Politikerna måste prioritera polisen
I år har nästan 400 poliser lämnat sina jobb, 51 av dem i huvudstaden. I söndags förmiddag patrullerades Stockholms innerstad bara av 14 poliser. Läget är akut, och i ett land med en statsbudget på 964 miljarder kronor måste man fråga sig: Vad är egentligen viktigare än att ordningsmakten fungerar?
I Stockholms innerstad bor 342 000 personer. SvD rapporterade nyligen att dessa förra söndagens förmiddag sammanlagt hade 14 patrullerande poliser som skydd. Det innebär en polis per 24 429 personer, på ett område där det enligt Brås statistikdatabas begås över 105 000 brott per år.
Larmrapporterna från polisen trillar in: underbemanning, låga löner, uppsägningar, allt tuffare arbetsvillkor, allt mer utsatt situation – och allt större behov av poliser. De 15 områden som polisen klassificerade som särskilt utsatta 2015 – områden där parallella samhällsstrukturer och våldsamma gäng gör det svårt för polisen att utföra sitt uppdrag – är nu 23. Stefan Sintéus, polisområdeschef för Malmö, bekräftar problemet:
– Vi vet hur vi ska jobba mot problematiken i detta och våra två tidigare särskilt utsatta områden, det är inte det som är problemet. Men för att göra det på rätt sätt borde vi vara minst hundra anställda till.
Polisen är en av de viktigaste institutionerna i samhället. Man kan ha olika uppfattningar om var gränsen för statens befogenheter ska gå, men alla rimliga människor kan enas om att den viktigaste prioriteringen för alla typer av stater måste vara medborgarnas grundtrygghet. Och då menar jag inte inkomst eller bostad, utan trygghet på ett ännu mer grundläggande plan: att det finns någon som skyddar människor från stöld, våld och mord.
Den som är rädd för att gå hem på kvällen har större behov av polisen än föräldraförsäkringen.
I år spenderar den svenska staten 964 miljarder kronor. Ändå har den tydligen inte råd att betala polisen rimliga löner, eller ge den ekonomiska förutsättningar att göra sitt jobb. Då måste man fråga sig: Vad är det egentligen som är viktigare för våra folkvalda än att skydda medborgarna från brott?
Några svar får man av en titt på statsbudgeten. Polisen får 22 miljarder kronor, vilket motsvarar 2,3 procent av statens utgifter. Samtidigt kostar barnbidraget 27 miljarder och föräldraförsäkringen närmare 42. Maxtaxan i förskolor och fritidshem kostar 4,6 miljarder. Arbetsförmedlingen, berömd för sin ineffektivitet, får 8,4 miljarder bara i förvaltningskostnader. Studiestödet kostar 22 miljarder, och ännu större summor går till arbetsmarknadsåtgärder. 35 miljarder ges i bistånd. Och så vidare.
Dessa utgiftsposter är alla välmenta och många är positiva till dem, men vissa behov är mer grundläggande än andra. Den som är rädd för att gå hem på kvällen har större behov av polisen än föräldraförsäkringen. För den som har blivit rånad är Arbetsförmedlingens insatser en klen tröst.
Den grundläggande tryggheten måste helt enkelt komma först.
Därför måste polisen prioriteras högre. Regeringen och riksdagen spenderar miljarder på en dysfunktionell välfärdsstat samtidigt som statens själva kärna knakar i fogarna. Det går inte att rättfärdiga.