Ekonomi Krönika
Det är inte som du tror med ojämlikheten
Få idéer har fått ett lika starkt grepp om vår föreställningsvärld som den om snabbt ökande ojämlikhet och en liten elit av ”enprocentare” som lämnar resten av samhället på efterkälken. Men ny forskning visar på betydande brister i Thomas Pikettys studier. Det omkullkastar utgångspunkterna för det senaste decenniets politiska debatt om ojämlikhet, skriver Johan Norberg.
Den ökade ojämlikheten i världen, och särskilt i USA, är vår tids Pandoras ask – här finns tydligen upphovet till all världens olyckor och plågor. En hastig googling visar att skribenter, forskare och politiker har funnit att ojämlikhet orsakar (bland annat) ökad ohälsa, kortare livslängd, ökad belåning, finanskriser, brottslighet, klasshat, protester, populism, politisk polarisering, underminerad demokrati, tonårsgraviditeter, skärmberoende, mobbing, mental ohälsa, fetma, pessimism, maskulinitetskris, moralisk dekadens, och – kanske värst av allt – ett uppsving för hip-hop som musikalisk genre.
Men tänk om Pandora inte har någon ask? Hur ska vi då kunna förklara all världens problem?
Föreställningen att ojämlikheten har ökat dramatiskt är så grundmurad att de senaste årens forskning som ifrågasätter det antingen har ignorerats av omvärlden, eller chockat den. Att den globala ojämlikheten har minskat under de senaste 20 åren har möjligen accepterats, men nog måste väl ojämlikheten inom länder ha ökat, särskilt i USA och definitivt under Ronald Reagans 1980-tal?
Det är den tes som populariserades av de franska ekonomerna Thomas Piketty och Emmanuel Saez. De hävdade att den rikaste hundradelen av amerikanerna – the 1% – chockökade sin andel av befolkningens inkomster från 10 procent 1980 (vilket var samma nivå som 1960) till otroliga 27 procent 2021. Det var sådana påståenden som fick socialdemokraternas Magdalena Andersson att byta favoritekonom från Gary Becker till Thomas Piketty.
Deras beräkningar har kritiserats av många ekonomer, bland annat av Sveriges egen Daniel Waldenström, och många fel och brister har påträffats. Men frågan är om inte den senaste studien, av Gerald Auten och David Splinter, som snart publiceras i den ansedda Journal of Political Economy är strået som knäcker Pikettys rygg. De är inte några kombattanter i den ekonomisk-politiska debatten, utan respekterade skatte- och siffernördar vid det amerikanska finansdepartementet och kongressens opolitiska Joint Committee on Taxation.
Studien sammanfattar alla felkällor i Pikettys och Saez studier och kompletterar med bästa tillgängliga information.
Studien sammanfattar alla felkällor i Pikettys och Saez (hädanefter P/S) studier och kompletterar med bästa tillgängliga information. Exempelvis återfinns märkligt nog mer än en procent av befolkningen i deras ”1%”. Skälet är att P/S tittar på hushåll och inte individer, och andelen låginkomsttagare som är gifta har minskat de senaste decennierna. Därför jämför P/S dataserie numera ofta två höginkomsttagare med en låginkomsttagare. Inte konstigt att de rika drar ifrån.
En annan datapunkt som skriker efter förklaring är att en stor del av ojämlikheten uppstod under ett enda år – 1986. Många som ser hur fördelningsdiagram skjuter i höjden kring detta år utgår ifrån att Reagans nyliberalism måste ha upplöst samhällsgemenskapen just 1986, men det hände något mer konkret det året: en skattereform som både sänkte skattenivåerna och avskaffade kryphål och avdrag som gjorde det möjligt att gömma inkomster i företag. Höginkomsttagare drog in ungefär lika mycket pengar 1986 som 1985, men nu började inkomsterna hamna på skattebeskeden, så att P/S fick syn på dem för första gången.
Till detta kommer många andra justeringar. Där P/S bara gissar hur icke-rapporterade inkomster är fördelade gör Auten och Splinter en bedömning baserad på faktiskt gjorda skatterevisioner. De räknar också in icke-monetär kompensation från arbetsgivare som andra glömmer, till exempel sjukförsäkringar, som har störst effekt för dem med lägre inkomster.
Korrigeringarna gör att det mesta av den observerade ojämlikhetsökningen försvinner.
Redan dessa korrigeringar gör att det mesta av den observerade ojämlikhetsökningen försvinner. Men dessutom tittar studien på fördelningen av inkomster efter skatt. Om man nu som P/S använder ökad inkomstojämlikhet som argument för att vi behöver ökad omfördelning måste man väl i rimlighetens namn räkna in hur omfördelning redan nu påverkar inkomstojämlikheten?
Att korrigera för alla dessa felkällor är en omständlig process och det blir ofta en ganska teknisk framställning (jag sa ju att de var siffernördar), men resultatet är revolutionerande. Enligt Auten och Splinter har inkomstfördelningen varit stabil under de senaste 60 åren. Där den populära berättelsen gör gällande att den fattigaste halvan av befolkningen inte har fått några inkomstökningar alls sedan 1979 visar Autens och Splinters beräkningar att deras inkomster har ökat med runt två tredjedelar.
Mest anmärkningsvärt är att den rikaste procentens andel enligt dem bara har ökat från 8,1 procent till 8,8 procent 1960–2019. Det är en något för marginell ökning för att man ska kunna skylla populism, impotens och hip-hop på den.
Tyler Cowen, en av världens ledande ekonomer, menar att denna studie måste få oss att omvärdera Piketty & Co: ”för närvarande finns det bättre argument, baserade på bättre data, som tyder på väldigt annorlunda slutsatser”. Nobelpristagaren James Heckman konstaterar att ”Pikettys och Saez arbete är slarvigt och politiskt motiverat”.
Det är nog dags för Magdalena Andersson att än en gång byta favoritekonom.