Klimatet har inte råd med stoppade gruvor

Mitt i den gröna omställningens tidevarv sitter Sverige på tillgångar som är helt avgörande för att göra den möjlig. Det handlar om de sällsynta jordartsmetallerna. Det är en grupp av sjutton grundämnen som frekvent används i modern teknik. 

Det är metaller med namn som yttrium, neodym, terbium, lantan och prometium för att nämna några. Yttrium används bland annat i bildskärmar, laser och som komponent i fiberkablar. Neodym nyttjas i framställningen av permanentmagneter, alltså magneter som inte behöver elektricitet för att fungera. De magneterna kan i sin tur användas i hårddiskar och elmotorer. 

Oljestater kommer med tiden att ersättas av så kallade elektrostater – som Sverige.

Tidskriften The Economist skrev för tiden sedan om hur världens oljestater med tiden kommer att ersättas av elektrostater – länder som sitter på de värdefulla naturtillgångarna som krävs för den gröna omställningen. Precis den sortens naturtillgångar som svensk berggrund är rik av. 

I Sverige finns fyndigheter av mer än hälften av de olika sorters råvaror som behövs för att möjliggöra den gröna omställningen. Det är till och med så att flera av de sällsynta jordartsmetallerna ursprungligen är svenska upptäckter. Exempelvis är den sedan länge stängda Ytterbygruvan i Vaxholms kommun bland annat fyndplatsen för yttrium och terbium.  

De eftertraktade metallerna återfinns i flera olika delar av Sverige. I Norra Kärr, norr om Gränna, finns en av Europas största fyndigheter av sällsynta jordartsmetaller. Tidigare har även brytning skett i Bastnäsfältet i Västmanland, och i Kiruna har LKAB ett projekt där man planerar att utvinna jordartsmetaller ur gruvavfall. 

Genom utvinning av dessa metaller skulle Sverige inte bara gynna sin egen gröna omställning, utan skulle även minska EU:s beroende av Kina. Idag importerar EU så mycket som runt 98-99 procent av  jordartsmetallerna från Kina. 

Trots geologiska förutsättningar finns inte en enda svensk gruva för sällsynta jordartsmetaller.

Men trots de gynnsamma geologiska förutsättningarna är inte en enda gruva för sällsynta jordartsmetaller idag i drift i Sverige. Det är dessutom mycket svårt att öppna nya gruvor i Sverige. 

Anledningen är bland annat, som Adam Danieli tidigare beskrivit i Smedjan, miljöbalken och de snåriga tillståndsprocesserna. Miljöbalken är en dynamisk lagstiftning. Det innebär att den blir allt hårdare med tiden utan att politiken eller juridiken förändras. Danieli ger som exempel hur verksamheter enligt miljöbalken måste använda sig av den “mest miljövänliga tillgängliga teknik”  – ett krav som i takt med den tekniska utvecklingen bara blir tuffare och tuffare. 

Modellen innebär även att miljötillstånd måste domstolsprövas i mark- och miljödomstolen, i stället för att som i andra tillståndsärenden endast prövas av förvaltningsmyndigheter. 

Genom hela prövningsprocessen finns dessutom möjlighet för såväl allmänheten, organisationer och kommuner att lämna synpunkter på ansökan och överklaga beslut. Ofta blir det folkliga motståndet stort i de orter som berörs av gruvetableringen. Motståndet mot den planerade järnmalmsgruvan i Jokkmokk resulterade exempelvis i 71 000 insamlade underskrifter som lämnades till den dåvarande regeringen tidigare i år. Kritiker mot gruvan beskrev det hela som en modern kolonialisering som strider mot de samiska rättigheterna. 

Det kan ta 22-23 år för gruvdrift att få påbörjas.

I en intervju i Tidningen Näringslivet ger Peter Åkerhammar, utredare på Sveriges geologiska undersökning, SGU, sin syn på varför gruvöppningarna är så få. Åkerhammar berättar om hur tiden från prospektering till gruvdrift tar åtminstone 10-15 år. Lägger man därtill överklagande intressenter såsom miljöorganisationer, närboende och kommuner är vi i bästa fall uppe i 22-23 år innan gruvdriften kan påbörjas. 

En del av problematiken kan, enligt Åkerhammar, förklaras av människors okunskap. De lagar och regler som noga styr upp gruvnäringen är välkända bland experter, men mindre kända för allmänheten. Där är det snarare vanligt att se gruvnäringen som något skadligt för såväl miljön som för samhället. Inte sällan genomsyras synsättet av ett “not in my backyard”–tänk där man inte vill se någon gruva i just sitt lokalsamhälle. 

Sverige har rasat från plats 8 till 36 i internationell ranking för gruvdrift – på fem år.

Det är rimligt att tro att Fraser Institutes internationella ranking visar på samma problematik. I rankingen av världens mest attraktiva gruvländer har Sverige nämligen fallit från plats 8 till plats 36 inom loppet av fem år. 

Sverige skulle kunna framställa de nödvändiga metallerna på ett mer hållbart sätt än de länder som idag är världsledande på marknaden. Enligt branschorganisationen Svemin är den svenska gruvnäringen bland de mest klimatsmarta i världen. Lägg till detta att Sverige är en stabil liberal demokrati med goda arbetsförhållanden, faktorer som knappast utmärker många andra länder med stora fyndigheter av sällsynta jordartsmetaller. 

Världen kommer att behöva de jordartsmetaller som finns i Sverige om den gröna omställningen ska bli verklighet. Det går helt enkelt inte att blunda för behovet och hoppas på att vi ska nöja oss med att  återvinna de metaller som redan finns på ett bättre sätt. Först om ungefär 80 år beräknar Svemin att återvinningen kan stå för hälften av det behov som då behövs av jordartsmetaller. 

Argumentationen för varför Sverige behöver öppna gruvor för att utvinna de sällsynta jordartsmetallerna står med andra ord på två ben. För det första ger gruvnäringen tillgång till de råvaror som är nödvändiga för den gröna omställningen. För det andra  kan vi i Sverige utvinna råvarorna på ett såväl socialt som miljömässigt mer hållbart sätt än vad som nu görs på många håll i världen.

Det är dags att se gruvetableringar som något positivt. Om inte för oss så för de människor som lever på de delar av jorden som drabbas hårdast om inte den gröna omställningen och utsläppsminskningarna kommer inom en snar framtid. Jag ser gärna en gruva med jordartsmetaller på min bakgård.