Ett annat Polen är möjligt

Hotet mot den liberala demokratins institutioner i Polen har varit ett återkommande tema i svenska medier de senaste åren. Polen är ett av de länder som påverkats mest av populism och nationalkonservatism, men det är också det land som visar upp den kanske mest livskraftiga folkrörelsen i opposition mot högerpopulismen.

Det styrande Lag och Rättvisa-partiet, PiS, har medvetet och systematiskt börjat montera ner centrala fundament i det liberala demokratiska styrelseskicket: Gjort public service till en regeringstrogen propagandakanal; gjort betydande inskränkningar av oberoendet inom rättsväsendet; urholkat individuella fri- och rättigheter. På detta har dock oppositionen och, än viktigare, cirka halva befolkningen reagerat starkt.

I dag har stora delar av den tidigare djupt splittrade oppositionen av valtekniska skäl samlat sig i den så kallade Medborgarkoalitionen. Kärnan i denna är det tidigare statsbärande, mittenhögerpartiet Medborgarplattformen, PO. Att oppositionsrörelsen i Polen är stark, välorganiserad och engagerad är uppenbart. Däremot har den varit mindre lyckosam i de senaste årens valrörelser.

Närmast att nå en nationell valframgång, sedan PO förlorade regeringsmakten i parlamentsvalet 2015, var i somras då Warszawas borgmästare Rafał Trzaskowski förlorade presidentvalet med 49 procent mot 51 procent för den sittande presidenten och PiS-kandidaten Andrzej Duda.

Under regeringsinnehavet mellan 2007 och 2015 genomförde PO reformer som bidragit till den snabba ekonomiska utvecklingen i Polen. Samtidigt skapade man stabilitet i det politiska systemet och etablerade landet som en maktfaktor i EU-samarbetet. Det gör Medborgarplattformen till det kanske viktigaste politiska partiet i Polen sedan kommunismens fall. Med tanke på landets ställning inom EU, är det dessutom rimligt att se PO som ett av de viktigaste europeiska partierna. Trots att partiet just nu är förpassat till en oppositionsroll i hemlandet, utövar det ett, i svenska medier sällan uppmärksammat, inflytande i Europa.

Mest noterbart är inflytandet i det europeiska partiet, European People’s Party, EPP – samma parti och paraplyorganisation som Moderaterna och Kristdemokraterna ingår i. Tolv av EPP-gruppens 187 Europaparlamentariker representerar PO, vilket kan jämföras med fyra från M och två från KD. Ordförande för EPP är dessutom Donald Tusk, senast ordförande i Europeiska rådet, tidigare premiärminister i Polen och partiledare för PO. Den polska EPP-delegationen är, efter Tyskland, den största landdelegationen till EPP:s partigrupp i Europaparlamentet. Men PO:s inflytande handlar också om att EU är populärt och viktigt i Polen.

EU-medlemskapet är idag till och med mer populärt än vid inträdet

När Polen folkomröstade om EU-medlemskapet 2003 vann ”Ja-sidan” med 74 procent av rösterna, kanske för att det förknippades med frigörelse, upprättelse och med ekonomiska möjligheter. Precis som landets inträde i Nato 1999 var EU-medlemskapet, 25 år efter frigörelsen från det sovjetiska förtrycket, ett slutgiltigt erkännande av att Polen var ett relevant och självständigt europeiskt land.

EU-medlemskapet är inte bara fortsatt populärt i Polen, det är till och med mer populärt i dag än vid inträdet. Trots den EU-kritiska PiS-regeringens ständiga påhopp på EU-institutionerna svarade 81 procent i en opinionsundersökning i november att de skulle rösta för ett EU-medlemskap om det hölls en folkomröstning i dag. Det förklarar varför PO tar EU-valen på ett sådant allvar, och att de ställer upp med några av sina mest inflytelserika politiker. Av PO:s nuvarande tolv Europaparlamentariker är två av dem riktiga tungviktare: Ewa Kopacz, tidigare partiledare och premiärminister, och Radosław Sikorski, tidigare försvars- och utrikesminister samt talman i det polska parlamentet.

Detta förhållningssätt, storleken på PO:s representation i Europaparlamentet och det faktum att partiet aktivt arbetat för att Polen ska bli en modern, europeisk stat och en pålitlig samarbetspartner i EU-sammanhang, har gjort partiet respekterat och inflytelserikt.

Att Donald Tusk, som Polens premiärminister, kunde bli vald till Europeiska rådets ordförande är ett tydligt tecken på detta. I vanliga fall går dessa uppdrag till något av de största medlemsländerna eller till Beneluxländerna – Belgien, Nederländerna, Luxemburg – och särskilt Östeuropa tenderar att förbises när toppjobben ska delas ut.

Att Donald Tusk med sin bakgrund kunde bli vald till EPP:s ordförande är inte lika överraskande, men det var ack så viktigt. Utan Tusk vid rodret hade EPP troligtvis inte gått vidare med utredningar, avstängning och en potentiell framtida uteslutning av ungerska Fidesz, något som aktualiserats på grund av den ungerska regeringens nedmontering av den liberala demokratin. Den tidigare partiledningen i EPP höll Ungerns premiärminister Viktor Orbán, och hans parti, om ryggen. I denna fråga har även Tyskland, CDU och förbundskansler Angela Merkel varit – och fortsätter att vara – en besvikelse.

Även på hemmaplan är partiets vilja att erbjuda ett alternativ till regeringspartiets ambitioner att montera ner den liberala demokratins institutioner tydlig. Det gäller inte minst PO:s många framstående lokala företrädare. Borgmästarna i Polens tio största städer representerar alla oppositionen, och sju av dem valda som PO:s kandidat. Den mest kända är huvudstaden Warszawas borgmästare Rafał Trzaskowski. Att Trzaskowski blivit internationellt uppmärksammad är till stor del kopplat till hans försök att bli Polens president i sommarens presidentval. Valrörelsen, och den knappa förlusten, har emellertid etablerat Trzaskowski som den samlade oppositionens galjonsfigur. En roll som Trzaskowski har tagit på största allvar.

Trzaskowski har även varit med och bildat en internationell allians av borgmästare i de fyra så kallade Visegradländernas huvudstäder – Warszawa, Budapest, Bratislava och Prag. De fyra borgmästarna representerar, mer eller mindre, liberala eller liberalkonservativa partier som i sina hemländer är i opposition mot det egna landets regeringsbärande parti. Initiativet kallar de för ”free cities alliance” – de fria städernas allians – i kontrast till hur de upplever de nationella regeringarnas inriktning.

Trzaskowski har bildat en liberal allians av borgmästare i Visegradländernas huvudstäder.

Syftet med alliansen är tvådelat. Det handlar dels om att bygga upp, och ge självförtroende till, en gemensam, gränsöverskridande oppositionsrörelse mot nationalistisk vänster- och högerpopulism i Polen, Slovakien, Tjeckien och Ungern, dels om att kringgå regeringslinjerna i EU-politiken för att säkerställa mer direkta medel från EU. Bara för att regeringarna i Visegradländerna i olika grad ligger i konflikt med EU, något som i Polen och Ungerns fall kan resultera i att ländernas massiva EU-bidrag minskas eller dras in, så ska det inte missgynna de liberalt sinnade huvudstäderna, tänker borgmästarna.

Denna idé sätts nu på prov. I Bryssel pågår just nu en konflikt mellan en överväldigande majoritet av medlemsländerna och i huvudsak Polen och Ungern. EU-institutionerna, nettoinbetalarländerna och ett antal andra medlemsstater vill införa så kallade ”rättsstatsprincipmekanismer”. Polen och Ungern vill dock obehindrat kunna montera ned den liberala demokratin i sina respektive hemländer och samtidigt fortsätta ta emot stora summor i EU-stöd. Trzaskowski har, tillsammans med Budapests borgmästare, Karácsony Gergely, därför lanserat ett initiativ för att få Polen och Ungern att inte lägga in ett veto i Europeiska rådet mot förslaget på ny långtidsbudget i EU. Häromdagen hade över 200 borgmästare i Polen och Ungern skrivit under initiativet.

Inför nästa parlamentsval, som ska hållas 2023, ligger PO:s oppositionskoalition stabilt i opinionen kring det senaste valresultatet, vilket dessvärre inte kommer att räcka för ett regeringsskifte. De två rörelser som däremot går bra är dels den pånyttfödda vänsterrörelsen, som genom att samla ihop alla vänsterpartier i en valkoalition lyckades vinna nästan 13 procent i det senaste valet. Dels ett mittenorienterat, kristdemokratiskt miljöparti, Polen 2050, som startades i november av Szymon Hołownia, den TV-programledare som kom trea i senaste presidentvalet. Dessa partier samlar i skrivande stund 10 respektive 15 procent i opinionen.

Det hoppfulla är dock att PiS-regeringen tappar folkligt stöd. Detta trots att Polens ekonomi är fortsatt god och arbetslösheten rekordlåg. År 2020 blir förvisso det första året sedan 1991 då Polen inte haft BNP-tillväxt och både arbetslösheten och statsskulden spås öka de kommande två åren på grund av coronapandemin.

Det hoppfulla är att PiS-regeringen tappar folkligt stöd

Men redan i år spås Polen återigen leverera en positiv BNP-utveckling. Prognoserna pekar därför på att Polen redan 2025 kommer att ha nått samma BNP per capita-nivå som Storbritannien befinner sig på i dag.

Opinionsutvecklingen för regeringspartiet tycks alltså inte primärt handla om ekonomin, utan torde kunna förklaras av två saker. Regeringen får inte godkänt av befolkningen på sin coronahantering, det ska dock sägas att PiS högsta nivå i opinionen de senaste tolv månaderna var i april och maj då de toppade med 45 procent. Det andra är att regeringspartiets politik och ståndpunkter helt enkelt inte längre uppskattas lika mycket som tidigare.

Tillbakagången i opinionen inleddes i juni 2020, och sammanföll således med när presidentvalrörelsen gick in i sitt slutskede. Den stora förtroendekollapsen för regeringspartiet kom emellertid i oktober, när regeringen försökte driva igenom sina kontroversiella förslag om inskränkningar av rätten till abort. Detta ledde till att PiS tappade nästan tio procentenheter för att i dag ha stöd av cirka 30 procent av väljarna, medan oppositionskoalitionen fortsatt ligger stabilt runt 25 procent i opinionen.

PO grundades 2001 som ett renodlat mittenhögerparti. Liberalkonservativa grundvärderingar, marknadsekonomiskt orienterat, engagerat i klimat- och miljöfrågorna, internationalistiskt, EU-vänligt och i ökande grad liberalt i sociala frågor och familjefrågor.

Det är dock naturligtvis inte åsikterna inom hbtq-frågor eller synen på abort som är den mest centrala, eller viktigaste rent politiskt, skillnaden mellan PO och PiS. Men det har varit den mest framträdande konfliktytan det senaste året. Det senaste presidentvalet handlade således främst om hbtq-frågor, abortfrågan och synen på PiS förslag om att höja barnbidragen.

Det i sig är inte konstigt i och med att de frågorna så tydligt är kopplade till den stad och land-konflikt som präglar polsk politik. Städerna är mer liberala och landet är mer katolskt och socialkonservativt. PO är som en följd större i städerna medan PiS dominerar på landsbygden.

Den avgörande skillnaden handlar emellertid om synen på den liberala demokratin. Om rättsväsendet, public service och universiteten ska vara oberoende, eller om dessa ska fungera som politiska organ som verkar i regeringspartiets syfte.

Den mest avgörande skillnaden handlar om synen på den liberala demokratin

PO håller nu på att omgruppera sig inför parlamentsvalet 2023, då man siktar på att ta tillbaka regeringsmakten och på att börja återställa delar av den skada som åsamkats de polska institutionerna och återuppbygga förtroendet för Polen inom EU. Vägen dit är dock lång. PO behöver arbeta fram ett relevant reformprogram som tilltalar väljarna, både de liberala storstadsväljarna och de konservativa landsbygdsväljarna. I detta består ständigt svårigheten för ett mittenorienterat parti. PO måste locka breda väljargrupper. Vinna väljare högerut, men samtidigt inte tappa vänsterut till en nyväckt vänsterrörelse.

Den balansgången har dock PO vandrat förut. En fördel för detta unga parti är mängden erfarenhet och kompetens som finns att tillgå. Nästan alla partiets framgångsrika företrädare finns, på ett eller annat sätt, kvar i politiken. Partiet behöver kanalisera folkets ilska mot regeringen och bygga vidare på den oppositionsrörelse som formades under sommarens presidentval och under höstens regeringskritiska protester och demonstrationer. Då kan PO möta väljarna i valet 2023 med gott självförtroende.

Polen riskerar under den nuvarande nationalkonservativa regeringen att än en gång komma att betraktas som en perifer del av Europa. Att återföra Polen till Europas mitt är Medborgarplattformens viktigaste uppgift.