Pandemin blev inte marknadsliberalismens död

När pandemins effekter var som mest påtagliga i ekonomin var det som att marknadsliberalismens kritiker nästintill vittrade blod. Såväl konservativa som företrädare för arbetarrörelsen enades om att detta skulle bli slutet för den liberala ordningen. 

Ett reportage i Svenska Dagbladet i augusti 2020 med rubriken ”Vilken ideologi vinner maktkampen efter corona?” satte särskilt fingret på den ideologiska strid som pågick. När virusets smittotal skulle begränsas skedde det genom nedstängning av skolor, butiker och hela länder. Med bakgrund av detta blev den globala handeln hårt ansatt, men likaså de liberala politiska idéerna som det ekonomiska systemet vilar på. 

Marknadsliberalismens motståndare använde pandemin för att torgföra sin kritik.

Marknadsliberalismens motståndare såg pandemins effekter på ekonomin som en möjlighet att torgföra just sitt synsätt på hur en ekonomi skulle utformas i stället. Man menade att detta var det yttersta beviset på marknadsekonomins brister, tiden för att förändra saken i grunden var äntligen kommen.

Den dåvarande LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson uttryckte det som att ”Sverige efter krisen måste bli något helt annat än Sverige innan krisen. Där vi lämnat det nyliberala projektet bakom oss”. 

Företrädare från den konservativa tankesmedjan Oikos såg det istället som att pandemins effekter har ”blixtbelyst hur den globalistiska, postnationella världsordningen är en koloss på lerfötter, eftersom den inte bygger på en äkta känd gemenskap och solidaritet.”

Gemensamt för de båda synsätten är avståndstagandet mot marknadsliberalismen och den fragilitet som en sådan ekonomisk ordning innebär.  

Marknaden nyttjar samhällets resurser mer effektivt än något annat ekonomiskt system.

Och nog är det sant att marknadsliberalismens fragilitet mycket riktigt kan leda till kraschade leveranskedjor om en länk längs vägen brister, men den nyttjar också samhällets resurser mer effektivt än något annat ekonomiskt system gör. När företag minimerar sina varulager eller får tillverkningskomponenter samma dag som de ska monteras, använder de sitt kapital så effektivt som möjligt. Genom detta arbetssätt frigörs kapital samtidigt som avkastningen på det nyttjade kapitalet blir högt. Kort sagt skapar man så mycket man kan, med så lite medel som möjligt.   

Fragiliteten i det marknadsekonomiska systemet kan bland annat förklaras av frånvaron av politiska krafter som styr kvantiteter, priser och vilka som får producera vad till vem. I stället sköter detta sig självt över landsgränser genom att en aggregerad efterfrågan möter ett samlat utbud. Genom prisets mekanism balanseras både köparnas och säljarnas vilja till affär, och varken varubrist eller köer uppstår – det är vad Friedrich von Hayek skulle kalla en spontan ordning. 

Vodkaproducenter ställde om till handsprit och flygpersonal hoppade in i vården – tack vare marknaden.

Frånvaron av central planering är dessutom en förutsättning för marknadsekonomins starka omställningsförmåga. Mitt under brinnande pandemi började vodkaproducenter ställa om produktionen till att göra medicinsk handsprit. Mataffärer började ha öppet särskilda tider för vårdpersonal. När den svenska vårdens införskaffande av munskydd och plasthandskar gick för långsamt skänktes dessa förnödenheter från den lokala bygghandlaren. Permitterad arbetskraft från flygbranschen fick genomgå en snabbutbildning för att hoppa in som extrapersonal i vården. Alla dessa initiativ kom från företagen själva utan vare sig politiska piskor eller påtvingad nationalistisk solidaritet. 

Pandemin skulle med tiden börja avta, de tillfälliga öppettiderna på krogarna togs bort, visiren och munskydden på butikspersonal likaså. Samtidigt uppstod nya utmaningar. Det uppdämda köpbehovet som uppstått tack vare en stark konjunktur men med få varor att konsumera skulle bidra till ökad inflation. Efter Rysslands invasion av Ukraina skulle inflationen bli än värre då bristen på energi och livsmedel blev särskilt drivande i den totala inflationstakten. 

Idag befinner vi oss mitt i den högsta inflationen på årtionden. Men för den marknadsvänlige är det inte läge att hänga läpp, tvärtom.

De globala värdekedjorna, hur företag delar upp och sprider sin produktionsprocess över världen, som under pandemin genomled mer eller mindre ett sammanbrott, är nu tydligt på väg tillbaka. 

De höga fraktpriserna som under pandemin slog hårt mot svensk handel har börjat sjunka. Världshandeln som under pandemin drabbades hårt av nedstängda hamnar och slutna gränser är nu tillbaka mer omfattande än någonsin.

Mycket talar också för att inflationen kommer att mattas av då den återhämtade globaliseringen ökar utbudet i ekonomin igen, samtidigt som vi riskerar att gå in i en lågkonjunktur där människors köpkraft sjunker. Två faktorer som kommer kyla av inflationen med tiden. 

Det systemskifte som Karl-Petter Thorvaldsson och Oikos hade hoppats på ser inte ut att komma. I stället håller globaliseringen på att sakta återhämta sig i takt med att länder öppnar upp sina gränser igen. Och glada ska vi vara för det. 

Öppenhet, handel och internationalisering är svaret på framtidens kriser.

Sverige, den lilla exportberoende ekonomin i norr, bör tänka både en och två gånger innan vi sluter oss mot omvärlden eller sänker svensk konkurrenskraft genom att införa onödigt stelbenta skyddsnät på arbetsmarknaden. 

Ingen kan med förutsägbarhet säga hur ekonomin kommer att utvecklas de kommande åren. Men är det något vi med säkerhet kan säga så är det att fler ekonomiska kriser är att vänta i framtiden, och att svaret på dessa kriser precis som idag kommer att vara fortsatt öppenhet, handel och internationalisering.