Marxism i lyxtappning är fortfarande fel
NYMARXISMEN, DEL 1. Kapitalismen har tagit oss till tröskeln av mänsklighetens bästa tid, därför är det dags att avskaffa den. Aaron Bastani bjuder på en uppfriskande samtidsoptimism, men demonstrerar samtidigt att nymarxismen är låst i samma gamla bojor de vill slå oss andra i efter revolutionen.
Jag brukar säga att ett fritt samhälle mår bra av en dos marxistiska samhällskritiker, och Aaron Bastanis Helautomatisk lyxkommunism (Verbal, 2019) är en i långa stycken uppfriskande läsning. Hans frejdiga anklagelse mot samhället uttrycker en förundran över varför vi inte gör ännu mycket mer av allt det goda som är på gång. I den ansatsen vill jag gladeligen instämma.
Boken är till största delen en översiktlig beskrivning av hur vi snart kan använda maskiner till att utföra det mesta i produktionsväg. Tillverkningen är redan på väg att bli maskinell, och med artificiell intelligens gäller det även rutinjobb inom diagnostisering, redovisning och finansiella tjänster, för att inte tala om butiker och kommunikationer. En fortsatt driven innovationstakt kan rädda klimatet genom att det dramatiska prisfallet på förnybar energi och odlat kött fortsätter. Robotutvecklingen och artificiell intelligens ihop med förbilligad gendiagnosticering kan rädda vården trots att vårdbehovet ökar med alltfler äldre. Oändligt med resurser kommer vi inom några decennier att kunna utvinna från meteoriter i rymden.
Framtiden har således potentialen att bada i förbilligade naturresurser, förbilligad energi, förbilligad vård, förbilligade kommunikationer och förbilligad mat. Företag arbetar redan med att scanna och kopiera den unika sammansättningen av ansedda årgångsviner – och den dag kanske inte är alltför avlägsen då vi alla kan skåla in den nya framtiden och den senaste rymdfärjans ankomst med mineraler nödvändiga för hypereffektiva solpaneler i vad som en gång var exklusiv men nu masstillverkad och billig årgångschampagne.
Allt som krävs för att detta ska hända är ett avskaffande av kapitalismen.
Och det är förstås i den lilla slutklämmen som jag skiljer mig från Bastani. Han har många poänger på vägen dit i sin förvisso väl överoptimistiska skildring av framtidens tekniska möjligheter (om ens hälften blir verklighet under vår livstid är det fortfarande en rätt lockande framtid) och gör även rätt i att kritisera dagens samhälle och kapitalism för att inte vara utformad för att ta denna dynamik tillvara i tillräckligt stor utsträckning.
Det är detta jag menar med att marxister ofta är goda samhällskritiker. Denna bok ställer många frågor att bena i också för den som inte delar Bastanis slutsats. På vilka villkor ska en framtida resursutvinning i rymden kunna ske? Det finns en risk att stora aktörer skaffar sig fördelaktiga villkor genom legala skrivningar idag som utesluter konkurrenter och därmed prispress i framtiden. Och det finns problem också idag med värdeextrahering, att företag plockar ut mer eller stora delar av det värde de tillför, lite överallt också i dagens ekonomi, exempelvis med patent och upphovsrätter som dragits väl långt till rättighetsinnehavarnas fördel eller i den av staten kreditindränkta finansindustrin som Bastani klarsynt beskriver som ”socialism för de rika”.
Intressant att notera är att Bastani riktar sina omedelbara förslag för politisk förändring mot privatiseringar och offentliga entreprenadkontrakt. Detta är talande av två skäl. För det första som kritik mot Bastanis tes: Om det var kapitalismen det var fel på borde det vara den rena kapitalismen som var den mest problemtyngda, alltså privatägda företag på konkurrensutsatta marknader med privatpersoner och andra privata företag som betalande kunder. Nu är det istället blandformer med en omfattande statlig inblandning, där staten ofta är finansiär, beställare och kontrollant. Borde inte det ihop med kännedom om hur friare marknader fungerar i allmänhet tala för ännu mindre snarare än mer statlig inblandning?
Ungefär 2 procent av värdet av en innovation tillfaller uppfinnaren resten kommer övriga samhället till del
Samtidigt är den valda måltavlan ytterligare ett skäl för eftertanke. Många av de senare decenniernas hybridformer och samverkan mellan stat och företag inom skola, välfärd och infrastruktur har underträffat de höga förväntningarna på att förena det bästa av två världar. I några uppmärksammade fall har företag uppenbart berikat sig själva utan att leverera tillräcklig kvalitet, inte minst i Storbritannien. Ett stort ansvar faller på det offentliga och dess kompetens som upphandlare, men skandalerna slår åt flera håll. Företag som utnyttjar och missbrukar dessa situationer för egen vinning äventyrar i dagsläget hela den fria företagsamheten.
Men de hör fortfarande till undantagen. De flesta sektorer i den kapitalistiska ekonomin – både de med viss statlig inblandning vilket Mariana Mazzucato påpekat i boken The entrepreneurial state, och privatägda företag vilket Mazzucatos kritiker påpekat – bidrar som sagt till prisfallet. Även den kloka marxistiska kritiken bär helt enkelt inte hela vägen till dess slutsats.
Det är trots allt i hjälpligt kapitalistiska system som utvecklingen drivits så att den med lite god vilja kan beskrivas så positivt som Bastani gör. Inte ens han själv tror annat än att prisfallet kommer att fortsätta också under kapitalismen, även om de företag som gör nya och bättre saker kommer att göra stora vinster. Ekonomen William Nordhaus, alls ingen okritisk vän av fria marknader, har för efterkrigstidens ekonomi uppskattat att ungefär 2 procent av värdet av en innovation tillfaller den producerande uppfinnaren, resten kommer övriga samhället, konsumenterna, till del. Så ser ekonomins generella funktionssätt ut med dagens imperfektioner, och mycket talar för att ungefär detsamma gäller morgondagens. Det räcker till både stadiga framsteg och obscena vinster. Det spräcker däremot många av Marx resonemang om kapitalismen.
Faktum är att denna stadiga förbättring var regel redan på Karl Marx (1818–1883) tid. Den franske ekonomen och liberalen Frederic Bastiat (1801–1850) kunde 1850 konstatera hur vara efter vara blev så gott som gratis och tillgänglig för allmänheten utan att de behövde arbeta mer för att få det:
”Vi trycker enklare nu än tidigare, men vi trycker också mera. Varje bok representerar mindre mänsklig ansträngning, mindre värde, mindre egendom, men det finns fler böcker, och totalt sett, precis lika mycket ansträngning, värde och egendom. Jag skulle kunna säga samma sak om kläder, boende, järnvägar – för alla mänskliga varor. Det handlar inte om att det totala värdet har minskat, utan att den totala nyttan har ökat. Privat egendom har inte minskat i omfång, men vad som är gratis och gemensamt för alla har vuxit i omfång.”
Kapitalismen levererar ständigt villkoren för den förmodade kommunistiska revolutionen. Den låter vara efter vara gå från lyx för fåtalet till vardag för flertalet, helt enkelt för att det vanligaste sättet att bli riktigt rik i en kapitalistisk ekonomi är att sälja mycket till många. I processen överförs enorma värden till folkflertalet. Mobiltelefonen är bara ett modernt exempel, där de första exemplaren kostade tiotusentals kronor för att sedan falla i pris så att mobiler sedan länge är tillgängliga även i fattiga länder. Kostnadspressen som gör det möjligt kommer med just den kapitalistiska processen; genom entreprenörskapet som får någon att utveckla nya produktionsmetoder och genom konkurrensen som får andra att anamma samma sätt och pressa priserna.
Bokens vältaliga optimism är bara ett väl tilltaget bete för att få folk att vilja nappa på kommunismens krok
Dominerande företag har försökt att bromsa denna process, absolut. Kodak dröjde med att införa digital fototeknik, Nokia och Ericsson med att göra sina mobiltelefoner smarta. De kunde i båda fallen krama ut goda intäkter i några år, men hängde inte med när andra företag tog utvecklingen i ett nytt språng. Företagens bromsande beteende är, som marxister gärna påpekar, en del av kapitalismens vinstmaximerande logik. Men det är också konkurrens och kreativ förstörelse som ser till att de bromsande företagen slås ut av andra och bättre.
Sker inte denna process av stadiga förbättringar, som idag tycks sina genom sjunkande produktivitet, är det anledning att titta på om något hindrar konkurrensen eller entreprenörskapet. Kanske är företagen politiskt inflytelserika och kräver hårda regleringar som de själva men inte konkurrenterna uppfyller, eller kan se till att tullar och handelshinder stoppar utländska konkurrenter? Kanske bidrar skatter och regleringar generellt till att det är svårt att starta nya företag? Kanske finns subventioner och prisregleringar som tenderar att gynna producenter på konsumenternas bekostnad? Sådana frågor ställer aldrig marxister. För dem är varje brist i marknadssystemet en inbyggd motsägelse som bara kan påpekas som argument för att undanröja alla problem genom avskaffandet av kapitalismen. Den lösningen är som att hugga huvudet av sig för att man har huvudvärk.
Ändå argumenterar nu många helt utan reservationer eller tvekan för att avskaffa kapitalismen och att införa socialism och kommunism i sina mest extrema varianter. Det har gått så lång tid nu sedan Sovjetunionens och öststatskommunismens fall att intellektuella i samhällsdebatten kan rekommendera detta recept samtidigt som man avfärdar alla historiska försök att införa socialism med någon enkel förklaring – i Bastanis version anses de kommunistiska försöken helt enkelt ha varit tappra men prematura, först nu är det rätt tid.
Bastani försäkrar att viss personlig frihet kommer att bevaras – trots att han vill ha centralstyre över ekonomin och socialiserade medier
Ändå är det slående hur fast Bastani och andra tänkare är i Karl Marx och tidigare kommunistiska försök till revolution. Det som i Helautomatisk lyxkommunism tar sig formen av ett framtidslöfte är i själva verket bara alltför hårt mallat efter gamla kommunistiska recept. Jag läste häromåret Yuri Slezkines ambitiösa tusensidorshistorik om den ryska revolutionen som den utspelar sig före och kring The house of government, huset i Moskva där partihöjdarna inkvarterades. Parallellerna är bara alltför uppenbara mellan Lenin och bolsjevikerna som menar att man inte ska hålla långa tal för bönder och soldater, lova dem bara fred, mark och bröd, och Aaron Bastanis strategiska uppmaning till populism i mötet med vanliga väljare ”lova dem vad de förtjänar – allting”. Bokens vältaliga optimism är när allt kommer till kritan bara politisk strategi, ett väl tilltaget bete för att få folk att vilja nappa på kommunismens krok.
Slezkine beskriver träffande Marx och Engels inte som utopister utan profeter: ”De talade inte om vad ett perfekt ordnat samhällssystem skulle bestå i och hur och varför det skulle förverkligas eller testas; de visste med absolut säkerhet att det var på väg – just nu, helt av sig självt, och tack vare deras ord och handlingar.”
Bastani och andra nymarxister ekar samma profetiska trosvisshet, förvisso inte i om detta samhälle kommer, men att dess tid är kommen och att det kommer att fungera. Muntert och obekymrat glider han förbi hur kommunismen kommer att ta sig ut den här gången, och försäkrar att viss personlig frihet kommer att bevaras – trots att han vill ha centralstyre över ekonomin och socialiserade medier.
Förväntningen är, precis som den alltid varit, att efter revolutionen är det mesta klart, ”det stora uppdraget är utfört: slaveriets och osanningens värld sänkt i avgrunden och frihetens klara solsken kommer att skina över världen” som en av de tidigaste bolsjevikerna, Feliks Kon (1864–1941), formulerade sina tankar. Aaron Bastani ekar denna förhoppning i bokens avslutande del. Kapitalismen ska avskaffas eftersom den har motsägelser. Socialismen med dess ”nödvändiga” repression och ransonering är övergångsfasen, och Bastani menar som så många före honom att den kanske knappast behövs eftersom produktiviteten ökat så, och dessutom på något magiskt vis ska bli fullkomligt förlöst i det nya samhället bortom kapitalismen.
I vår tid, liksom vid bolsjevikernas statskupp, uppträder marxister som är, i ordets rätta bemärkelse, besjälade av den kommande revolutionen och sina förhoppningar på vad den nya samhällsordningen ska innebära. Denna återvunna trosvisshet är nog det som skrämmer mig mest. När marxismen serveras med ett leende har man all anledning att bli rädd.
Tips på mer läsning: I Vad kan vi lära av planekonomin (Timbro förlag) skriver Mattias Svensson mer om hur tidigare socialistiska experiment misslyckats och vad vi kan lära av detta idag.