Ekonomi Krönika
Backpackingens sanna nota
I Sverige finns det en norm om att unga ska finna sig själva efter gymnasiet genom att åka på långresor eller planlöst plugga humaniora. Det får långsiktiga kostnader för både individen och samhället, skriver Lovisa Lanryd.
Den svenska ekonomin är liten men högteknologisk. Vi konkurrerar globalt med kunskap och kompetens, vilket är skälet till att många branscher just nu skriker efter högutbildad arbetskraft. I den politiska debatten har fokus länge legat på att förlänga arbetslivet och motivera de som närmar sig pensionsåldern att jobba kvar längre. En mer bortglömd, men minst lika viktig fråga, är att ungas inträde på arbetsmarknaden samtidigt har skjutits fram.
Genomsnittsåldern för att ta ut en kandidatexamen i Sverige är i dag 28 år. I internationell jämförelse är det en extrem siffra. I Japan, som har den lägsta examensåldern, är snittåldern 22 år. Sverige har bland den högsta genomsnittsåldern inom OECD-länderna. Det är en konsekvens av att svenska studenter i snitt väntar sex till sju år innan de börjar studera på universitet eller högskola: genomsnittsåldern för att börja sina studier är 25 år.
I vilken ålder man väljer att börja plugga är ett val som inte bara påverkar den enskildes framtid utan även näringslivets tillgång till kvalificerad arbetskraft och i förlängningen vårt ekonomiska välstånd. Om fler väljer att studera tidigare skulle även fler kunna börja arbeta, i för ekonomin högproduktiva yrken, tidigare.
Centralt för både den personliga ekonomin och den ekonomiska tillväxten är en tidig etableringsålder på arbetsmarknaden. Enligt Registerbaserad arbetsmarknadsstatistik (RAMS) har etableringsåldern för unga pendlat mellan 28–32 år under 2000-talet. Ser man till andra länder har man redan kommit minst fem år in i karriären i trettioårsåldern.
Svenska ungdomar utbildar sig för sent och till fel saker.
Varför har Sverige, till skillnad från de flesta andra europeiska länder, hamnat i denna situation? Det korta svaret är att det lönar sig för lite att plugga vidare, och att det saknas starka incitament för studenter att ta sin examen i tid.
Entreprenörskapsforum visade 2015 att den som pluggar på högskola i Sverige får drygt fyra procent högre lön för varje utbildningsår. Det kan jämföras med Tyskland där utbildningspremien är omkring 10 procent per år.
***
Svenska ungdomar utbildar sig för sent, och de utbildar sig dessutom till fel saker. Många nyutexaminerade studenter möter en arbetsmarknad där ingen efterfrågar deras kompetens. Det leder i sin tur till undanträngningseffekter när högutbildade individer tar jobb som inte motsvarar deras utbildningsnivå.
Detta visar Svenskt Näringslivs chefsekonom Sven-Olof Daunfeldt i rapporten ”Reformer för fler i arbete”. Tittar man på den svenska Beverige-kurvan, en kurva som visar sambandet över tid mellan vakansgrad och arbetslöshet, ser man att den svenska matchningen försämrats över tid. Det tillkommer dessutom ett minimalt utbud av enkla jobb. Endast fyra procent av jobben i Sverige är arbeten med låga utbildningskrav, vilket är den lägsta andelen bland alla länder i EU. Resultaten visar även att av de personer som erhåller de få enkla jobb som finns, har cirka 75 procent slutfört minst gymnasieutbildning.
Utbildade personer tränger alltså undan de med låg utbildningsnivå. Samtidigt skriker arbetsgivare och företag efter kompetens och var femte rekryteringsförsök misslyckas.
Det behöver finnas starkare incitament att utbilda sig till rätt sak.
En förklaring till detta är det på tok för lätt att ”följa sitt hjärta” i Sverige. Vem vill inte studera silversmide ett år eller studera en kandidat i klassisk sång? Kultur, filosofi och humaniora är viktiga inslag i vårt samhälle. Självklart ska det finnas sådana institutioner på våra universitet. Men fler studenter behöver bli medvetna om att det är svårt att försörja sig på sådana intressen. Framförallt behöver fler bli medvetna om vilka branscher som efterfrågar personal. Kanske är förvåningen som drabbar studenterna när få jobb finns vid examen ett symptom på att aldrig ha behövt reflektera över vad som är en framkomlig väg i arbetslivet, att aldrig behöva ta ställning till en alternativkostnad.
När utbildningen i princip är gratis med låga CSN-räntor och inga anmälningsavgifter leder det också till att val av högre utbildning betraktas som ett konsumtionsbeslut, snarare än ett investeringsbeslut.
Om Sverige ska vara ett land som ligger i framkant behöver det finnas starkare ekonomiska incitament att utbilda sig till rätt sak, annars kommer vi att halka allt längre efter världsledande länder. Universiteten borde, för att höja kvalitén, få både en förändrad finansiering där man inte får betalt för varje godkänd elev, och även möjlighet att ta ut studieavgifter. Vi behöver gå mot att studenter faktiskt väljer sin utbildning – inte bara som konsumtionsvara, utan som investering.
***
Men för detta krävs även ett värderingsskifte. De som pluggar tidigt och som väljer bort att försörja sig på intressen där arbetsmarknaden redan är mättad möts inte sällan med oförstående från vuxenvärlden.
Som ungdomsförbundspolitiker lyssnade jag i slutet av 2019 på en panel med professor Lars Calmfors. Strukturella problem på arbetsmarknaden och ekvationen “att färre ska försörja fler” var ämnet. Panelen lyfte att en av lösningarna var att arbeta längre. Jag var 21 år och hade precis skrivit klart min C-uppsats. Arbetslivet kändes med ens ofantligt långt när panelen diskuterade att Sverige nog skulle få se en generell pensionsålder på över 70 år om inte alltför lång tid.
Jag räckte upp handen och frågade varför jag, som var klar med min kandidat och var på väg ut i arbetslivet, skulle jobba till 75 år, medan en majoritet av mina gymnasievänner jobbade på restaurang eller ICA för att kunna åka på sin andra backpackingresa, eller hade hoppat av sin tredje folkhögskoleutbildning.
Calmfors hajade till och sa att man så klart bör titta på möjligheterna att förlägga arbetsinträdet tidigare – men att den frågan fått för litet uppmärksamhet i både forskning och debatt: Unga ska ju få tid att “hitta sig själva”.
Samtidigt är det nog så att människan växer som mest genom att få göra tuffa val, genom att välja bort och göra tråkiga saker istället för roliga. Backpackingens nota är sannolikt betydligt större än vad vi tror – inte bara samhällsekonomiskt.