”Städat medicinlåda och hittat två DayQuil! Lycka! Antagligen är det absolut ovetenskapligt men jag tycker att det är det enda som är bra mot förkylning. Kan fortfarande inte begripa varför man måste åka till England eller USA där det finns i de enklaste drugstores.”

Så skrev riksdagspolitikern och tidigare justitieministern Beatrice Ask på Facebook år 2018. Hon har naturligtvis rätt i att man borde få köpa liknande medicin i affären eller på apoteket, receptfritt. Men mer om det strax.

Fram till 1970 drevs de svenska apoteken på en privat marknad. Apoteksväsendet styrdes dock med skråväsendets förtecken. Vilken apotekare som helst fick inte öppna ett apotek: för att få göra det krävdes nämligen privilegiebrev från staten (tidigare H.M. Konungen). Den som hade privilegier blev nästintill enväldig inom sitt geografiska område, samtidigt som kön till nya privilegiebrev växte sig lång. 

I början av 1900-talet tog diskussionen om en reformering av apoteksväsendet fart. Första utredningen kom 1946, den andra 1951 och den slutgiltiga tillsattes 1963 med Rune Lönngren som ensamutredare. Visserligen fanns skäl för reformer. Privilegiesystemet hade skapat ett slags oligopol på marknaden och landets apoteksinnehavare var förenade i en sammanslutning, Apotekarsocieteten, som praktiskt taget kontrollerade hela apoteksväsendet. Samtidigt blåste vänstervindarna starkt. Socialdemokraternas kongress fattade beslut om socialisering av allt från finansväsendet till industrin. Apoteken och läkemedelsindustrin var ingalunda fredade, bland annat väcktes flera förslag om socialisering på socialdemokraternas partikongress 1968.

1969 kom utredningen som föreslog ett totalt stopp för privata apotek. 

Några hävdar att just ett förstatligande av apoteksväsendet var ett taktiskt val av den socialdemokratiska partiledningen. Det var en förhållandevis liten näring med ett dåligt utformat system som varken gjorde apotekare eller kunder nöjda. Med ett förstatligande kunde man visa vänsterrösterna att man tagit hänsyn till deras åsikter utan att ge sig in på förstatligandet av större näringar med starkare ägare, såsom banker och tillverkningsindustri.

Och så blev det. I valet 1968 fick Socialdemokraterna egen majoritet. 1969 kom utredningen som föga förvånade föreslog ett totalt stopp för privata apotek och ett bildande av ett statligt apoteksbolag med ensamrätt på försäljning. 

*** 

Hur kunde Apotekarsocieteten gå med på detta? Lönngren själv påstås ha hävdat att apotekarna inte hade mycket att invända mot förändringen. Det illustreras kanske bäst av att i Apotekarsocietetens fullmäktige röstade 33 för och fyra emot förslaget. Men röstsiffrorna berättar inte hela sanningen. Societeten motsatte sig att staten skulle vara huvudägare i det bolag som skulle bildas. Förhandlingarna kraschade. Det var dock uteslutet att regeringen skulle ändra sig på punkten om 100 procent ägarskap. I Göteborg bildades ett nätverk av missnöjda apotekare som hotade att stämma staten, men man kan gissa att uppgiften innebar att bita ett större stycke än vad man kunde tugga. 

Med kniven mot strupen fick apotekarna ge med sig. Överenskommelsen mellan staten och Apotekarsocieteten innebar att societeten upplöstes till en fristående förening som inte fick verka fackligt utan endast “främja apoteksväsendet och farmacins utveckling, samt en hög yrkesstandard”. Visserligen blev alla apotekare erbjudna anställning med goda förmåner inom det statliga bolaget. Pensionerna höjdes med 10 000 kronor vilket dämpade många protester. Sagt och gjort. Staten löste in alla apotek enligt sedvanliga regler. Den sammanlagda kostnaden blev 163,8 miljoner kronor. 

***

Men det skulle inte dröja länge innan vinden vände. Apoteksmonopolet fungerade inte fläckfritt. Monopol gör ju sällan det. Kort efter förstatligandet uppmärksammades det att det statliga Apoteksbolaget drogs med ekonomiska svårigheter. Det rådde anställningsstopp fram till en bit in på 1980-talet och produktiviteten var relativt låg. 

I början av 1990-talet, när områden som järnvägen, taxinäringen, telekom och inrikesflyget avreglerades, kom frågan om apoteket upp. År 1994 presenterades en utredning om apoteksväsendet med namnet ”Omsorg och konkurrens” (SOU 1994:110), som föreslog att monopolet skulle avskaffas. Utredningen skrev att även om ”Apoteksbolagets verksamhet har varit, och är, av hög kvalitet [var det] … svårare att uttala sig om bolagets effektivitet” och lämnades till dåvarande socialminister Bo Könberg. Men i stället för att avskaffa monopolet fastnade utredningen troligtvis i en byrålåda. Fyra år senare presenterades ytterligare en utredning (SOU 1998:28), som även den föreslog ett slut för apoteksmonopolet. Men den borgerliga regeringen förlorade valet, och processen stannade av. Monopolet kvarstod.

Apoteksmonopolet fungerade inte fläckfritt. Monopol gör ju sällan det.

Under 2000-talet utmanades apoteksmonopolet från olika håll. Det norska företaget Bringwell testade gränserna för försäljning av receptfria läkemedel. Samtidigt arbetade Sveriges Farmacevtförbund målmedvetet för en avmonopolisering. Ett annat slag mot monopolet var 2005 års besked från EU-domstolen. Apotekets monopol var utformat på ett sätt som stred mot EU-rätten. Den då socialdemokratiska regeringen planerade att göra de justeringar i monopolet som krävdes, allt för att värna Apotekets ensamrätt som staten halvt tvingat till sig 35 år tidigare. 

Men så bytte Sverige regering. 

***

En av de första sakerna Alliansregeringen gjorde var att sjösätta ännu en utredning om apoteksmonopolets varande eller icke varande. Likt tidigare utredningar konstaterades det att monopolet var förlegat och nu fanns en majoritet i riksdagen. Sommaren 2009 föll apoteksmonopolet. 

Att apotek nu skulle få verka på en fri(are) marknad kritiserades i den politiska debatten. “Omregleringen av apoteksmarknaden syftar till att åstadkomma effektiviseringar, bättre tillgänglighet och service för konsumenterna, prispress samt en säker och mer ändamålsenlig läkemedelsanvändning.” Så sa Göran Hägglund, dåvarande partiledare för Kristdemokraterna och socialminister i kammaren, som svar till den kritiska socialdemokraten Carina Hägg. Socialdemokraterna hade aktivt motarbetat regeringens apoteksreform från början genom en kampanj som endast förmedlade en sak: Att alliansregeringen ville göra apotekstjänsten sämre.  

Men om förhoppningen var att öka tillgängligheten, konkurrensen och kvaliteten på apotekstjänster har reformen i mångt och mycket uppfyllt förväntningarna. Innan avregleringen fanns det cirka 900 apotek i Sverige, alla ägda av staten. Efter avregleringen har antalet apotek ökat till över 1 400, och flera nya aktörer har etablerat sig på marknaden. Detta har lett till ökad konkurrens, valfrihet och tillgänglighet, i både öppettider och fler apotek, för konsumenterna. 

Kritiker av apoteksreformen lyfter ofta att det är tätorter och städer som fått ta del av en större variation av apotek. Ibland hävdas till och med att landsbygden har fått det sämre än före avregleringen. Det stämmer inte. Konkurrensverket pekar på att även om fler apotek etablerats i städerna har också landsbygden fått se fler apotek. Procentuellt är ökningen 50 procent i tätbefolkade områden i kontrast till 40 procent i glesbefolkade områden. Det är i sig inte konstigt eftersom efterfrågan är hög i storstadsområdena. Men att ökningen är större i städerna betyder inte att landsbygdens invånare fått det sämre – de har tvärtom fått betydligt fler apotek efter avregleringen.

Samtidigt lever många kvar i tron om att varje apotek är och ska vara ett apotek som möter alla ens behov. Detta syns tydligt i kritiken mot att apoteken inte alltid har alla mediciner i lager. Apoteksavregleringen får ta smällen för fel som ofta kan kopplas till regleringar från statligt håll som gör att apotek måste slänga medicin, eller störningar i produktion eller transport som gör att medicinen uteblir.

Men det tycks också som att svensken tänker att alla apotek ska ha all världens medicin. Det är en tanke som är värd att utmana. Fördelen med en privat marknad är fler apotek och bättre öppettider, men som med matbutiker som också verkar på en fri marknad kan man inte förvänta sig att kvartersbutiken ska ha nyzeeländsk biff eller färska ostron, utan vill man lyxa till det en fredagkväll får man bege sig till en större matvarubutik med chark- och fiskdisk. För de med ovanliga sjukdomar som kräver kostsamma och ovanliga mediciner kan inte förväntningen vara att varje litet apotek i stan ska ha medicinen i lager, men att det stora apoteket ska ha det. 

***

Det mesta har blivit bättre sedan avskaffandet av apoteksmonopolet 2009. Det finns dock anledning att damma av reformen och ta nya steg. 

En positiv följd av monopolets fall var att inträdet av apotekstjänster på nätet gick smidigt, vilket även påverkat prisnivåerna på receptfri medicin till det bättre. Dessutom har apoteken utvecklat nya tjänster, som rådgivning, vaccinationer, hälsokontroller och egen e-handel. 

Vad gäller läkemedel som ingår i läkemedelsförmånerna, vilket i regel innebär receptbelagda läkemedel, kan inte apoteken själva sätta priserna. Dessa sätts av Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV). Riksrevisionen menade redan 2010 att apoteken bör tillåtas att sätta sina egna priser, men att systemet med läkemedelsförmånerna då behövde reformeras genom att införa ett referensprissystem.

En positiv följd av monopolets fall var att inträdet av apotekstjänster på nätet gick smidigt.

Det skulle kunna vara ett första steg för att nu, snart 15 år efter reformen, utveckla apoteken. En fri prissättning kommer troligtvis att leda till små prisskillnader mellan olika apotek. Men man bör kunna acceptera dessa, för att möjliggöra priskonkurrens, på riktigt. 

Ett andra steg vore att ta tillvara de kompetenser som finns på apoteken. I Tyskland har  apoteken nära kontakt med förskrivande läkare gällande läkemedelsbehandlingar, nya rön och läkemedel. Apotekare i Storbritannien har sedan 2002 fått ge vaccin till kunderna. Apotekare, receptarier och annan apotekspersonal räknas som hälso- och sjukvårdspersonal enligt lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Trots det har apotekare, med sin långa utbildning, få möjligheter att bistå konsumenten. I förlängningen innebär det att utbildade människor agerar servicepersonal mellan läkare och patient. 

Systemet är såpass stelbent att apotekare inte kan ge ut någon annan typ av volym eller förpackning än den som läkaren ordinerat, detta trots att de definitivt har kunskaperna för att kunna göra en sådan bedömning. Behöver du en nässpray för gräspollen och läkaren bara har ordinerat en enkel förpackning kan du inte slå ihop dina uttag och köpa den förpackning som finns på apoteket, men som innehåller två sprayer. Säger ditt recept att du ska ha munsönderfallande tabletter kan du inte ändra till vanliga tabletter – trots att läkemedlet innehåller samma substans och dosering. Detta bör apotekare ha möjlighet att ändra på. 

***

När apoteksmonopolet föll följde ett antal avregleringar, varav en var att lättare smärtlindrande preparat och viss typ av allergimedicin skulle kunna säljas i matvarubutik och på bensinmackar. För detta ändamål skapades en egen lag. I den står tydligt att lagen skiljer sig från det som rör apotek och att det är Läkemedelsverket som beslutar om vilka läkemedel som får säljas.  

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Regleringen är hårdare än för apotek. Men till vilken nytta? Dagligvaruhandeln får inte sälja vanlig alvedon, utan endast brustabletter. Vill man till exempel ha paracetamol i tablettform är man i stället hänvisad till apoteket. Regleringen gör det också mycket svårare att få tag på mediciner som kan vara nödvändiga att ha tillgång till på kvällstid eller helgdagar. Ett exempel på det är dagen efter-piller som finns receptfritt på apoteket men som inte får säljas i matvarubutiken. Troligtvis sker fler sexuella träffar på helgen och gällande dagen efter-piller bör det intas så kort tid som möjligt efter oskyddat sex för att undvika en oönskad graviditet. Då är det oturligt att många apotek har mindre generösa öppettider än dagligvaruhandeln, eller i värsta fall, är helt stängt på helgdagar.

Ett tredje steg i en ny apoteksreformen bör således vara att tillåta detaljhandeln att få sälja samma produkter som finns receptfritt på apotek.

Anledningen till att man inte kan köpa DayQuil receptfritt på ett vanligt apotek i Sverige är att det innehåller Dextrometorfan, DXM, som 2008 narkotikaklassades av den regering som Beatrice Ask var justitieminister i. Lite olyckligt kan man tycka, med tanke på hennes inlägg. Sex år har gått sedan inlägget. En ny apoteksreform borde också titta på hur Sverige kan driva på för att göra fler populära mediciner som säljs i andra EU-länder tillgängliga på våra apotek. Tack vare avskaffandet av apoteksmonopolet har Sverige fått fler apotek, längre öppettider och en ökad tillgänglighet till läkemedel. Nu är tiden inne för att öka friheten lite mer. 

PS. Beatrice Ask hade rätt, DayQuil är det enda som fungerar vid en riktig tuff förkylning.