunna bli mycket mer engagerade i klimatfrågan än de tenderar att vara i dag. Min bestämda uppfattning är att ett värnande av de konservativa värdena inte behöver innebära ett kullkastande av de gröna värdena – rörande artbevarande, naturskogar, biologisk mångfald och klimatstabilitet med mera. Snarare går de, om de förstås på rätt sätt, ganska väl hand i hand. Ja, om det är någonting som är naturligt och har en lång historia så är det ju naturen.
Bara för att klimatfrågan i dag råkar vara en stötesten, så betyder det alltså inte att den för alltid måste vara det. I en massa andra frågor har vi kunnat lägga våra stridsyxor åt sidan, just eftersom vi har kunnat enas på bred politisk front. Vi ser i dag inga debatter om huruvida vi ska lägga ner den skattefinansierade sjukvården, införa slaveriet, slopa skatt på alkohol och tobak, återta kvinnors rösträtt, eller lägga ner demokratiska val. Skälet till detta är att vi helt enkelt kunnat enas om att det är bra med skattefinansierad sjukvård, beskattning av tobak och alkohol, allmän rösträtt och demokratiska val – alldeles oavsett vilken ideologis värderingar som ligger oss varmast om hjärtat. Det är bra såväl för jämlikheten, den gemensamma välmågan och individens frihet, som för samhällets stabilitet och för bevarandet av traditioner och gemenskaper.
För att en liknande framgångssaga ska kunna skrivas i klimatsammanhang behöver vi dock bättre förstå vilka värdemässiga och principiella hinder – och möjligheter – som de i riksdagen representerade ideologierna kräver att vi förhåller oss till. Här tror jag även att klimat- och miljöområdet erbjuder oss extra goda möjligheter, eftersom ett värnande av de miljömässiga värdena egentligen utgör en förutsättning för alla ideologiers hjärtefrågor.