Svenska politiker förstår inte hederskulturen

Det har länge funnits en föreställning om att invandrade människor blir svenska så snart de sätter en fot på svensk mark – och att statens huvudfokus snarast borde vara att hjälpa dem med att bevara ursprungskulturen och föra den vidare till deras barn. Detta har manifesterats i allt från hemspråksundervisning till en mängd bidrag till kulturföreningar, obegränsat tolkstöd med mera.

Få har velat sätta nya invånare i en skolbänk och lära dem vilka grunder Sverige är byggt på, varför vårt land är både fritt och framgångsrikt, och hur invandrare behöver anpassa sig för att kunna bli en del i den svenska gemenskapen. Den som tror att dagens problem började med flyktingkrisen 2015 har inte förstått grunden.

Som föreläsare och uppvuxen i en hederskultur fokuserar jag på vikten av att hålla isär våld i nära relationer och hedersrelaterat våld, något som konsekvent blandas ihop i samhällsdebatten. Om politikerna på allvar vill visa krafttag och bryta den destruktiva spiralen som landet har hamnat i behöver man först förstå den kulturella kontexten.

Hedersrelaterat våld handlar om ett offer gentemot ett kollektiv bestående av en hel släkt.

Hederskultur handlar förvisso om våld och förtryck. Men det är bara en del av kulturen. Våld i nära relationer handlar om en utövare och ett offer, alltså två personer, och är ett fenomen som finns i alla samhällen. Hedersrelaterat våld handlar om ett offer gentemot ett kollektiv bestående av en hel släkt. Och även om själva våldet är olagligt så är många hederskrav fullt lagliga. Att fängsla de som hotar, misshandlar eller till och med dödar är enkelt. Men hur kommer man åt de som ”bara” slår fast att flytt till egen bostad, förhållande före äktenskapet eller vägran att ingå äktenskap med en av släkten utsedd partner kommer att resultera i utfrysning ur den sociala gemenskapen? Hur når man ens fram till någon som är beredd att säga upp kontakten med sin egen dotter bara för att hon har en pojkvän?

Anledningen till att arbetet med att motverka hederskulturen inte har fungerat eller kommer att få full effekt är att lagstiftningen fortfarande betraktar våld i nära relationer och hedersrelaterat förtryck som två grenar på samma träd. Myndigheter, kommuner och regioner lyder under styrdokument som hävdar just detta. Regeringens regleringsbrev till myndigheter hävdar just detta. Arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck behandlas som ett av sex jämställdhetspolitiska delmål, under arbetet Mäns våld mot kvinnor. De sex delmålen är att motverka:

• Alla former av fysiskt, psykiskt, sexuellt våld, ekonomiskt och digitalt våld, liksom hot om våld mot flickor och kvinnor
• Våld i nära relationer, riktat mot flickor, kvinnor, pojkar, män och hbtqi-personer
• Våld mot barn och barn som upplever våld i hemmet
• Hedersrelaterat våld och förtryck, inklusive barnäktenskap och könsstympning av flickor och kvinnor 
• Prostitution och människohandel för sexuella ändamål och sexuell exploatering av barn
• Kommersialisering och exploatering av kvinnors kroppar i reklam, medier och pornografi 

Däri ligger problemet. Hade man tydligare förmått skilja mellan hedersrelaterat förtryck och våld i nära relationer så hade chansen att lära sig mer om hederskulturens mekanismer varit större. Klanstrukturer och värderingar hade fått större utrymme i debatten och i det konkreta arbetet. Då hade våra beslutsfattare bland annat kunnat inse att hederskulturen inte enbart är patriarkal, utan att en stor del av förtrycket tvärtom administreras av släktens kvinnor. Av mödrar, mormödrar, fastrar och mostrar.

***

Hade man skilt mellan begreppen så hade myndigheter, lärosäten och kommuner fått en möjlighet att förstå varför en 15-åringar kan vara villig att döda någon som förolämpat hans mamma. Då hade de kunnat förstå att mamman enligt den här kulturen både är en helig gestalt som man inte skojar om och en bifigur i hemmet där fadern är överhuvud. 

Men så har inte skett. Gudrun Schyman fick välförtjänt kritik när hon slog fast att det är samma struktur som förtrycker kvinnor både i Sverige och Afghanistan. Men faktum är att svenska myndigheter arbetar utifrån samma analys, numera dessutom på uppdrag av en högerregering. Det har varit, och är fortfarande, politiskt bekvämt att skylla på patriarkala strukturer. Men den som inte vill vidga synen på hederskultur och som använder patriarkala strukturer som mall för hedersarbetet förnekar den starka roll som mödrar och andra kvinnliga släktingar i utövandet av hedersförtrycket.

Det har varit, och är fortfarande, politiskt bekvämt att skylla på patriarkala strukturer.

Är situationen omöjlig? Nej, det tror jag inte. Men för att arbeta med ett problem behöver man först erkänna att man faktiskt har ett problem. Vill regeringen bekämpa hederskulturen och åstadkomma något mer än fluffiga målsättningar och substanslösa slogans, så behöver arbetet mot hedersförtryck respektive partnervåld separeras. Sittande regering hade möjligheten att göra det med regleringsbreven 2023, men valde att låta bli. De gick till val på att de rödgröna företrädarna bedrev en substanslös feministisk plakatpolitik. Menade de allvar? Inte så länge de behåller samma arbetsmetoder. 

Att arbeta med våld och förtryck är en sak, att arbeta med en kultur och dess inneboende värderingar är en helt annan fråga. Den debatten är betydligt mer påfrestande att föra. Vågar Tidöpartierna göra det?