Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Samhälle Krönika

Låt inte uranförbudet bakbinda kärnkraften

Det går inte att vilja göra oss oberoende av rysk energi och samtidigt säga nej till uranbrytning i Sverige. Det är dags för ny kärnkraft, och det är dags att riva upp S och MP:s förbud mot att bryta svenskt uran. Det skriver Susanna Silfverskiöld.

Ny kärnkraft betyder mer uran. Foto: Christine Olsson/TT

Att den tidigare regeringen bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet de gångna åtta åren såg till att avveckla fyra av landets kärnkraftsreaktorer är väl känt. Mindre omdiskuterat är ett annat närliggande beslut: år 2018 förbjöds uranbrytning i Sverige. Det är lika bakvänt som omdömeslöst. 

Sverige ska bygga ny kärnkraft. Det är vi inte ensamma om. Putins invasion av Ukraina har gjort det tydligt att Europa behöver mer utsläppsfri och pålitlig energiproduktion som fungerar oberoende av skurkstater.

EU ska göra sig kvitt rysk energi men fortsätter importera ryskt uran – så måste det inte förbi.

I takt med Rysslands upptrappade krigföring mot Ukraina där energifrågan används som vapen mot såväl Ukraina som EU, försöker väst göra sig kvitt rysk olja och gas. Samtidigt fortsätter importen av ryskt uran till europeiska kärnkraftverk. Så behöver det inte förbli.

Stora delar av Europas urantillgångar finns nämligen i svensk berggrund. Enligt Mark- och miljödomstolen rör det sig om så mycket som 80 procent. Och faktum är att Sverige är det land i Europa med störst tillgång på uran. Det enda som krävs för att det uranet ska få brytas är ett beslut i riksdagen.

Det går trots allt inte att med hedern i behåll med ena handen motsätta sig svenskt och europeiskt energiberoende av Ryssland, och med andra handen säga nej till att tillåta uranbrytning i Sverige. Ändå är det precis så stora delar av svensk riksdag agerar. 

Partierna bakom Tidöavtalet är positiva till att riva upp uranbrytningsförbudet, men de mer kärnkraftskritiska partierna inklusive Socialdemokraterna håller emot. 

Tidöpartierna har som bekant en riksdagsmajoritet och behöver därför varken Socialdemokraterna, Centerpartiet, Vänsterpartiet eller Miljöpartiet med sig. Men det är besynnerligt när S och C som talar sig varma om en bred energiöverenskommelse och långsiktiga energipolitiska förutsättningar motsätter sig något så fundamentalt som att tillåta företag att bryta det bränsle som kärnkraften kräver – när bränslet finns tillgängligt just här.

Redan när förslaget om att förbjuda uranbrytning var på remiss varnade flera remissinstanser, däribland Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), för förbudets konsekvenser för Sveriges elförsörjning ur beredskapssynunkt. 

När kärnbränsle är förbjudet att bryta i Sverige måste vi förlita oss på andra.

Att kärnbränslet är förbjudet att bryta i Sverige, innebär att vi måste förlita oss på uranbrytning i andra länder. Ett land med kärnkraft som avgörande del av energimixen, i kombination med förbud mot inhemsk produktion av kärnbränsle, innebär ofrånkomligen en inneboende säkerhetspolitisk sårbarhet. För en fungerande energiförsörjning är en vital del av varje lands kritiska infrastruktur. När europa lever i konsekvenserna av Putins energikrig som maktmedel kan ingen längre tveka över den saken.

Men precis som gruvbrytning av andra tillgångar har frågan också en moralisk och miljömässig aspekt. När en verksamhet förbjuds i Sverige försvinner den inte – den sker på annan plats. En annan plats som i de allra flesta fall inte kan mäta sig med Sveriges internationellt sett mycket höga miljökrav och goda arbetsvillkor. Namibia eller Kazakstan, till exempel.

Kärnkraften ska utgöra grunden för Sveriges elproduktion.

När förbudet mot svensk uranbrytning klubbades igenom i riksdagen levde energiöverenskommelsen, med målsättningen om 100 procent förnybar elproduktion år 2040. På ren svenska: år 2040 skulle kärnkraften vara avvecklad. Med den nya borgerliga regeringen är den målsättningen borta. Kärnkraften ska inte bara fortsätta vara del av Sveriges elproduktion. Kärnkraften ska utgöra grunden för den. 

Den förra energiministern Annika Strandhäll som uttryckte att “kärnkraft är inte framtidens melodi”, har bytts ut mot energiminister Ebba Busch som i skarp kontrast uttalat att ”Den bästa tiden för att bygga ny kärnkraft var igår, men den näst bästa är imorgon.” Därmed är också tiden inne för att riva upp det bakvända förbudet mot brytning av uran. Det borde vara en självklarhet.

Vill du ha Susanna Silfverskiölds texter direkt i din inkorg? Prenumerera på Smedjan nedan!